[Utspelar sig innan kriget. Vad sägs som en tid efter 'the rece'?]

Kaiwood hade inte alltid varit en mörk plats. I alla fall inte de delar vars träds skyggor föll på mörka lyor och gapande skåror där stammar våldsamt fällts. Det vilade än där dock ett mörker, trots att dess mästarinna gått ur tiden.
Nisha kunde fortfarande föreställa sig hur en främmande känsla av värme bebott området; en tid innan TBB riktigt funnits som en helhet. En tid länge sedan, bortglömd och förträngd av de flesta.

Även när solen sken högt bland trädens kronor, låg något som ett täcke över marken och pressade i luften. Något tungt,  obehagligt, för dem som inte drog styrka och kraft ur atmosfären. 
Nisha vandrade ljudlöst skogens stigar. Medan hennes form visseligen var gasartad, så bestod hon mer av någon slags andlig energi. Hennes själ var inte klar, och den var inte ren, så att den påminde om gas var inte så underligt.
Ett bytesdjur uppenbarade sig längre ned. En skröplig hjort, med blodiga revor längst sidorna. Såg ut som om någon försökt fälla den, och misslyckats.
Nisha log. Bara en kategori av individer bar injapabla, och små, nog för att åstakomma den typen av skador.
Flinet växte, och obemärkt närmade sig nisha alkt mer. Hon blev osynlig,  och stod sedan och väntade. 
Platsen blev kyligare,  men Nisha själv kunde inte känna det.

[Öppet för lite vem som helst,  men kalis små fäään har förtur ~ ]

Valpen hade varit vaken länge, och avlägsnat sig ifrån syskonskaran något tidigare än de resterande. Mor hade under denna dag inte hållit dem kvar för specialuppgifter, vilket gav henne den frihet hon önskade - även om det hon sökte inte precis var ensamtid. Hon ville, likt resten av hennes bröder och systrar, visa sig värdig. Vinna respekt och få sin närvaro uppskattad.. Och för att få det var hon tvungen att öva. Mer. Om hon så skulle falla handlöst till marken av utmattning. Fysiska prestationer var något Naph var duktig på - då den så kallade kraft hon en dag skulle komma att äga inte alls hade visats, till skillnad ifrån Pai - men även hon hade en gräns. Den skulle nås innan dagens slut.

Den vitmönstrade ungvargen hade lyckats lära ifrån sina tidigare misstag och med möda hade hon kommit ifatt en hjort som stillsamt betade under Kaiwoods kronor. I ett buskage där vinden blåste till hennes fördel, något som hon dock själv inte noterade, kikade hon fram på djuret. Den var mycket större än haren, men de båda var sagda att vara patetiska väsen och denna hade redan skador åsamkade av något. Så, vad kunde gå fel? Hon spände sin lilla kropp, tog sats, och sköt ifrån. Med ett språng for hon på den större varelsen som inom en sekund kastade av henne och stegrade sig över henne som ett hot innan den rusade iväg. Attacken var ett förutspått misslyckande, en sådan ung individ kunde inte jaga stora saker själv, men Naph bortsåg ifrån det uppenbara och hoppade upp på benen igen med rest ragg och uppdragna läppar, rynkad nos och avsmalnade pupiller som inte syntes ibland de svarta irisarna. Målet var dock borta. Hon skulle ha hämtat.. Typ.. Nex eller Rax, möjligen Corson istället - de kanske kunde ha gjort det tillsammans.

Snart nog blev den mörka medveten om omgivningen, den krypande kylan som bringade rysningar över hennes rygg och tystnaden som tycktes eka.
"Hallå?", frågade hon högt.

Nisha såg på när den skadade hjorten i panik slakade av sig den som anfallit den. Fridfullt och intet ont anades hade den betat, bara för att bli avbruten.
Nisha både kände igen, och kände inte igen valpen som misslyckats med sitt uppsåt. Hon var medveten om de valpar som fötts i hennes skog, och hon hade av nyfikenhet följt dem på avstånd så gott som hennes förmåger tillåtit henne.
Nisha rörde sig frammåt, ljudlöst som bara en ande kunde göra. Hon granskade valpen som uppenbart noterat hennes närvaro. 
Hon väntade, men bara kort, innan tystnaden avbröts med hennes döda viskningar.
"Om du ska fälla en hjort själv, hugg efter strupen, och släpp inte taget förrens den har slutat andas." Sade hon, fortfarande osynlig, men placerad nästan rakt framför valpen. 
"En hare tar du i navken eller i benen, men större kreatur går du på strupen." Även andra vargar, indikerade rösten.

Naph, som tidigare varit oförsiktig i sina handlingar på Legendskogens marker, var nu så vaksam som hon kunde. Tidigare hade en kort ramsa svordomar lämnat henne, men med platsens tystnad dog hennes ord ut och hon blev ett med det ingenting som fanns i luften. Hjorten var flydd, ett ytterligare misslyckande, som hon en dag skulle sona. Nästa gång skulle hon utnyttja det där samarbetet. Då skulle hon även kunna undvika den här döda stämningen. Den verkade på ett sätt trevlig - det fanns allt och inget att frukta - men hon var dömd att få kalla kårar, som den för tillfället medvetna ungvarg hon var. Att kalla henne rädd var dock helt fel, då hon inte fruktade det.

Då den plötsliga rösten kom med vindarna ryggade hon till och damp ned i gräset, även om öronen stod på helspänn och hon lyssnade till Kaiwoods ord. Strupen. Släpp inte taget. Hon nickade till en gång, sedan två. Den osynliga pupillen vidgades då nyfikenhet bubblade upp inom henne. Harar. Nacke eller ben. Varför talade reviret till henne? Varför talade den med henne av alla? "T.. Tack." Ett fascinerat leende spred sig över hennes läppar och hon reste sig åter. Fast.. Hade inte mor talat om någon ande i deras hem? Som bodde i TBB. Nish. Nisha. Hon blinkade. "Är du.. Nisha?", chansade hon, och iver blandades med nyfikenheten. "Tack! Jag ska minnas. Även om det är tråkigt att bara döda dem direkt.." Hon såg något nedstämd ut vid benämningen. Att leka med dem tills de inte gick att kalla djur längre var definitivt något som bringade tiken mer lycka. Deras ljuva skrik av smärta gav henne nöje. Det var definitivt roligare.
Hennes tidigare, blandade och tacksamma min återvände. "..Så är det i vilket fall en start."
Hennes blick var placerad rakt fram - omedveten om att själen faktiskt var där, närvarande.

Den mörka andades ut. Betydde det att denna hade känt Bloodblossom som deras mor så kärt talade om?

Nisha flinade brett nät hon såg valpen reagera på hennes instruktioner. Så som många andra ovana och ovetandes, var en röst från tomma intet skrämmande om den kom plötsligt. 
Sedan höjde hon imponerat på ögonen, även om den levande valpen inte kunde se det. Pysslinfen visste vem hon var, vilket både innebär att nisha var viktig nog att berätta om, och att valpen var smart nog att lyssna.
"Nej, jag är ditt samvete." Sade hon sarkastiskt,  och lät tonen vara ett svar i sig.
"Din gammelmoder förhandlade med Moriko själv,  så döda bytesdjur inte i onödan. Även om det är.. underhållande." Gudinnan vakade över skogen som hyste templet. Nisha kunde inte, hade hon noterat på senare tid, längre beträda den heliga marken, men det hindrade henne inte från att minnas avtalet som gällde än.
Kylan blev skarpare, och en kall vind drog mellan de mörka trädens stammar. 
Utan förvarning, tog Nisha en synlig form där hon stod. Reslig,  glödande gulvita ögon, ett flin så markerat att käken nästan såg makabert bruten ut. 
Hon höll blicken stadigt på valpen hon försänkte i skuggor. 
Hon sänkte huvudet, och blicken fokuserades på valpens ansikte. 
"Och vem är du, dotter av Kali?"

Han hade följt efter systern på avstånd då denne vandrat iväg själv. Nyfikenheten och behovet att ha koll på de runt omkring honom kunde lätt ta över. Och mer ofta än sällen följde han sina instinkter, någonting han kände att han skulle behöva få bort. Han kunde aldrig bli den krigare mor ville om han lät känslorna styra, och det visste han mycket väl. Ändå var det så svårt för honom att låta bli.

Abraxas hade sina aningar var det var systern tänkte göra. Hon, liksom han, hade ännu inte upptäckt sina krafter. Kanske kunde de hjälpa varandra? Hur de skulle göra hade han inte en aning om, men då något sätt skulle det väl ändå gå. Paimonia hade upptäckt sina, så då borde de också kunna. Temperaturen runt om honom började långsamt sjunka.
Den bruna hanvalpen kände doften av hjort och blod långt innan han kunde se den. Han kom fram lagom till att se systern slå i marken och djuret skena iväg in i skogen. Han skulle just ropa på henne, då en röst hördes bland träden. Instinktivt hukade han sig och låg stilla och bara lyssnade. Naphula talade med rösten, nämnde namnet Nisha. Sakta reste han sig upp. Nisha? Var inte det anden som deras mor talat med dem om. Hon hade åtminstone nämnts. Plötsligt dök en vargskepnad upp ur tomma intet. Där var hon. Han var säker på att det var hon. På osäkra steg gick han närmare systern.
"Naphula. Nisha." sade han som en hälsning och satte sig sedan ner bredvid sitt syskon.
De röda ögonen såg på anden. Trots att han aldrig skulle medge det var han orolig. Han hade aldrig förr träffat, eller ens sett, en ande, och visste inte vad han hade att vänta.

Så.. Det var anden. Hon som vakade över skogen. Trots att den osynliga; rösten i vinden inte ordagrant hade sagt sitt namn genomskådade hon den medvetet tydliga sarkasmen i presentationen. Dels för att spöket själv gjorde det lätt, dels för att vissa av syskonen inte var sena med att fälla kommentarer i andra sammanhang. Men det spelade ingen roll nu - för Nisha var på riktigt. Myten existerade. Och hon fortsatte att tala med Naph.
Valpen lyssnade med beundran, sedan förvirring. Deras gammelmor hade mött en av gudarna. Det gav upphov till dubblad respekt inom hennes lilla kropp till den Kali skattade så högt. Skaparen av TBB var ett under.
Men respekten trängdes med tvekan. Deras mor hade gett dem en hare som de.. Kanske egentligen inte behövde. Eller hade dem behövt den? Den var rolig, och nöje i all ära, men.. Men. Den döda höll i alla fall med om att det var kul.
"Åh." Naph skulle inte röra djuren mer. Inte så som hon tidigare försökt att fälla dem. Hon skulle kanske leka med dem, för mors skull, men hon skulle inte leta efter byten - om hon inte behövde.

Det blev än kallare. Den unga tiken huttrade lätt, ovan vid allt för kyliga temperaturer vid den tiden på året. Den mörka blicken hade glidit ner i marken.
En suddig tass uppenbarade sig vid sidan av henne, och hon hoppade åter till - dock utan att lämna sin position i gräset. Hon tittade först skrämt upp - kunde hon ta gestalt också? - men då hon mötte de glödande ögonen så dog den plötsliga rädslan så fort den kommit. Anden påminde henne om skogen, Och skogen var fortfarande något hon inte skulle rymma ifrån. Kaiwood var något hon gillade, som det hem det var.

Skuggor gled utmed hennes sidor, skapade av det väsen framför henne. "Mitt namn är Naphula. ..Naph."
Hon tänkte säga mer, men i just den stunden uppenbarade sig Abraxas, hennes bror, något längre bort och förkunnade hennes presentation. Han närmade sig, slog sig ned bredvid och den vitmönstrade protesterade inte. Något kändes säkrare då han var där. Säkrare än innan.

Bland Kaiwoods levande rötter var det något som reagerade på en ny närvaro.  Skogen var som ett enda stort fält av ihopkopplade signaler, som ett gigantiskt spindelnät,  där hon själv var spindeln och kunde känna av de som störde hennes nät och satte det i gungning. 
Spindeln inom henne hade noterat den nyanlända ungen, men först när denne uppenbarade sig lade hon faktiskt märke till den. 
Kort undrade hon var detta nya Den tänkande hade uppstått;  när hon även i huvudet hade börjat sära på sig själv och de levande. Vi och dem, hon och det.
Hon såg först inte åt den nya valpens håll, utan vände sig med en smidig rörelse. De höga benen tycktes bära den tunna klättrarens kropp med lätthet, och svansen seglade efter som om buren av en loj vind.
"Naphula. Napfuuuula. Tycker du om ditt namn, gullet?"sade hon och huvudet höjdes för att till synes vädra i luften.  Hon kunde inte känna vindens budskap,  men jorden och rötterna berättade allt mer. De avslöjade hur den skadade hjorten saktat in, och stod vilandes i ett mindre buskage en bit därifrån. Den tuggade på en högrest växt, och den skakade i benen.
Nisha log.
"Gullet och plutten, vill ni fortsätta jakten?" Sade hon med silke så vasst att man kunde skära sig.

[Nish nämnde att det inte var någon ordning, så svarar igen c':]

Nisha vände sig, och Naph lutade sig drastiskt åt sidan för att se vart den lila röken var på väg. Knappast bortåt, men inte åt Abraxas håll. Hennes öron klippte på huvudet då spöket började tala och mungiporna drogs bak i en något uppretat grimas. Anden förolämpade henne, och det var ingenting hon gillade. Hon var väl medveten om sitt namn, men ansåg själv att det var ganska fint - även om hon föredrog att förkorta det till Naph. Naph flöt bättre i hennes mun då hon smakade på det.
Irritationen steg dock aldrig till ilska, för vid den stunden var själen av Kaiwood stilla. Det var ingenting emot leendet och den lena, vassa rösten som sedan tog till orda. Den mörka kunde inte förmå sig att säga emot den. Trots att det väsen som stod framför troligen inte kunde ge levande varelser fysisk smärta var den respektingivande. Och vem vill hemsökas?
Efter en sekunds tvekan - sade hon inte precis att de inte skulle jaga..? - dolt som fundering nickade hon. Hon ville. Hon ville bli ledd, hon ville bli lärd.
"..Ja."
Den lilla kroppen skiftade ifrån sittande position till stående, och hon kastade en blick på sin bror. Naph skulle, om inte Rax hade någon lust var det hans fel.
Nisha.. Skulle hon hjälpa dem? Ungvargen förvånades av hur tanken lät i hennes huvud.

Anden såg knappt mot honom, la ingen vikt på hans närvaro. Han klagade inte. Abraxas fann Nisha skrämmande, och om systern inte varit där hade han aldrig gått fram till henne. Inte ensam.

De röda ögonen sneglade på systern vid andens nedlåtande ton. Det var inte någon i kullen som uppskattade att bli nedvärderad, även om det kom från självaste Nisha. Han vred själv lätt på öronen då han blev kallad plutten. Plutten. Han hade föredragit då hon ignorerat honom. Men jaga, det ville han. Även om hon var skrämmande, kunde hon säkert lära dem någonting. Och allt försprång han kunde få var bra. Det störde honom någon enormt att alltid bli varmare och behöva avbryta träningen innan alla andra. Ja, nästan alla andra.
"Ja." svarade han på Nishas fråga och nickade lätt.

[Hej, segt och jätteknasigt svar o_O Meeeeen möh.]

Leendet som uppenbarade sig på andens läppar var allt annat än naturligt. Det var skevt, och hade det varit en verklig kropp, hade förmodligen käken varit bruten och mungiporna kluvna och karvade med noggranna klor.
Ett ögonblick blixtrade det till i hennes huvud; mörker och ljus och ett illskrik som inte var någons men ändå ekade i hennes huvud, men allt var som vanligt igen innan hon hunnit notera vad som hände.
Jorden sjöng under henne, och hjorten vars liv långsamt sipprade ur den väntade på att bli fångad.
"Känner ni lukten?" sade hon. Av färskt blod som fläckade jord och blad. "Ser ni spåren?" skeva lövverk där hjorten i blindo passerat, och små avtryck i jorden där den tagit extra sats. 
Hon försvann från de levandes spektrum ett ögonblick, för att dyka upp intill busken där djuret försvunnit. Hon älskade de dramatiska effekterna andelivet ibland kunde framföra. 
"Ser ni? Känner ni?" mycket i jakt handlade om intuition, lika mycket som ren och skär kunskap. Att känna på sig vilket håll ett byte skulle fly var lika viktigt som att kunna beräkna vad som var mest logiskt.

Då även Abraxas sade ja log hon smått, en försiktig gest för sig själv för att påminna sig om att det här verkligen hände. De skulle fortsätta jakten på hjorten, och kanske till och med fälla den. Skadad eller ej, en behornad varelse var inför två unga individer mer än haren de hade jagat. Även om det inte var rätt tillfälle att känna triumf, med djuret utom synhåll; släpandes sig själv bortåt, så var det nu det spännande började. Nishas yttre var en av de enda faktorer som för tillfället hindrade henne att försöka göra sig till nytta - den skeva onaturliga minen - men bortsett ifrån det.. 
 Naph höjde nosen i vädret och tog ett djupt andetag vid spökets fråga. Med slutna ögonlock försökte hon skilja skogens många dofter åt, de ihoptrasslade och kombinerade lukterna, och hon rynkade frustrerat på pannan. Det fanns där, hjortens kvarhängande, lockande blandat med blod. Färskt och levrat. Då anden fortsatte öppnade hon de svarta, blickade åt det håll bytet hade sprungit åt och letade efter vad hon menade. Dess klövavtryck? Eller? Dem såg ungvargen, vaga märken på jordens yta. Den skingrande växtligheten där den hade stormat fram? 
 Nisha försvann för att uppenbara sig igen vid busken. Den plötsliga akten fick ungen att häpna, koncentrationen tappades för att ögonblick. Då den återvände såg hon upp.
 "Mm-hm." Valpen kände.

[Well.. Skumt ._.]

Han kände hur hans koncentration på omvärlden långsamt försvann. Han var väl medveten om att han lade allt för stor uppmärksamhet i hur Nisha såg ut, ändå kunde han inte ta blicken från hennes suddiga figur. Inte förrän hennes skeva leende skickade en kall kår längs hans ryggrad. Motvilligt försökte han ändå hålla kvar blicken men misslyckades. Abraxas lade blicken kort på systern innan han såg åt ett helt annat håll, längre in i skogen. Han undrade vart hjorten hade tagit vägen, åt vilket håll den flytt.
   "Känner ni lukten? Ser ni spåren?"
Andens frågor fick honom att återigen se på henne. Liksom systern drog han in skogens doften, men förstod inte vad det var spöket menat. Han kände ingen lukt. Hanvalpen gjorde ett nytt försök. Han vädrade i luften, och kunde ana doften av blod. Det var vagt, men visst fanns den där! De båda röda globerna vändes mot marken. Spåren. Han sökte efter dem, och fann dem. Den hårda marken gjorde att de var svåra att urskilja.

Han vände blicken till den punkt Nisha stått för senast han tog blicken från henne, endast för att se att hon förflyttat sig. Han sökte efter henne en kort, förvirrad sekund innan han fann henne igen. Helt ljudlöst.
   "Känner ni?"
Nej. Det gjorde han inte. Han visste inte ens vad det var han skulle känna. Bredvid honom svarade systern. Hon hade förstått. Abraxas nickade. Han hade ingen direkt längtan att visa sig dum för varken systern eller anden.

Nisha mindes första gången hon ledde jakt. Valpen hade varit yngre än de hon nu försökte lära, men hon hade strålat av vilja och förmåga. Nisha var stolt över sin dotter, men deras band var trasigt sedan långt tillbaka och idag vågade hon inte tala orden. Achangra, Jira, hennes ovärderliga skatt, trots att hennes blod var fläckat av godhet.
Hon såg lite av Jira i de små valparna. Hade inte hennes mun varit vriden i ett makabert flin hade hon kanske lett åt tanken.
 höjde hon demonstrativt huvudet på ett sätt som fick henne nästan att se lite sträng ut. 
"Vad väntar ni på då? Efter den era fån!" Kallade hon innan hon åter försvann från de levandes spektrum. Hon ville se vad de skulle göra.  Om de skulle följa hennes uppmaningar eller inte.

[Sorry för uselt och segt svar xD ]

I tystnad blickade hon på anden med det förvridna flinet, då dennes dimmiga gestalt plötsligt gav ett strängt uttryck och manade dem att gå efter det skadade djuret. Efter en anings tvekan, åter orsakad av det plötsliga försvinnandet, vände hon sig åt det håll där hjorten hade rusat fram - där gräset var nedtrampat och buskars löv fattades. Hon andades, fick upp den tidigare, svagare doften, och började springa. Först långsamt, sedan snabbare. De mörka ögonen var fokuserade på de ytliga spåren samtidigt som hon försökte skilja på vad som var blod, byte, och inte. Det var förvånansvärt.. Svårt. Men Naph höll sin hastighet tills det att hon tappade koncentrationen, för att sedan frustrerat se sig omkring med målet att börja om. 
 Abraxas. Kunde de inte samarbeta? Som med den tidigare valpjakten, bortsett ifrån det faktum att hon hade tagit harens baktass framför hans nos. Då kanske de båda kunde slippa irritationen - om nu han stördes av det lika mycket som henne. 

[Haha, jag svarar ännu segare...]

Anden lämnade platsen utan ett ljud. En irriterad rynka bildades mellan valpens ögon åt hennes ord. Han var väl medveten om att hon var värd all hans respekt, och visst respekterade han henne, men det innebar inte att han behövde uppskatta att bli kallad för ett fån. Bredvid sig började systern röra sig och han såg på henne kort innan han följde efter henne. Han höll huvudet lågt med nosen nästan klistrad mot marken och blicken riktad så långt fram han kunde. Han missade mycket av det visuella men följde doften utan större svårigheter. Markens jordiga arom, flockmedlemmars, systerns, harars och andra bytesdjurs dofter beblandades med de av den skadade hjortens. Under ögonbrynen kunde han se systern försvinna mellan träden. Det verkade inte som om hon hade lärt sig någonting sedan de jagat med modern. Biten med samarbete verkade hennes minne åtminstone övergivit. Han höjde huvudet och såg efter henne innan han kastade en vaksam blick omkring sig. Visst var han van vid att det nästan alltid fanns en närvaro i skogen, den kallades inte Andarnas Skog utan anledning, men det var någonting helt annat att veta att Nisha höll sina ögon på just honom. Just den vetskapen var obehadlig nog, men att inte veta var hon befann sig gjorde det hela än värre. Han rös kort innan han satte sig i rörselse igen med nosen återigen i marken. Abraxas såg sig själv som näst intill orädd, men om det fanns någonting som kunde skrämma upp honom var det flockens egna ande.

Hanvalpen höjde blicken lagom till att se Naphula stanna upp och se sig om. Han tog huvudet från marken och galopperade ikapp henne. Han nafsade henne lekfullt i örat innan även han såg sig om.
   "Jag tror det är lättare om vi hjälps åt." sade han med en röst som talade för att det var en självklarhet.
Återigen mötte hans nos marken. Han gick runt systern för att finna spåret igen medan han väntade på hennes svar.

Nisha log. Det kusliga, skeva leendet som mödrar berättade moraliskt spökhistorier om överallt utom i Kaiwood. 
För där var det ingen spökhistoria. Ingen myt. 
De kunde inte se henne, så hon rörde sig framåt med omöjligt stora steg. 
Nisha visste vart hjorten befann sig, oh ja, det gjorde hon. Marken viskade, rötterna och träden tydliga röster i hennes medvetande. De visste, alltså visste hon. 
Hon smög upp bakom hjorten, där den stannat för att hämta andan. Den var sårad, och dess blod skulle ha luktat ljuvligt hade anden varit en av de levande.
En av dem.
Pltösligt gjorde hon sig synlig, och hjorten, som den skrämda varelse den var, flög iväg.
Rakt mot valparnas håll. 
Nisha fortsatte bara att flina, och följde efter med ett ohörbart tjut.

Han hann aldrig få ett svar av systern innan prasslet av löv och brutna kvistar hördes. Det rytmiska ljudet av hovar mot hård mark nådde honom, och det kom endast närmare. Mycket kort därefter kunde han se hjorten. Springandes i ren panik. Mot dem. Att de var stora djur visste han, men de såg mycket större ut när de kom springandes rakt mot en i full galopp. Ett skrämt pip lämnade honom och han kastade sig ur vägen. Då han återhämtat sig satte han fart efter hjorten.
   "Kom igen, Naphula!" ropade han utan att vända sig om.

[Kände för att kasta in ett svar, se om rollet vaknar till lite xD]