Fyra par tassar placerades i takt med varandra. Ljudlöst vandrade där de två vargarna - ena så vit att dess rosa hud speglades genom den finhåriga fällen, och den andra med en päls av renaste silver. Då och då sneglade de två individerna på varandra, bara för att försäkra varandra om att de fortfarande var där. Tystnaden låg som en mjuk slöja över dem; för öronbedövande och trolsk för att bryta igenom.

Skyarna låg grådaskig ovan dem. Vissa partier var tunnare och hade en ljusare färg; där sänkte sig ljusstrimmor ner till Stormstäppens vidder. Blåsten var lugn - ifall man utgick ifrån stäppens vanliga kastvindar - den drog genom deras pälsar uppfriskande. Starka dofter av havets salter sändes med den, påminde dem om deras placering nära västkusten. Om än det var ett hårt klimat att leva i, med dessa regelbundna stormar, fientliga vindar och bristande grönska, så var det alla kännetecken på nostalgiska tider, på lyckligare tider. 

De två hade vandrat i tystnad. Det hade snart gått en vecka sedan de två återförenades. Ibland kunde känslorna stiga med en rasande fart när hon såg på honom, men för det mesta lyckades hon hålla sig i balans. Det var ofattbart det som hänt, och Blue visste inte riktigt hur hon skulle hantera det hela. Det fanns ingen chans i världen att hon skulle kunnat förbereda sig för denna vändning hennes liv skulle ta.

Albinohonan saktade av, innan hon slutligen gjorde halt. Jayce, den silverpälsade hannen, stannade upp och såg på henne frågande men med ett gladlynt uttryck.
"Kan vi inte bara... stanna, lite?" Blue log, men såg nästan lite nervös eller ursäktande ut. Den silverpälsade skrockade lätt med ett leende på läpparna. 
"Ja visst." Han såg på henne med tindrande, lyckliga ögon. De fick henne att mjukna, men samtidigt fick de henne att känna sig skyldig.
"Jag menar, vi har inte bråttom någonstans." Blue log. Återigen lämnade ett puttrande som föreställde ett skratt hanen, och han vände om och närmade sig Blue igen.
"Nej, vi har all tid i världen." Samma leende höll sig kvar i hennes näpna anlete, men hon kände sig tvungen att hålla det. I praktiken borde det ha glatt henne, men hon kunde inte låta bli att känna som att något kramade runt hennes bröstkorg. All tid i världen? Vad innebar ens det? Om än hon inte mött sina hjärndemoner på en veckas tid, så hade oron inte släppt hennes själ. Skulle den någonsin det?

Solen stekte ner från den klarblå himlen. Det gulnande gräset frasade under Amys rödbruna tassar då hon tog sig fram över den öppna slätten. Törsten brände i strupen, det var många timmar sedan hon druckit senast och solen tog på krafterna trots att hetta inte störde henne - hennes eldgener gjorde henne i stort sett immun.

Den gulögda tiken stannade till och såg sig om. Inget vatten i sikte. Men det doftade varg i luften. De kanske kunde visa henne vägen? Eller åtminstone peka ut en riktlinje att följa. Om hon nu kunde hitta de två, en hona och en hane, så att säga. Hon stack nosen i luften och drog in den varma vinden i lungorna. Vred på huvudet åt höger och vänster, fångade upp dofterna. Det luktade starkast åt höger. Höger alltså!
Benen sattes i rörelse i fyrsprång, med tungan hängade utanför munnen för att svalka sig. En vall av grästäckt jord reste sig några hundra meter framför henne. Kanske befann de sig på andra sidan? Tiken spjärnade emot med bakbenen uppför slänten och tvärnitade på toppen. Där, var dem. Kanske hundra meter bort. 
Långsamt började hon närma sig, osäker på om hon var välkommen i deras sällskap. Då hon nådde inom hörhåll började hon tala.
"Var hälsad! Vet ni möjligtvis vart det finns vatten?"

Blue hade slagit sig ned, medan Jayce ännu stod upp. Tystnad hade lagt sig över dem två. Den azurblåa blicken stötte med jämna mellanrum ihop med den bärnstensgula, men inga ord utväxlades. Blue hade levt med den ångestfyllda oron i många år, men denna kändes annorlunda; hon hade fantiserat om deras återseende så många gånger, allt hon skulle säga och göra, men när drömmen blivit verklighet förmådde hon sig inte att göra allt det där. Något var annorlunda - var det hon, eller han? Det skrämde henne...

Försjunken i tankar märkte hon inte närvaron av en annan varg, förrän Jayce tog några lätta steg förbi henne med en nyfiken kroppshållning; öronen stod givakt på hans hjässa, svansen svepte långsamt bakom honom och ögonen såg målfast framåt. Han pratade tyst åt henne;
"Någon närmar sig." Blue slog upp blicken som ramlat i marken, och såg åt hans håll - där framme kom en närmandes gestalt emot dem. Osäker på vad denne ville, om den var fientlig eller vänlig, reste hon sig spänt upp. Svansen hängde slakt bakom henne men öronen var framåtriktade.

"Var hälsad! Vet ni möjligtvis vart det finns vatten?" 
Paret utväxlade några blickar emot varandra, och den silverpälsade log vänligt emot den okända varghonan. Blue tog några steg fram och kom upp jämsides med Jayce.
"Söderut finns förstås havet..." mumlade hon lite kort för sig själv. "Men det är såklart inte så gott att dricka." Ett nervöst flin breddade sig över hennes skära läppar. Jayce skrattade kort, men bara för att uppmuntra henne - det var han alltid bra på, att stötta henne.
"Men om du går några kilometer österut så finns det ett större vattenhål. Med sötvatten, alltså."  Han skrattade kort. Fastän Jayce var stensäker på sin sak, tittade han på Blue som att hon behövde godkänna, och nickade kort emot honom innan hon vände huvudet emot främlingen och log emot henne.

Det var ett synnerligt par, de två hon inte visste namnet på. En aura av en oigenkännlig känsla strömmade runt den silverfärgade och albinon. Kanske hade Amy ovanligt god förmåga att känna omgivningen, eller så var det helt enkelt så egendomligt tydligt.
Honan var den första att ta till orda, vilket förvånade Amy något då denne verkade osäker. Lika osäkra var hennes ord, liksom trevande och nervösa.
"Söderut finns förstås havet.. Men det är såklart inte så gott att dricka." 
Amy lade det rödbruna huvudet lätt på sne med ett lika snett leende. Hon hade en gång druckit saltvatten. Magontet hade hållit sig i flera dagar... Sedan började hanen talade, den som var silverfärgad. Han sade att det fanns ett vattenhål söderut. Perfekt!
"Åh, dåså. Tack så mycket." 
Rösten var mjuk och vänskaplig då hon svepte till med svansen, för att sedan ta ett halv steg i sidled och väga över på ena sidan i en talande gest. "Jag måste ge mig av. Tack för er hjälp."


Med en sista blick på det intressanta paret satte hon av i trav därifrån i utpekad riktning.


[Blev ett kortisroll, Amy is thirstyy]

Som i synk, nickade paret åt när hon gav sig av. Blue såg länge efter den brune silhuetten, innan hon slutligen försvann bort i tomma intet. Men väl efter det dröjde sig blicken kvar. Hon kunde känna hans genomborrande blick på henne, och slutligen kunde hon inte motstå och såg på honom. Jayce hade slagit sig ner, och med ett svagt leende och lutat huvud.
"Vad tänker du på?" Uttryckslöst såg hon på honom, och svepte kort med svansen. Vad tänkte hon på? Det hade stått oerhört stilla i hennes huvud, men frågan vevade upp en tornado. På dem, på det förflutna, på Cerulean, på Erathor... Skulle hon berätta? Men vad var det att berätta? De båda var två förlorade vänner - de skulle inte ha någon påverkan i hennes - eller deras - liv. 
"På oss." svarade hon kort. Jayce rätade sig lite, det syntes att han genast blev lite allvarligare och obekvämare. De hade inte pratat om dem sedan de återförenats.
"Vad tänker du om oss då?" Rösten var lite torrare än innan. Blue vek bort blicken från hans bärnstensfärgade, och såg ut över slättens karga vidder. Skulle hon säga i ärlighetens namn? Hon suckade, och pratade tyst;
"På om det är möjligt att plocka upp samma spår efter flera års förlorad tid." Blicken letade sig tillbaka till hans stillsamma anlete. Han nickade kort.
"Jag vet inte." hans svar var kort, men fulländat - hon visste inte heller. "Men det är värt att chansa, inte sant? För jag älskar dig. Det gör jag verkligen." Blue log vagt. Det visste hon.
"Jag älskar dig också." svarade hon lågmält. Det gjorde hon, men var det verkligen på samma sätt som tidigare? Och om inte, vad hade förändrats? Blicken sökte över slätten igen, letade efter den främmande varginnan de mött på. Hon var som spårlöst försvunnen, upplöst i luften - var det på det viset deras kärlek försvunnit?

[ AVSLUTAT ]