Hurao tassade försiktigt över de brännande heta bergen. Att hans trampdynor var svarta gjorde inte saken bättre, värmen bara sögs upp i tassarna på honom. Han skyndade sig till en liten plätt av skugga och flämtade. Han hade ingen vidare aning om varför han ens befann sig där. Han hade bara vandrat konstant efter att ha lämnat sin flock efter sig. Det var bäst så, innan de fick reda på vad han var för en. Han ville inte ens tänka på hur de skulle reagera.
Han ruskade på sig innan han travade vidare utan något vidare mål. Han ville bara bort, hitta något eget, bli kär utan att bli dömd.
Värmen var outhärdlig, och då Hurao aldrig vistats här tidigare hade han ingen aning om vart närmsta vatten samling kunde finnas. Huvudet bultade och för varje steg kändes det som att en blixt sköt igenom det, men han kämpade vidare. En bit längre fram fick han syn på en håla och skyndade sig dit. Han la sig i öppningen, precis så skuggan låg över honom, och flämtade tungt. Han insåg nu att det han höll på med lika gärna kunde resultera i att han dog av ut torkning eller överhettning.
Hans i vanlig fall tjocka, röda man var nu torr och stod lite åt alla håll, luggen hängde nästan in i hans ena öga, men han kunde för tillfället inte bry sig mindre om det. Skugga och vatten var allt han begärde. Hurao kände sig lockad att söka efter vatten inne i berget, men ville inte ta någon risk. Han var för tillfället väldigt svag, skulle han stöta på någon där nere som ville ha honom ut därifrån skulle han ligga illa till.

De möra tassarna som sattes emot den blodröda stenen stod i stark kontrast emot landskapet och vädret. Stenen var varm och himlen klarblå. Dagen stekhet, den var inge som bekom den unga individen som lugnt och nonchalant vandrade över den platta marken. Lila ögon sökte snabbt av landskapet, lika monotont och tråkigt som varje annan dag. Han undrade smått varför han inte redan lämnad dess berg bakom sig, varför var han kvar? Men han visste egentligen varför. Ethan. De gånger de andra hade styret å drog ha alltid tillbaka till lyan, till smärtan och allt som var. Det var enerverande, inte bara för att Imero själv behövde påminnas om det som han inte ens brydde sig om utan även för att Ethan verkade helt omedveten om hans existens. Han fick alltid panik när han vaknade nån annans stans än där han somnat några dar innan, omedveten om att den tiden ens gått. Som nu, nu var han faktiskt på väg bortåt. Han hade lyckats hålla kontrollen i flera dagar sen Ethans senaste sammanbrott. Lyan var långt bort och han tvivlade på att Ethan skulle orka leta upp den längre, men det berodde väl helt på hur lång tid det skulle ta för honom att återfå kontrollen om Ethan fick den.
Plötsligt slog en ny doft emot hans mörka nog och han höjde blicken ifrån den röda stenen. Han kunde inte se vargen den tillhörde men han var ganska säker på att det va just det, en varg. Hon log vagt, äntligen något som kunde bryta den vanliga monotona vardagen. En tanke for genom huvudet, tänk om det var en farlig varg? Men han brydde sig inte. Det var det som var hans funktion, därför han skapats. Att inte bry sig, att skydda den inre väsen som var han själv emot smärtan. Dock var detta något Imero inte visste, hur skulle han?
Valpen fortsatte sin färd efter doftens källa, den verkade komma ifrån det håll han vilat i bara dagen innan, skulle han verkligen våga vända om? Tänk om Ethan bara skulle få övertaget igen och föra honom till den gudsförgätna platsen som bara talade om blod och död. Han vägde möjligheterna innan han suckade och började röra sig mot den delen av bergen.

Hurao nosade då vinden slog emot honom, doften av en annan varg slog emot honom. Han kravlade längre in tills han faktiskt kunde vända sig om och söka sig inåt. Han gick tyst i mörkret med skakiga ben, som efter en stund gav vika och han föll ihop. Flämtandes så låg han där, svag, sårbar. Man han kunde inte göra något åt saken, han var utmattad, hade inte vilat eller fått i sig varken mat eller vatten på dagar. Ändå låg han här, levande och i stor fara.
Han slöt långsamt ögonen, tänkte på sin familj och gav ifrån sig en suck. De var inte med honom nu, han hade lämnat dem för att leva som sitt sanna jag, kunna uttrycka sig fritt utan att lägga familjerelationen på en skör tråd.
Hela tiden ryckte han med öronen för att snappa upp så mycket ljud som möjligt, kunna uppfatta fall någon var på väg mot honom. Även fast han var försvarslös så ville han vara så beredd som möjligt på att någon annan varg kanske skulle dyka upp, han hade ju trots allt känt doften av en för bara en liten stund sedan, så risken var stor.