Mördare, mördare, mördare.

Det var de enda orden som cirkulerat i Ivys medvetande den senaste tiden. Att vetskapen om att hon hade tagit en annan oskyldig vargs liv tog hårdare på henne än vad hon någonsin kunnat tro. Den fläckiga tiken hade inte kunnat förstå att det inte var hennes fel. På något sätt hade hon intalat sig att hon hade kunnat förhindra det om hon bara varit lite starkare. Hon hade stått ut och kunnat kämpa emot Ivis hela sitt liv. Hon borde ha kunnat stå emot.
Hon hade inte märkt hur omgivningen runt henne förändrats från silvrig till mörkt grön och blodröd. Itrozo, hennes hem. Nej. Inte längre. Alltför många minnen fyllde skogen, för många minnen hon inte ville kännas vid.
Så fort tiken lagt märke till omgivningen hade hon skyndat på stegen, väjt undan för rosornas rankor som med sitt dödliga gift försökte hålla henne kvar. Trots att Ivy var en giftvarg undvek hon att trampa på taggarna. Eftersom hon inte ätit på länge så ville hon inte utmana ödet och förgifta sig själv. Trots allt var hon inte redo att dö, oavsett vad hon gjort.
När hon passerat Itrozo kom hon in i grannskogen. Ötamon. Den här skogen kändes lugnare. Ivy hade aldrig varit här förut, och det var därför hon storögt såg sig omkring. Så.. vackert.
Kanske skulle hon kunna vila lite här. Kanske.

(OFF: *suger på rubriker*)

Den gröna skogen kändes vänlig. Det rasslade om den höga vargen när hans päls släpade i marken. Det verkade inte som om dem små grenarna och löven inte fastnade i den vita pälsen, trots att detta borde vara omöjligt. Svansen släpade en bra meter bakom honom, men trots detta var svansen minst lika ren som ansiktet. Pälsen var så vit att det nästan verkade lysa om den behornade hanen. Skogen var tyst sånär som på en hackspett långt borta. Den stora hanen förvånades över att hackspetten vågade bryta den djupa tystnaden, men kanske hörde den flera hackspettar eka i huvudet eftersom den dunkat nosen i trädet så många gånger. Han kom ihåg att den varit röd på undersidan. En vacker kontrast mot den gröna och vita skogen.
Den bleka nosen sänktes mot en av de vita blommorna och drog in blommans söta doft. De mörka ögonen slöts när tankarna virvlade iväg bortom Numooris gränser. När tassarna åter sattes i rörelse var tankarna borta. De tänkte på en familj. En familj som han inte hade men som han letade efter. Detta land hade erbjudit honom mycket, men inte ännu en familj, vilket var det ända han nu letade efter.
Han skyndade långsamt utan att faktiskt skynda, han visste att letande tog sin tid. Så med rasslande steg fortsatte han, inte så noga med vart stegen tog honom, även om han gärna stannade i denna svala, vackra skog utan ljus.

Doften av en varg, en skyndande varg nådde honom. Man borde inte stanna en skyndande varg, men han kände av någonting annat, även om han inte kunde identifiera det. Det oigenkända inslaget fick honom att strosa efter i vargens spår. Han visste inte hur fort varginnan framför honom vandrade, men skyndade hon kanske han inte skulle hinna ifatt henne. Om hon dock ville ha sällskap skulle hon kunna vänta då han visste att hans steg hördes tydligt i denna skog.

(Det gör inget, om du ursäktar mig för hur kass jag är i början?)

(Men det var ju inte dåligt :'D)

Ivy beslutade sig för att hon skulle vila lite. Spänd, la hon sig ner och vilade huvudet på tassarna. De spetsade öronen, den spända kroppen och den flackande blicken vittnade dock om att hon inte slappnade av alls.
Kanske inbillade hon sig bara, eller så hörde hon en varg bakom sig. Tiken rullade runt, men kunde inte se någon. Samtidigt så hörde hon någon närma sig, sakta men säkert. Hon reste sig snabbt upp.

Ivy kunde när hon sträckte på halsen se en hanvarg närma sig. Det var i en maklig takt, och han såg mycket gammal ut. Hon undrade hur han lyckades med att inte snubbla på sin långa svans.

"Stanna!", ropade hon, med nervositeten tydligt hörbar i rösten. Hon ville inte skada honom. Visserligen var inte Trigaso i hennes medvetande just nu, men hon visste aldrig säkert.

(Jodå, but that has past now xD)

Lukten blev starkare, han tog visst in på henne, konstigt nog.
Strax innan hennes nervösa röst exploderade i tystnaden såg han den lilla tiken. För andra hade hon kanske inte varit så liten, men hon var bara knappt hälften av hans storlek. Hennes uppenbarelse verkade gränsa till panik. Kroppen vara så spänd att den vibrerade och att bara se på henne skulle gjort vem som helst nervös.
Den stora hanen stannade, insåg att det skulle göra mer ont än det skulle göra gott att motsäga dig hennes utrop. De tidigare slappa öronen ställde sig nyfiket upp, eller det ena gjorde det. Hans halva öra ryckte endast till. Kroppsspråket var lugnande och han sänkte huvudet en aning från sin stolta hållning.
"Var hälsad främling!" sa han med sin låga, djupa röst "Jag önskar beträda marken mellan oss så jag kan se dig bättre, synen är inte vad den alltid har varit." Ett leende drog i mungiporna på honom när han studerade varginnan. Det kändes som om han hade brutit tystnaden med sin låga röst, att han talat för högt trots att han talade mycket lägre än varginnan som inte verkade höra tystnaden.

Rädslan över att skada honom minskade något när hon kände sig säkrare på att hon hade kontroll över allt; sig själv, Ivis och Trigaso - varav den sistnämnda inte ens var där.
Främlingen talade med låg röst, och det var först nu som Ivy märkte hur tyst det var. Hon hade ropat, medan den andra talat med ett lågt tonfall som passade skogens lugna tystnad.
"Du... Du kan komma lite närmare", svarade hon, mycket tystare än sitt förra rop och tog några steg mot främlingen.

Ju fler sekunder som gick utan att något hände, desto mer slappnade hon av. Demonen var inte här. Han var bara med henne ibland. Hon undrade lite vad han gjorde den andra tiden. Besatt någon annan stackars varg?

(derp<3)

Han nickade tacksamt och tog några rasslande steg mot henne tills han såg hennes skarpa silhuett. Hennes röst hade varit tystare och han tog det som att hon lugnat ner sig.
När hon nu var skarp inför hans mörkblå blick såg han att hon var fläckig och hade tvåfärgade ögon. Aldrig hade han sett en sådan färg på ögon. Dem verkade lysa och var inte i någon vanlig färg.
Tyst såg han på henne i några sekunder innan han satte sig ner. Den långa pälsen lade sig i högar omkring honom. Det knakade lite i bakbenen när han satte sig, det var ingenting som gjorde ont, men det lät illa. Han suckade och log mot varginnan.
"Får jag fråga efter ditt namn, sköna dam?" frågade han medan leendet ändrade karaktär till ett busigt, pojkaktigt grin.
Hon verkade långsamt lugna ner sig så han antog att det skulle gå bra att prata med henne, hon verkade ju trots allt inte vara vargen som exploderade vid ljudet av röster.

Att hanens gamla gestalt lugnade henne kunde hon inte förneka. Så mycket päls..! Hon fascinerades av de stora hornen, och glömde för ett ögonblick av att hon borde vara rädd. Rädd för sig själv.
De något rundare öronen ryckte till när den andra satt sig ned och hans leder knakade. Det var ett ljud Ivy kände till, men hon var inte van vid det. De enda gångerna hon hörde det var när hon sträckte på sig efter en kall, oftast regnig natt.

Ett pojkaktigt grin dök upp på hanens läppar när han frågade efter hennes namn. Försiktigt tog hon ännu ett steg närmare, fortfarande avvaktande, men lugnad av hans stämma.

"Ivy. Och du?"

Ivy
Det var ett fint namn och verkade passa damen framför honom. Han tänkte på växten som åtminstone funnits i hans ursprungsland och som hade kallats för giftblad. Översatte man det till språket som talades kunde man höra liknelsen mellan Ivy och ordet.
Han sänkte huvudet i en bugande gest åt varginnan.
"Var hälsad Ivy," sa han, fortfarande med ett leende på läpparna "Mitt namn är El'the Immiker, men du får gärna kalla mig för Immiker."
Under några sekunder såg han på den stående varginnan innan han åter log och talade.
"Får jag fråga vad ni gör här?" han hoppades innerligt att det inte skulle verka som en allt för närgången fråga och att hon inte skulle ta illa upp av den.

Sorry för sent svar, men min laptop hade blivit kidnappad xD

Ivy lyssnade med de något rundade öronen på när vargen med de stora öronen sa sitt namn. El'the Immiker. Så krångligt. Hon bestämde sig genast för att hon skulle kalla honom Immiker. Giftvargen ville inte råka säga fel.

Får jag fråga vad ni gör här?

Frågan fick henne att tänka efter. Det värmde, men inte behagligt, i bröstet när hon mindes att hon flydde från sig själv. Det var bättre att säga en del av sanningen, så hon slapp tänka allt för mycket. Ivy ville inte riskera att kalla hit demonen genom att nämna hans namn. Det vore allt för riskabelt för Immiker.
"Jag.. jag ska träffa en vän. Hon bor här med sin flock." Att hon sökte efter Hewa var faktiskt sant. Den andra tiken och Ivy hade slagit följe, men tillfälligt delat på sig. Sedan dess hade mycket hänt, och Ivy hade tappat bort kargen.

'Jag.. jag ska träffa en vän. Hon bor här med sin flock.'
Det stora huvudet tippades på sned. Flockarna i det här landet var mycket intressanta i hans ögon. Han undrade om Ivy möjligen kunde tillhöra en flock men betvivlade det. Så som hon talade om vännens flock fick honom att misstänka henne som en vandrare, likt han själv.
Leendet var litet men varmt på hans läppar när han öppnade munnen.
"Går det bra att finna denna vän?" han visste hur svårt det kunde vara att hitta borttappade vänner när man inte riktigt visste vart man skulle leta. Fast nu visste hon ju faktiskt vart vännen bodde, även om det kanske var lite diffust vart i skogen flocken bodde. Men han skulle inte besvära henne med obesvarliga frågor. Det kändes som en bättre idé att bara prata med henne, om någonting som inte var så djupt som vänskap eller familj.
"Så Ivy, vet du vad denna skog heter? Jag måste tyvärr medge att namnet på denna skog ännu inte har funnit mina öron och jag undrar så." frågade han, fortfarande med det lilla leendet på läpparna.

Hanen ställde en fråga om hennes vän. Gick det bra att finna Hewa? Tja, Ivy visste på ett ungefär var hennes flock befann sig, så hur svårt kunde det vara?
"Mjaa.. Jaaa", svarade hon honom. Hans nästa fråga var enkel.
"Ötamon." Ivys röst var stadig vid skogens namn, inte det minsta osäker. Hon hade växt upp här, eller ja, i grannskogen.
Något rörde sig inne i huvudet på henne. Så kvickt hon kunde drog hon sig in i sig själv för att se efter vad det var. Än så länge var det inte Trigaso - bara Ivis som rört på sig - men Ivy kände en malande, illavarslande känsla gnaga på henne. Bäst att avsluta mötet.

"El'the Immiker, det var roligt att möta er. Jag måste dessvärre ge mig av." Hon skyndade att få ur sig orden så snabbt som möjligt medan mörker drog sig in över hennes sinne. Demonen. Ivy drog sig bakåt, bort från den gamle.
"Jag hoppas vi ses" fick hon ur sig innan hon skyndade sig iväg. Sett från den andres vinkel måste det vara ett konstigt och abrupt slut på mötet, men hon kände bara bävande skräck inför vad som skulle komma.

[*sladdrar in och tar första priset i segt svar, och är dessutom fräck nog att svara kort*]

Ötamon
Det var onekligen ett passande namn på den mystiska skogen, varken omöjligt men samtidigt mystiskt.

Plötsligt verkade Ivy ändra sig. Hon talade fort och den gamle såg förvånat på henne. Han hade gärna sett att deras möte varade längre. Han såg sorgset efter henne, men innan hon försvann helt ropade han efter henne.
"Låt modet springa vid din sida, tills vi ses igen!" hon verkade behöva modet och han önskade att hon faktiskt hade kunnat få en del utav hans, han behövde det trots allt inte.

Kanske borde han röra på sig, men han hade blivit trött, så istället för att resa sig upp och börja vandra reste han sig upp, gick fram till foten av ett träd och lade sig ner. Han såg fortfarande mot stället där Ivy hade försvunnit. Hon hade varit en trevlig konverserare.

[avslutat?]