[Gud jag har så fel musik för detta men vi ser vad vi kan göra. Och jag ursäktar ifall min grammatik är skit men minns inte hur man skriver Sverige rätt efter all engelska det senaste året.]

Hon hade strövat runt ett bra tag nu och inget tyckets hände. Våren hade gått och den heta sommaren hade kommit och skulle även den snart vara över. Den unga silvriga tiken hade aldrig haft nå problem med värmen trots sin tjocka långa päls, kanske var det ett arv ifrån fadern där vindarna ständigt cirklade runt honom eller var det från silvervargens magnifika blod. Hon visste inte säkert men föredrog att vandra då det kändes som svalast och säkrast, vilket var om kvällarna och nätterna. Hon visste inte vad som var dag och natt då hon inte längre kunde se men trotts det hindret så såg hon bättre än dom flesta men på sitt egna sätt. 

Ett lätt och stilla hummande lämnade dom mörka läpparna då hon vandrade fram bland träden. Månens kalla sken försökte tränga sig igenom trädens kronor och långa stammar men kastade istället ett spöklikt sken över platsen i stället. Hon kände mycket väl dofterna och var hon befann sig, mellan två gränser. Gränser till två flockar och spänningen var hård och kall i luften.
Tiken stannade upp hummandet upphörde och hon såg sig omkring. Hon var inte säker men tycket sig känna en närvaro och dom isblåa ögonen smalnade av samtidigt som hon lyssnade spänt efter ljud. Lugnt började Ayira om med det ljuvliga hummandet och väntade in främlingen.

Dantalian vandrade genom skogen med långa kliv. Det var en lugn, trygg och kall fasad som vilade över hans anlete. En utstrålning som visade att han inte backade gör något, varför skulle han? Han behövde inte. Fortfarande på jakt efter landskapet i söder tog han sig framåt i landet. Genom varje landskap, studerade det samtidigt eftersom han ändå var där. Kaiwood. En intressant plats. Men absolut inget för honom. För mycket träd. Trotts det så letade vindarna sig in mellan stammarna här och var, vilket fick den långa svart grå pälsen att livfullt leka kring hans bröst och tassar. Isvargs blodet syntes tydligt, men också vrenblodet. Han var en respektingivande varelse, även om han inte bar samma kroppshydda som sin far, var han ändå i sitt slag helt unik. Han var det svarta fåret i sin kull, bokstavligt talat. Den som inte "klarat" sig. Tja det var vad de trodde ja. Han hade överlevt. 

Nu var han här igen och han försökte hitta hem. Hem. Han flinade svagt vid tanken. Fanns det ens något som kunde kallas hem i Numoori? Fanns det ens en plats som vägde upp hans förväntningar? Han visste inte än. Han hade inte sett tillräckligt. Och där av syndade de kalla ögonen området då och då. Efter förändringar, efter något intressant. Det verkade inte finnas något, skogen var lika tyst och dyster som han verkade vara för tillfället. Det låg en viss spänning i luften och han förstod varför. Han hade kännt doften av två olika revir på sin genomfart. De låg relativt tätt och antagligen var de dessa två flockar som utgjorde spänningen i luften. Öronen på hans huvud klippte till en aning då en ljud nådde hans kännedom. Ett ljud, nej ett nynnande faktiskt. Han lyssnade och såg sig om, började styra sina steg mellan trädstammarna i rätt riktning. Hans blick föll snart på något silveraktigt och hans steg blev kortare. Ville han möta ännu en uppkäftig främling? Han flinade. Varför inte. Varför inte.

Hon kunde känna hur en varelse närmade sig, vad hon kunde se så var det en varg. Betydligt större än hon själv, hon granskade honom noga och fascinerades över hannens kroppsbyggnad. En högrest och muskulär kropp men inte på ett klumpigt vis, en smäcker och hon kunde se stoltheten hos honom. Hummandet upphörde och huvudet tippades lätt på sida, dom ljusa ögonen släppte aldrig individen men tittade man noga så kunde man se att hon såg emot en med en tom blick. Hennes ögon fungerade inte längre som dom gjort en gång i tiden, någon tog hennes syn ifrån henne. Den syn som kunde se färger, tvingade henne att anstränga sig i sol och mörker. Den mörka varelse som hade tagit hennes vackra blåa ögon ifrån henne hade gett henne någonting bättre, tvingat henne att utveckla sina krafter på ett helt annat sätt. Hennes krafter hade blivit hennes ögon, hennes sätt att se. Detaljer som ingen annan skulle kunna se eller tänka på hade hon sett långt före individen befann sig framför henne, detaljer som kunde rädda liv.

En svag bris fick den tjocka pälsen att röra på sig runt hennes nacke och bröstkorg. Hade hon valt att vandra med sin doft dold så hade man nog kunna missta henne för ett skogsväsen med den silvriga pälsen och isigt blåa ögonen. Vad visste Ria, hon hade inte sett sin spegelbild på mycket länge och nästan glömt hur hon och hennes syskon ser ut. Men vad gjorde det, hon såg inte sin 'blindhet' som ett hinder på någon sätt. Många såg henne som en harmlös och svag individ utan att egentligen veta vad som döljer sig under den silvergråa fällen.