Det var tidigt, så pass tidigt att inte ens solen hade stigit ovan horisontens rand. Majoriteten av omgivningen sov fortfarande, men nere bland Kaiwoods träd fanns en hona som redan var i full färd med att träna. Tidiga mornar och sena kvällar, otaliga timmar av envetet slit var vad som hade gjort henne till den hon var, som hade fått henne att lyckas. Det kändes mer än bra att till slut kunna återgå till träningen, då hon inte längre var skadad och då valparna inte längre behövde henne varenda vaken minut. Utan detta var hon inte sig själv, träningen hade kommit att bli en viktig del av såväl hennes vardag som personlighet. Hon kunde inte riktigt förklara det, men det var något som hon alltid helhjärtat brunnit för, att utvecklas. Den svartvita honan stod där, omgiven av röda gnistor som kröp i pälsen på henne, gav ifrån sig ett sprakande ljud när helst de slog ut i luften. De vita ögonen hade återigen antagit en röd nyans. Hon kunde känna energierna flöda omkring henne, se dem som ett hav av färger i sitt sinne, och hon kunde böja dem efter sin vilja. Det var en underbar känsla, men inte det som hon för tillfället tränade på. Den delen hade hon för länge sedan bemästrat. Blicken var blint fäst vid ett mindre träd som hade sett bättre dagar, som var på gränsen till att dö. Hon lät sin ena framtass vidröra den, lät de röda gnistorna sprida sig över och in i trädstammen, och genast kunde hon känna en förändring i trädets energi, hur den blev livligare och mer framstående i färg. Ett flin lade sig på hennes läppar. Det var inte precis så att hon brydde sig överdrivet mycket i trädets välmående, men hennes experiment fungerade. Hon kunde faktiskt förstärka livsenergier och fysiska aspekter, likt hon hade gjort med Shiva några månader tidigare. Nu började hon få mer kontroll på det hela, var mer säker på vad hon skulle leta efter. Det bästa med det hela var dock att effekterna inte avtog så fort hon bröt kontakten, de tycktes förbli ett tag, ebbade ut istället för att abrupt avbrytas som när hon förstärkte krafter. Det kunde komma väl till pass i framtiden. En väldigt välbekant energi dök upp i närheten, avbröt hennes tankar och fick henne att vrida huvudet och den fortfarande röda blicken in mellan träden där hon några sekunder senare kunde skymta skepnaden av den ena dottern precis när solens första strålar trängde in i gläntan hon befann sig i. Hon befann sig ganska långt ifrån lyorna, och en viss fundersamhet drog över hennes tankar till varför dottern hade tagit sig dit. ''Paimonia'' sade hon med en ganska så neutral och övervägande känslolös röst, ''Vad för dig hit?''. Hon tog några steg i valpens riktning innan hon slog sig ner på marken och väntade på att den unga valpen skulle svara henne.

| Paxat till Paimonia |

Det var tyst i Kaiwood. Nästan allt sov fortfarande, men det rörde sig nere på marken. En valp vandrade mellan tjocka stammar. Solen hade knappt gått upp, men hon verkade inte bry sig om det.
Paimonia hade inte haft tålamod nog att stanna med de sovande syskonen. De må vara bundna i blod, men det betydde inte att hon tyckte om alla. Och att gå upp före någon vaknat och gå iväg var ett mycket effektivt sätt att undvika syskonen - åtminstone för stunden.
De mörkt bruna tassarna ledde henne inte i någon speciell riktning. Hon var nöjd med att bara ströva runt, krävde inte mer. För vad mer kunde man kräva när man var i den här skogen? Skogen, där alla som var mer än kräk bodde.

Hon märkte inte att ett välbekant sinne närmade sig - eller snarare, hon närmade sig vargen som sinnet tillhörde. Så fort hon märkte det och insåg vem det var hördes hennes mors röst.

Paimonia.

Hon nickade och såg upp på hennes mor med den djupaste beundran och respekt.

Vad för dig hit?

Pai la huvudet på sned och funderade i en kort sekund. Det var inte så svårt att komma fram till svaret, för hon hade trots allt tänkt på det för inte så länge sedan, men hon undrade om det var ett dåligt svar.

"Jag behövde lite tid att vara för mig själv.", svarade hon och undrade om det svaret var dåligt. Det var i och för sig sanningen, och hon vägrade ljuga för sin mor. Den lilla tikvalpens respekt för sin mor var så stor att hon aldrig skulle kunna tänka sig att göra något som hennes mor inte ville. Kalis vilja var hennes lag.

[derp

Hon satt där och studerade dottern under tiden som hon väntade på ett svar, såg på den bruna pälsen som var en ständig påminnelse för henne om den hanen hon helst inte ville lägga några tankar på. Hon försökte dock att inte döma dem för hårt för endast det, alla bar de på hans smutsiga blod, oavsett pälsfärg, och hon tänkte inte favorisera eller förskjuta någon av en sådan anledning. Hon försökte vara objektiv, men det var inte alla gånger det gick vägen, trots att hon vägrade erkänna det. Svaret valpen gav henne var ingenting som hon kunde säga att hon precis gladdes över, om än ärlighet var bra. ''Låt inte mig störa då'' sade hon och reste sig upp igen, vände henne ryggen och började röra sig tillbaka in i gläntan där hon tränat. Hon stannade dock upp efter bara ett fåtal steg och slöt de nu blekröda ögonen med en låg suckning. Kanske så kunde valpen vara till nytta för henne just nu. Vargar var betydligt bättre för träning än vad träd någonsin skulle kunna bli. Hon vred huvudet åt sidan utan att faktiskt vända blicken till valpen, ''Om inte du vill träna med mig såklart''. Det var inte direkt en fråga, snarare något av ett uttalande, som om det hade legat där hela tiden och bara väntat på att valpen skulle ta sig an det. Hon vred tillbaka huvudet framåt igen och ett vagt flin drog sig på hennes läppar då hon granskade valpens energier. Sedan lät hon stegen föra henne framåt igen, och de röda gnistorna uppenbarade sig i hennes svartvita päls, gav som vanligt ifrån sig ett sprakande ljud. Hon slängde en blick bakåt mot valpen och väntade på vad hon skulle göra, hon hade inte all tid i världen att vänta på henne.

| Kortis, men måste sticka |

Låt mig inte störa då.

Paimonia ryckte till, knappt märkbart. Hade hon förolämpat sin mor? Hon såg på när Kali reste sig upp och vände henne ryggen för att sedan börja vandra iväg. Tikvalpen hade så gärna velat klämma ur sig något, vad som helst - en ursäkt, en bedjan om att hennes mor skulle stanna kvar, men hon fick inte hennes tunga att arbeta som den skulle. Det enda hon lyckades med var att snabbt komma upp på benen med sina små ben och något olyckligt stirra efter honan. Där hade hon sumpat ett tillfälle att tala med den varg hon såg upp till mest.
När hennes mor stannade upp vinklade hon förhoppningsfullt öronen åt sin mors håll.
Om du inte vill träna med mig såklart.
Valpens öron ryckte till. Va? Hörde hon rätt? Kunde hon få träna med mor? Hon kände hur en våldsam glädje exploderade i kroppen. Hon skulle få träna ensam med mor, utan något dumt syskon! Ja!
"Det skulle jag gärna göra, om du har lust.", svarade hon och log ett litet förväntansfullt leende, som hon tryckte undan lika snabbt som det dök upp. Trots att Kali inte tittade åt hennes håll så ville hon inte att hennes mor skulle överraska henne genom att titta på valpen och att Pai då stod där med ett glatt leende. Det verkade så.. dumt. Fjantigt. Ovärdigt. Hon la en mask av respekt och förväntan i ansiktet istället.

| Jag har inte rollat på flera månader, och det är mitt i natten, så ber om ursäkt i förväg om det blir underligt, och för att det är ett så segt svar ^^' |

Svaret som valpen gav henne fick hennes blick att stelna till för några korta sekunder då en vag irritation drog över henne. Det var ett väldigt dumt svar då hon praktiskt taget lagt fram förslaget åt henne som hon kunde grabba tag i med tassar och klor. ''Om jag har lust...'' en kort fnysning lämnade henne och hon skakade vagt på huvudet, ''Skulle jag fråga annars?''. Ledtråd nummer ett var att hon var i full färd med att träna, ledtråd nummer två var att hon erbjudit det hela till henne. Ibland märktes det verkligen att de var obildade valpar, något hon inte gillade. Hon suckade lågt innan hon föste undan det hela. Nu var det inte sättet att prata som var det viktiga. Det fick vila till en annan dag. ''Du vet nog vid det här laget vad min kraft kan göra, särskilt mot andra vargar och deras krafter. Ni har sett mig använda den på Shiva och andra flockmedlemmar, men aldrig er, inte ännu'' började hon för att fånga valpens uppmärksamhet. ''Du ser, jag håller på att träna på en ny sak med min kraft och jag behöver lite...hjälp med det'' hon gillade inte att erkänna det, men så var fallet. Hennes kraft hade alltid först och främst varit inriktad på andra vargar. Hon granskade dottern med en forskande blick. ''Så om du hjälper mig med detta så kan jag låta dig testa vad min kraft kan göra med din''. Om valpen inte såg fördelen med det erbjudandet så var nog allt hopp förlorat om någon vettig varg. Hon visste mycket väl att mer eller mindre alla valparnas högsta önskan var att hon skulle se och acceptera dem, och det var otroligt sällan som hon gav ut erbjudanden likt dessa, att träna ensam med en valp. Hon fick även erkänna för sig själv att hon var smått intresserad av att se vad för krafter som fanns gömda i den lilla kroppen, för hon kunde inte endast förstärka styrkan i kraften, ibland kunde även nya förmågor visa sig, nya krafter. Hon var medveten om att dottern redan hade telepatiska förmågor, det skrek hennes energier om, men hon undrade om där fanns något mer, något dolt.

Röda fläckar av skam syntes svagt på hennes kinder när Kali svarade henne. Så pinsamt dumt svar. Hur skulle hon lyckas få respekt om hon inte kunde ge bättre svar än det där? Mentalt bannade hon sig.

Rodnaden bleknade när mor återigen började tala, men denna gång berättande. Orden hade varit till för att fånga Paimonias uppmärksamhet, men det behövdes inte. Kali hade redan Pai's odelade uppmärksamhet - allt hon lyckats med var att få valpen att uppmärksamt se på den äldre honan, utan att ens blinka, så koncentrerad var hon på sin mor.
Du ser, jag håller på att träna på en ny sak med min kraft och jag behöver lite...hjälp med det.
Hjälp? Av henne? Hon svällde på insidan av stolthet vid tanken på hur hon, den lilla valpen, hjälpte någon så otroligt mäktig och perfekt som mor.
När Kali förtydligade att hon faktiskt ville ha hjälp visste Paimonia att hon inte hade något val. Ingen i kullen som inte tappat förståndet skulle säga nej till mor. Och tikvalpen hade inte en endaste tanke på att neka.
"Jag hjälper dig mer än gärna med vad som helst", svarade hon och de svarta ögonen glänste respektfullt till.

Hon nickade vagt till svar då hon hörde valpens ord. Hon verkade i alla fall kunna se fördelen med det hela, det var alltid något. Om hon skulle ha samma åsikt efter det hela var dock en annan fråga. Hon kunde som sagt inte kontrollera den delen av kraften särskilt väl, visste inte riktigt vilka nerver hon skulle rikta in sig på för bästa resultat. Hon tog några steg närmare valpen och slog sig sedan ner på marken framför henne, granskade henne för några långa sekunder. ''Det är väldigt lite jag kan lära mig genom att träna på träd och diverse växter, deras energier och nerver är inte ens i närheten av en vargs. Bytesdjur är heller inte särskilt hållbart då de gärna flyr innan man får chansen att testa särskilt mycket. Så andra vargar är alltid bäst''. En låg suck lämnade henne då hon vred blicken in mellan träden. Hon kände att valpen behövde höra lite mer om hennes kraft innan hon fick känna på den, för det kunde var en rätt så otrevlig upplevelse då hon själv inte hade kontroll på den. Vissa vargar skulle nog kanske anse det fel att använda sig av en valp för sådant, men för en gångs skull så förväntade hon sig inte att det blint skulle följas, hon hade ett val. ''Kort och gott så använder jag mig av en sorts energi för att påverka nerver och liknande i andras kroppar. Vilket till exempel kan förstärka eller försvaga någons krafter tillfälligt. Jag har dock börjat experimentera lite med att försöka påverka andra saker också, som att tillfälligt blockera smärta eller förstärka ens innersta livsenergi. Mitt mål är att se om jag klarar av att förhöja någons reflexer, snabbhet, styrka och sådant''. Hon visste inte riktigt hur mycket dottern förstod av det hon sade, men det behövdes nog sägas. ''Så det är sådant jag behöver hjälp med. Det finns ju dock en risk att en del av det kan göra ont då jag inte riktigt vet vilka delar som gör vad, så att säga. Några frågor?''. Hon mötte valpens blick och försökte avgöra om hennes ord avskräckt henne från det hela, om hon skulle acceptera bara utav respekt för henne, för det ville hon inte riktigt, inte med detta.