[Reserverat för Blue.]

Det var i skuggan av en större sten som hon slumrade. Bröstkorgen höjdes sakta upp och sänktes sedan åter i takt med den lätta andetagen. Ögonen vara slutna och munnen lätt öppen. Ena tassen ryckte lätt. Hon slumrade faktiskt väldigt gott.
Den brunflammiga varghonan hade vandrat större delen av natten, hämtat energi från månen som var en sådan god vän. Så hade morgonen kommit och hon hade lagt sig för att vila. Tankarna hade dock varit många och när hon väl hade lyckats somna hade det snarare varit tidig dag än morgon. Och nu låg hon där, i skuggan av stenen, utsträckt i slättens höga gräs och sov.
Solen sken från en klart blå himmeln, och överallt runt omkring henne verkade alla de små liven vara i full gång med att leva. Själv var hon förlorad i drömmarnas värld, alldeles för upptagen med som hände inom henne för att notera det som skedde omkring henne.
Men sanningen var att det inte gjorde den brunfläckiga honan något. Hon gillade att drömma, då hon ansåg att drömmar kunde berätta mer än vad verkligheten kunde. Visste kunde det mesta som skedde i drömmar vara vagt och otydligt, många gånger även helt utan grund, men Andúnë trodde starkt på att varje gång man drömde så hade det en betydelse. Varje dröm hade en djupare mening, ett budskap att leverera till den som upplevde drömmen. Så hon tog till vara på tiden då hon sov också, för hon ville inte missa en föraning om något hon kunde undvika eller något hon inte borde undvika. Det var trots allt genom drömmarna som Gudarna talade, och då dessa talade borde man lyssna.

[Skumt, men försöker fortfarande lära känna karaktären ordentligt ^^]

Sommaren hade kommit lika snabbt som alla andra årstider. Från tid till tid vaknade Blue upp ur sin egna värld och insåg hur mycket som ändrats när hon bara vandrat. För inte allt så länge sedan hade hon lämnat Kaiwood. Varghyndan hade hämtat sig från sin kollaps, vilket både medförde något som liknade glädje i honan, men även en sorts sorg. Desperat försökte hon finna mening i varför ödet höll henne fast på jorden.

Numoorislättens vidder räckte längre än hennes azurblåa ögon kunde se - dels för att det slätten bredde ut sig flera mil, och för den försämrade synen tack vare hennes albinism. Värmen var påtaglig, men barmhärtig - faktiskt något behaglig från tid till tid. Den tunna, finhåriga pälsen gav inte mycket skydd emot varken kyla eller värme. Det hade alltid varit ett smått, irriterande problem att hitta ett klimat som tillförde måttligt med båda. Hittills visste hon bara av ett, och dit ville hon inte återvända.

Efter ytterligare några minuters vandrande, började det sticka på hennes kropp. Ännu en nackdel med hennes albinism var den känsliga huden. Det var ännu rätt hanterbart, men hon fann ingen anledning att pressa sina gränser. Det hade bara bevisat sig gått lönlöst. Inte allt för långt fram kunde hon skymta något som liknade en stenbumling. Det var inte mycket till skydd men hon var säker på att det fanns någon slags skugga som skulle kunna skona henne ett tag åtminstone. De långa, smäckra benen sträckte ut sig längre när hon längde på stegen. Precis som hon skulle runda stenen och ta skydd i skuggan, lade hon märke till en brunfärgad varg. Något skrämt, stannade hon tvärt.
"Oj." flämtade hon omedvetet. "F-förlåt." Blue sjunk ihop lite, och såg ursäktade på varghonan som tagit plats i skuggan.

[Förstår dig. xD Gör desamma med Blue ännu. ]

Andúnë befann sig inte på Numoorislätten, nej. Hon var långt borta i en annan värld tillsammans med mor, far och alla syskon. Hela den historien som hon så gärna hade önskat till både sin barndom och hela sitt liv. En dröm som föga troligt skulle bli verklighet. Men det dög gott åt henne att få återuppleva de lyckligaste minnena hon hade i drömmarnas värld då och då. Det kändes bra, för enligt Andúnë betydde det att Gudarna vakade över henne och önskade henne glädje och välgång.
Hon drog på mungiporna i sömnen samtidigt som hon i sina drömmar jagade en av systrarna som skrattade rusade ifrån henne i deras vilda kappjakt. De långa benen förde henne efter systern, men plötsligt snubblade hon och ramlade i det höga gräset.
"Oj," var det någon som sade. "Förlåt."

Med ett ryck höjdes huvudet från marken då Andúnë vaknade ur sin sömn. Förvirrad över var hon befann sig blinkade hon ett par gånger innan blicken sedan fastnade på den vita vargen som stod alldeles framför henne. Ytterligare ett par ögonblick dröjde innan Andúnë insåg vad som skedde i hennes omgivning och med hastiga rörelser satte hon sig upp, ryggade tillbaka en bit från främlingen som stod och glodde på henne. Med en misstänksam blick i de gråa ögonen såg hon tillbaka, nyvaken och fortfarande med en viss svårhet att greppa det som hände. Hon kunde inte tänka klart ännu.
"Vem är du?"
I samma sekund som hon talade slog det henne att orden hon hört i drömmen måste ha kommit från den vita varginnan som stod framför henne med en sådan ursäktande kroppshållning. Andúnë däremot inte vidare glad åt denne, hon log inte ens som hon vanligtvis nästan alltid gjorde. Men en sak som hon inte gillade var att bli överraskad, allra minst på detta sätt när hon låg och sov. Och även om hon kanske försökte dölja det i ett försök att inte vara otrevlig lös det missnöjda uttrycket i ansiktet igenom allt för mycket.

De azurblåa ögonen flackade nervöst. Den brune hade något nyvaket satt sig upp, och Blue insåg fort att hon väckt främlingen.
"Vem är du?"
"Blue." svarade hon fort, som att honan beordrat henne, hon ville inte ställa till med några problem eller råka illa ut. Med försiktiga blickar granskade hon den jämnhöga honan. De spetsiga öronen och välskurna ansiktet var så bekant. Utan att analysera vidare vek hon underlägset bort blicken igen.
"Det var inte meningen att störa." började hon mjukt. "Jag försökte bara ta skydd från solen." Blue kastade en snabb, menande blick upp emot skyn och lokaliserade vart solen för tillfället stod. Det stack något värre i hennes hud nu, men hon ignorerade det. Kanske vore det bäst att bara fly från platsen, men hon ville varken uppfattas oartig eller riskera att den okända varghyndan skulle följa efter.

Svaret på frågan kom snabbt, ett tecken som sade Andúnë att främlingen faktiskt var väldigt ledsen, kanske till och med skamsen, över att ha avbrutit den goda sömn hon njutit av. Men egentligen spelade det kanske inte så stor roll, för skadan var ju redan skedd och Andúnë var uppenbart irriterad över detta. Hon var inte den som lätt blev arg, tappade temperamentet eller höll agg vidare länge, men detta hade hänt alldeles nyss och oavsett hur vänligt inställd Andúnë var mot sin omvärld så var detta faktiskt väldigt störande och hon tänkte inte bara vifta bort det hela som om det aldrig hade hänt.
"Bäst att du börjar se var du sätter dina tassar," sade hon med en hopsnörd min som talade om att hon fortfarande var missnöjd över att ha blivit avbruten. Men sedan lättade det håra uttrycket i ansiktet en aning. Trots att det kanske inte var de bästa omständigheterna att träffas på så var hon trots allt väluppfostrad och hade inte för vana att vara den otrevliga i en konversation.
"Mitt namn är Andúnë. Och jag hoppas att detta möte faktiskt kan leda till något, för att bli väckt utan anledning är inte en vidare tilltalande tanke."
Det sista sades med fortsatt sammanbiten ton, men i ögonen fanns en skämtsamt glimt och början till ett leende kunde anas på hennes läppar.

Blue log ursäktande åt henne, innan hon lät ett nervöst, men vänligt skratt bubbla upp. Spänningen hade avtagit en aning och hon vågade se på honan, Andúnë, lite mer direkt. Det var verkligen något bekant med honan. Relativt snabbt kopplade det, och hon insåg vem som hade liknande drag med denne.
"Är du en Eldar?" frågan ramlade något oplanerat ut, men med en gladlynt ton som dolde nervositeten som fortfarande höll i sig. Trots att hon bara träffat en av dem förut, så var likheten slående även om det var mycket som skiljde åt denna hona från honom. Svansen svajade välvilligt längs hennes bakparti, och successivt rätade hon på sig utan att sända några dominanta signaler.

De spetsiga öronen ryckte till vid frågan som ställdes och huvudet lades aningen på sned. Här väntade man då inte, konstaterade Andúnë samtidigt som hennes eget intresse väcktes. Det var få i detta land som kände till hennes moders sort, det visste hon. Och modern själv hade berättat att henne sort egentligen inte fanns i detta land, utan att hon själv kom från en plats långt borta. Så hur kunde denna hona veta?
"Halvt," svarade hon med en något avvaktande ton i rösten, endast för att sedan besluta sig för att hon inget hade att dölja. "Min mor tillhör Eldar, medan min far är Månvarg."
Hon sträckte på halsen och huvudet lades åter i sin vanliga position medan hon fortsatt studerade den ljusa honan som hade väckt henne. Önskan om att detta möte skulle bli intressant hade varit mer en skämtsam förhoppning, men det verkade som att det trots allt kunde leda till någonting utöver det vanliga.
"Hur kommer det sig att du frågar? Det är inte en vidare väl känd ras i detta land och, ursäkta om jag har fel, men du verkar själv inte tillhöra Eldars släkte."

Ett mjukt leende breddade sig på varginnans ljusa läppar. Halvt, Andúnë var halvt Eldar. Det gladde henne att hon hade rätt - det fanns många raser som liknade varandra i Numoori, men man kunde se skillnader om man sökte. Eldar var dock lite... speciell. De spetsiga öronen, smäckra kroppen och välskurna ansikte - dragen var för tydliga för att vara slumpmässiga.

Ett mjukt, inbjudande skratt lämnade henne.
"Nej, nej. Du har helt rätt. Jag är ingen Eldar." log hon vänligt. "Men min vä.." hon stoppade sig tvärt. Vågade hon nämna honom vid som en vän? "En bekant till mig." rättade hon sig snabbt, innan hon fortsatte: "Är en Eldar."

Ett uttryck av mild förvåning gled över ansiktet hos den brunspräckliga honan då hon lyssnade till vad den andre hade att säga. Så denne var bekant med en Eldar? Kanske något av hennes syskon som hon inte hade sett på länge?
"Var har du stiftat en sådan bekantskap?" Nyfikenheten hördes tydligt i hennes röst, och ivern att få svar på sina funderingar brann inom henne. Dock var det väl inte så konstigt då hon stött på en del månvargar under sina dagar, men aldrig en annan Eldar. "Och vad kan din bekanta bära för namn?"
Plötsligt insåg Andúnë hur det måste låta med alla dessa frågor, som om hon var mer intresserad av Blues kontakter än Blue själv, samt att det måste te sig underligt att svara på frågor som man inte visste varför de ställdes ens.
"Jag tänker om det möjligtvis kan vara något av mina syskon," förklarade hon snabbt med en smått ursäktande ton i rösten. "Det var länge sedan jag mötte någon av dem, och det skulle glädja mig att höra av dem på något vis."

Precis som den förra Eldaren hon mött, lyckades denna också hålla ångesten och hennes hjärndemoner borta för stunden - även hon tyckte att de mildrats sedan sin kollaps.

Blue hade inga problem med att besvara de frågor som ställdes, faktum var att hon fann det något befriande. Konversationen skötte sig själv utan att hon behövde anstränga sig för att inte verka ointresserad eller oartig. Det gjorde att nervositeten släppte mer och mer.
"Vi träffades första gången för ungefär 7 fullmånar sedan." sade hon förklarande. "Men vi möttes igen för  inte alls så länge sedan." Minnena av den regniga natten i Kaiwood var så färsk att de likaväl kunde ha hänt igår. "Hans namn är Erathor af Séragon." Det lät något knackigt, men hon antog för att det var på ett främmande språk. Kanske kunde Andúnë något av det? Hon mindes dock hälsningsfrasen, mara aurë, även om hon inte riktigt visste dess direkta översättning.

Spänningen steg inom hennes kropp medan hon väntade på ett svar från den ljusa som förklarade att hon hade mött sin Eldar vän för några fullmånar sedan. Och de hade visst träffats ganska nyligen också. Men då namnet uttalades slokade öronen och det hoppfulla uttrycket Andúnë hade haft i ansiktet försvann.
Erathor af Séragon var ingen varg hon kände, inte ens någon hon hade hört talas om. Bara för att hon inte ville bli besviken letade hon igenom sitt minne två gånger, men utan reslutat. Där fanns ingen hon kunde komma ihåg vid det namnet. Och det var definitivt inte ett av syskonen.
"Det är ingen jag känner," svarade hon, och i samma stund som hon hörde sin egen röst insåg hon hur nedstämd hon måste se ut att vara. Så med ett litet leende på läpparna höjde hon blicken från marken och såg åter på Blue.
"Man hoppas alltid att man ska få det man önskar, men sanningen är inte sådan. Jag trodde inte att det fanns andra Eldar i detta land förutom min mor och mina syskon, men uppenbarligen hade jag fel."
Det var egentligen lite barnsligt, sättet som hon hade tänkt på. Ifall hennes mor hade sökt sig till Numoori, varför skulle inte andra Eldar kunna följa i samma spår? Sedan hade väl hennes mor knappast varit den första som vandrade den långa vägen mellan de två länderna? Men det var väl bara det att hon hade behövt något att hoppas på, helt enkelt.

Blue besvarade Andúnës nedstämda kroppsspråk med ett snett, något ursäktande leende. Det stack lite kraftigare i huden nu, men hon ignorerade det för hon faktiskt njöt av sällskapet. Varje sekund av frihet hon fick ville hon spendera njutande, detta tycktes dock varit något svårare i den nämnda hanens närvaro, men inte i Andúnës, hon var en lättsam individ.

"Jag är ledsen." Tonerna var mjukade och intygade att hennes svar var genuint men fortfarande gladlynt.
"Jag kan inte säga fullt sanningsärligt, men jag tror han är renrasig Eldar." Det var inte ett säkert faktum men hon var ganska övertygad.

Kort började hon analyserar vad honan sagt. Blue vred lite nyfiket på huvudet, och lät ett välmenande leendet bredde sig i hennes anlete.
"Har du skiljts åt från dina syskon?" Uppenbarligen var de inte döda. Som hennes. Det högg oväntat till i hjärtat, men det syntes inte utåt. Att hon alltid glömde hur ont det värkte när tankarna på hennes förlorade familj uppenbarade sig. Varginnan kämpade för att förtränga tankarna, och återgå till att ha ett trevligt möte med Andúnë.

Återigen vinklades öronen framåt på den bruna huvudet, och det nyfikna uttryckte svepte åter över ansiktet. Så denna ljusa hona kände en renrasig Eldar, vad var oddsen för det? Andúnë kände sig oerhört fascinerad av denne Blue, som uppenbarligen hade mer att tala om än hon först hade trott.
"Ifall han är renrasig är han definitivt ingen jag känner," svarade hon med ögonen fästa på den ljusa. Det var något mer honan, något som hon gillade. Vad kunde hon inte riktigt sätta klon på, men något var det. Och det räckte gott åt Andúnë, mer än så behövde hon inte veta.

När sedan nästa fråga ställdes sökte sig ett kort, skrattande läte fram ur hennes strupe och det var med ett snett leende som hon såg på den ljusa honan.
"Det skulle man kunna säga. Vi var nog alla överens om att sällskapet inte var lika roligt efter några årtionden. Och vi sökte nog alla något mer än varandra, ville se världen, ville finna något utöver det vi var vana vid."
Precis som de flesta ungvargar hade hon och hennes syskon lämnat familjen, en efter en, i sökandet efter något mer.
"Jag saknar dem ibland. Men jag hade inte klarat av att hålla ihop med dem enda fram till nu. Så det var nog för det bästa, även om jag kan undra hur de allihopa mår."
Månen skvallrade inte. Månen sade henne inget om syskonen.

Solen hade flyttat sig en kort bit över himlen, men nog långt för att den yttersta delen av hennes svans inte längre låg i skuggan. Det värmde skönt på den, och hon funderade på att flytta hela sin kropp ut i det skarpa skenet. Även om hon var dotter till månen så älskade hon solens ljus minst lika mycket. Världen var en vacker plats, bara man tillät sig själv att se det.
Och sedan slog det henne där hon satt i skuggan att när Blue först hade väckt henne hade denna hona sökt skydd från solen.
"Men kära nån!" sade hon med en smått förfärad min samtidigt som hon reste sig och flyttade sig undan, ut i solens sken. "Ursäkta min oartighet, men jag glömde helt bort... Du sökte skydd från solen, sade du?" Hon log vänligt samtidigt som hon nickade inbjudande mot den skuggade platsen.

Med ett intresserat uttryck på hennes anlete lyssnade hon. Hon förstod gott och väl vad hon menade - hennes syskon hade också gett sig av för att söka äventyr, även om det hade blivit kortvarigt. Hon hoppades innerligt att Andúnës syskon inte mött samma öde som hennes.

När Andúnë utbrast i ursäkt log hon bara lite bredare. Hon ville inte vara besvärlig, men det stack ordentligt i hennes hud nu.
"Tack så mycket." sade hon i vänlig ton och förflyttade sig in i skuggan och slog sig ner. Det svalkade skönt och det kraftfullaste stickningen började avta.

"Så, bor du här? Eller är du fortfarande och upptäcker världen?" Numoorislätten var en öppen och gästvänlig plats, det skulle inte förvåna henne om hon slagit sig ner här. Vad gjorde hon själv på Numoorislätten? Hon försökte nog bara skingra tankarna, hitta något nytt spännande som kunde ta åter hennes liv. Förgäves än så länge.

Med ett artigt leende besvarade Andúnë den andra honans tack när hon erbjöd denne plats i skuggan. Det verkade vara uppskattat och det var väl huvudsaken. Andúnë hade aldrig sett någon anledning till att vara otrevlig på minsta vis, inte heller hade hon varit den som fann nöje i att irritera eller skada andra på något sätt. Hon var helt enkelt en väldigt fredlig varelse, och hon trivdes med det också.

Huvudet ruskades lätt som svar på frågan. "Nej, jag bor ingenstans." Ännu hade hon inte funnit någon plats att slå sig ner på, och inte heller var hon säker på att hon ville det. Vandringslusten var stark inom henne, och hittills hade hon inte hittat någon plats som fängslat henne nog mycket för att släcka den. "Men inte heller skulle jag säga att jag upptäcker världen. Jag gillar bara att vandra, antar jag." Hon log bekymmerslös mot Blue.
Det fanns inget fel i att röra på sig, däremot fanns det en hel del man kunde missa ifall man var stilla.
"Och du då, Blue?" Blicken svepte ut över slätten och sedan åter mot den ljusa honan som tagit plats i skuggan. Själv kände Andúnë hur solen värmde hennes rygg på ett ytterst tilltalande vis. "Har du något hem? Denna slätt?"

Öronen var intresserat resta på hennes hjässa. När hon pratat klart och avslutat med en fråga, skakade hon lätt på huvudet.
"Jag har inte heller något hem." svarade hon lättsamt, med ett vagt leende. Hon hade haft ett hem, en plats hon kallade hem - men det var annorlunda nu. Det var en skrämmande tanke att återvända.

"Jag antar att jag bara rör på mig. Ser efter vad världen har att erbjuda mig." Det kändes som en lögn när hon sa det. Men samtidigt så hade hon ingen riktig anledning till varför hon vandrade. En del av Blue trodde inte längre att världen hade något att ge henne, även om en del tycktes säga att ödet höll henne vid liv för något. Det var en inre kamp hon inte ville ta itu med nu. Just nu ville hon knyta band till Andúnë.

"Har du besökt många plaster ännu?" rösten lät lite mer gladlynt denna gång, och svansen svepte vänligt bakom henne. Skuggan hade verkligen gjort skillnad och bara svagt, efterhängset stickade kändes nu.
"Vilken tycker du är vackrast?" Kanske kunde svaret ge henne en riktlinje efter vad hon skulle besöka. Skönheten naturen hade kunde ingen hjärtesorg ta ifrån henne.

Hon lyssnade utan att avbryta, utan att ifrågasätta och utan att döma. Nickade svagt då den andres ord nådde hennes öron. Så Blue saknade även hon ett hem, precis som Andúnë. Något de hade gemensamt, och på något sätt kändes det även som att det var mer än så.
Andúnë gillade denna hona, det kunde hon konstatera väldigt klart.

Ett lättsamt uttryck gled över hennes ansikte då frågan nådde hennes öron och det var med en svag suck som hon tänkte tillbaka på alla de platser hon hade vandrat genom. Hon under sitt liv sett en hel del av världen. Hon var medveten om att det var långt ifrån allt, men det var en hel del. Och hon mindes varje område hon besökt, då hon inte ville glömma sin livs historia, och varje plats hon hade besökt hade kommit att betyda mer eller mindre för henne.
"Javisst, jag har sett en hel del platser. Nästan så att jag skulle våga säga att jag sett större delen av Numoori. Men en plats jag minns som vackrast av dem alla är Silverpile." Hon log vid bilden som målades upp i hennes huvud, bilden hon hade sparat från platsen hon besökt för några år sedan. "Ett område som ligger till väster härifrån. En skog full av pilträd, och där växtligheten bär en vacker, silverfärgad nyans. Om nätterna, i månens sken, blänker hela skogen." Hon var lycklig över att ha fått besöka en plats som den, och hon hade lovat sig själv att en dag återvända dit. "Har du sett den skogen?" frågade hon sedan med ett ivrigt uttryck i det smala ansiktet.

Instämmande nickade hon. Det var inte alldeles för länge sedan hon besökt Silverpile, men det kändes som en evighet sedan - som om decennier passerat. Det var under den tiden hon passerat Silverpile hon varit väldigt dålig. Det var flyktiga minnen som spelade förbi när hon försökte föreställa sig skogen. Hon mindes hanen hon mött där, men inte mycket av dess skönhet. 
"Men det var ett tag sedan." lade hon till, nästan lite ursäktande. "Det låter makalöst vackert." fortsatte hon. "Jag minns inte riktigt den tiden." ursäktade hon sig igen, och log snett. "Men det låter väldigt lockande. Jag kanske borde sätta upp det som mitt nästa mål." log hon genuint. Trots att det fanns saker i sydöst som lockade, så fanns det likaväl saker som inte var lika frestande - som den hettande solen. Hon var kluven emellan idéer. Hon längtade tillbaka... Till vad? Förmodligen till honom.

Andúnë ruskade lätt på huvudet, som för att visa att den ursäktande tonen i den andres röst inte behövdes. Alla mindes de saker på olika sätt, precis som de uppfattade saker på olika sätt. Kanske hon var den enda som såg silverskogen som den mest magnifika platsen i världen? Blue skulle inte behöva känna att hon behövde ursäkta sig för att hon inte mindes platsen på samma sätt som Andúnë gjorde.
"Det finns andra platser som också är vackra, kanske det bara är jag som ser Silverskogen på det sättet jag just beskrev den."
Hon log återigen, denna gång med en egen ursäktade glimt i ögat. För att hon kanske hade beskrivit platsen lite väl engagerat, utan att tänka på Blues tycke.

Svagt skakade hon på huvudet, och slöt ögonen försiktigt.
"Jag tror dig." lade hon kort till medan hon bemötte hennes blick med ett leende. "Jag önskar jag varit något mer uppmärksam på min genomresa." Skrattade hon något monotont. Men det känslolösa skrattet kompenserades av ett genuint, vänligt leende.

"Jag tycker alla platser är slående vackra på sitt eget vis. " förklarade hon försiktigt, medan blicken fort seglade över Numoorislättens gröna vidder. "Men trots det så kan jag inte låta bli att favorisera Ötamon. " återigen bubblade ett kort skratt upp, denna gång innehöll det dock känslor, om än de var lite blandade. Den platsen var i stort sett överflödad av sorger och smärta, men hon kunde inte låta bli att undra ifall det var därför hon älskade den så? Var hon kanske lite av en masochist? Hon fäste ögonen på Andúnë, koncentrerade sig för att inte låta tankarna dra med henne bortom verkligheten.

Med en fundersam blick granskade Andúnë den snövita honan då denne talade. Det verkade som att denne talade med en djupare mening i orden som sades. Och Andúnë misstänkte starkt att det låg mycket känslor bakom orden, men hon frågade inte om det. Det verkade inte passande, speciellt eftersom att Blue verkade vara glad. Och om det råkade vara så att de minnen denne var från Ötamon var av den sorgliga sorten ville Andúnë inte vara den som påminde sin nyfunna vän om dem.
"Ötamon..." sade hon istället med en fundersam röst. "Jag tror jag har passerat den platsen som hastigast, men jag stannade aldrig länge nog för att få mig en uppfattning." Hon sökte i minnet, försökte minnas något utmärkande med Ötamon, men fann inget. Det var knappt hon mindes sin korta färd i utkanten av området. "Men jag tror dina ord då du säger att det är en vacker plats. Ifall jag hinner besöka den igen innan jag väl slår mig till ro så kommer jag att göra det."
Hon log mot den ljusa honan med ett vänligt uttryck i ansiktet.

"Det tycker jag låter bra." skrattade hon försiktigt, innan ett vänligt leende sig lade sig över hennes läppar. Blicken började svepa bort emot vidderna, och hon suckade lite lätt. Om hon skulle lyckas ta sig ett acceptabelt antal kilometer över Numoorislätten var hon tvungen att röra sig.

"Jag tror tyvärr jag måste fortsätta bege mig." hon lät lite besviken, och lät de azurblåa ögonen falla tillbaka på den mörkpälsade honan.
"Men jag tackar dig för din gästvänlighet, Andúnë." Hon log vänskapligt, och svansen svepte ett glädjefyllt slag.
"Och jag hoppas att våra vägar korsas igen." 
Blue reste sig upp, och tog några prövande steg ut i solen. Det började genast sticka, om än något mildare. Det spelade ingen roll hur länge hon suttit i skuggan, för det skulle ändå smärta senare. Blicken sökte sig över slätten, som för att hitta något att gå efter - men det var meningslöst, för så långt hennes ögon kunde nå så var det bara grönt gräs. Blicken såg tillbaka på Andúnë och hon log, innan hon tog ytterligare några steg bortåt.
"Adjö." log hon, och vände bort blicken en sista gång.

[Kändes som ett bra tillfälle att avsluta. ♥ Hoppas du inte har något emot. Så jaaa, om du vill skriva ett slutligt avslutande inlägg så är du välkommen annars så stämplar jag detta som avslutat!]

[Måste skriva ett avslutnings inlägg, bara för att jag hatar att lämna rollspel hängande sådär utan ett ordentligt avslut xD]

Andúnë log mot den andre, glad över sällskapet som hon hade fått. Men även hon kände att det var dags att röra sig vidare, för all tid i världen fanns inte att spendera här. Inte nu när hon visste att det strövande andra av hennes slag i Numoori. Nyfikenheten hade vaknat och hon ville möta dem, lära sig om sin historia som modern varit så tystlåten om.
"Ha en säker färd, så möts vi än en gång," sade hon med sin mjuka stämma innan hon reste sig upp. "Adjö, Blue. Jag önskar dig all lycka."
Och sedan lämnade hon platsen, nöjd med vetskapen om att hon hade funnit en ny vän.

[AVSLUTAT!]