Bortom horisontens rand dansade flammorna som tillhörde dagens ände, vilt omkring över himlavalvet. Ett livligt skådespel som kastade ett varmt ljus över det som ännu inte fallit in i den kommande nattens skuggor och mörker.
I den stilla skymningen hördes diverse läten från de djur som sprungit till liv under de senaste timmarna. Fåglars ljusa kvittrande och en ensam ugglas djupa hoande kunde höras från en måttlig distans.

Det var också några av de ljud som fyllde den väldiga hanens fluffbäddade öron där han vandrade fram i en långsam takt genom skogens uråldriga gestalt. Han som vanligen bar ett leende på sina läppar, höll huvudet lågt med ett uttryck som talade om den sorg och smärta han bar. En sorg som tycktes vilja kväva honom från insidan då den låg som en tjock klump i hans strupe och skuggade hans sinne.
Det fanns ingen tanke bakom den riktning som hans steg följde för han hade själv ingen aning om vart han var på väg. Han skulle vandra tills dess att det inte längre fanns några krafter kvar i hans kropp, irra omkring i ett land större än vad han någonsin kunde föreställa sig, och förhoppningsvis finna en mening med det han hade kvar i livet. 

Under dagens tidiga timmar hade han begärt att få tala till Wami och Lihai.
Han hade bett dem om att få lämna flocken och sin plats som Beta, för han visste att i sitt nuvarande skick och sinnesstämning skulle han inte vara till nytta för någon, och att behöva vistas på en plats som hon nu skulle kalla för sin hemvist - det fanns inga ord för hur mycket det smärtade honom.
För en kort stund i livet hade han faktiskt trott att han äntligen funnit en plats att kalla hem, en flock han kunde kalla sin familj och den varg han så träget sökt under flera månaders tid för att det sedan skulle visa sig att han inte var värd hennes hjärta utan istället glåpord och anklagelser som han inte varit skyldig till.
Ledarparet hade accepterat hans önskan och erbjudit honom sin plats åter om han, inom en snar framtid, valde att återvända till Ötamon. Kort därpå hade han tagit avsked till resterande medlemmar och lämnat revirets gränser.

Lokie stannade lojt upp och först då insåg han att månen tagit sin plats på himlavalvet. Natten var molnfri och stjärnklar. Ljuset som det runda klotet slängde över skogen gav honom en klar vision av vad som väntade längre fram. Skogens flora var inte längre densamma - marken pryddes av många röda rosor och träden tycktes vara något äldre än de som han dagligen stött på inom och i utkanten av Trinitys revir.
En tung suck lämnade hanen och med lika tunga steg satte han åter kroppen i rörelse och lämnade bakom sig en dröm. Hans dröm.