Med natten hade svala vindbyar nalkats, för att sedan övergå till tjocka gråa moln som hotade att fälla sitt vatten. Ett lager fukt hade lagts över växtligheten, och syrsors högljudda melodi fyllde skogen med en känsla av tomhet som inte borde ha funnits där - för livet spirade under trädtopparna. Insekter surrade, färgglada fjädrar dalade till marken då fåglar seglade över grönskan. Större däggdjur arbetade sin väg igenom vegetationen. Tysta, men alltid närvarande. Likt den mörka varghanen som färdades under lövkronorna, tätt intill stammarna med sina kära skuggor slingrandes runt sina ben. Med den röda, eldliknande manen så skulle han egentligen; troligen inte ha passat in, men nu var skogen var hans. Den kändes som hans. Mörkret här var inte längre någon svårighet att ha kontroll över, och många av de resterande varelserna tog sällan notis om hans passage genom buskar och ormbunkar längre. Om han det vill säga inte jagade.
Jakt var dock något Mid inte prioriterade, inte då. Ensam, förföljd av endast sin demon, sökte han något annat. Frihet? Bekymmerslöshet? En värld utan ansvar? Vid dessa tider var han inte säker på något. De kvällar då fullmånen stod som högst på himlen. Allt kändes fel; allt kändes rätt. Vid dessa tider var det som om hans psyke var vatten och Trigaso var blod, blod som sakta blandades ner i den stilla strömmen. Vem, vad var han? Vilken var varelsen som suktade efter hans kropp? Trots att den nämnde bara kontrollerade offrets fysiska gestalt så var varghanen allmänt förvirrad. Uttröttad.

Luggen gled bak i ansiktet då Midnight höjde huvudet en aning. Döda blickar kastades på den dolda stigen framför och han fuktade nosen. Tog långsamma andetag. Om bara morgonen kom skulle världen åter klarna.

[P till Artemis! ]

Att hon hamnat i den här fördömda skogen igen. I tankarna tänker hon att detta är en plats som hon ska hålla sig borta ifrån. På grund av luftfuktigheten. Men det tycks som att jorden ändå leder henne hit. Vad är det med den här skogen?

Ljudlöst vandrar den gyllene varginnan fram genom växtligheten. Att mörkret vilar över regnskogen spelar ingen roll. Varginnan skulle ha kunnat vara blind och ändå vetat precis vart det är säkrast att placera tassarna. Jorden vägleder henne. Växterna böjer sig ut åt sidorna och banar väg för henne. De älskar henne. Jorden vördar henne. Hon är drottningen som vandrar framåt.

Men luftfuktigheten gör pälsen fuktig. Vilket får stråna att böja sig mjukt. Det gillar inte varginnan. Men det är inte direkt hon kan göra någonting åt nu. Hon styr inte över väta och fukt. En hård fnysning lämnar henne. Rastlösheten har ett tag haft henne i sitt grepp.

Jorden viskar till henne om en främling som rör sig bland snåren. Någon som rör sig som om denne ägde marken han gick på. Ingen äger marken så som den vackra gyllene varginnan gör. De kan tro sig göra det. Men jorden hör inte deras kommendering. Jorden lyder inte deras röst. Jorden lyder henne. Ljudlöst fortsätter hon framåt. Luktar av skogen och grönskan omkring henne. Hon är en mästarinna på att ta sig framåt obemärkt. Men det finns fortfarande de som kan upptäcka henne trots detta. Sådant tycker hon inte om. Det är fortfarande något hon måste träna på.

Skuggorna talade plötsligt frenetiskt med honom och Mid orkade inte tolka det välkända demonspråket.. Inte då. Öronen klippte irriterat på huvudet och han ruskade på huvudet som för att undvika en grupp myggor. Kunde de inte låta bli att störa bara för en gång? Fast att störa kanske var fel ord.. Han älskade dem. De var hans vänner, hans sinnen, syn, hörsel och känsel. Han blinkade, såg förvirrat framför sig. Stannade upp. Om han gillade dem så mycket, varför lyssnade han inte på dem? Allt var så svårt att förstå. Allting snurrade runt. Allt..

Mid hade aldrig trott att någonting annat än morgonljuset skulle få hans huvud att klarna så totalt som det tillslut gjorde. Helt plötsligt blev han medveten om sin omgivning, vad som pågick ovan, framför och bakom. Hans tankar var bara riktade åt ett håll.
För mitt bland trädet vandrade en mörk gestalt, med en hållning så välbekant. Med en form som han så många gånger tidigare bevittnat.
Andar i all ära, de existerade. Men hon var inte menad att finnas. Han hade så hemskt klart sett henne slå huvudet i den där stenen, hur hon flöt iväg i strömmen lam i kroppen. Hon kunde.. Hon kunde knappast..
Stela stegs togs framåt. Han jagade en död dröm.

Hoppen försvann så fort de kommit och stenen som först hade lyfts ifrån hans axlar släpptes så hänsynslöst igen att hela hans gestalt för ett ögonblick såg ut att sjunka. Främlingen som vandrade i sådan kontakt med växterna hade en nyans av guld som bara vagt gick att urskiljas vid tidpunkten. Sedan bar hon en lång lugg nedanför ögonen och var mycket större än den ängel han tidigare hade mött.
Frågan var vad denna gjorde här.
Hans medhjälpare började åter att cirkla runt benen och han tog sig ikapp, upp i ett träd, för att se då hon nalkades. Halvt svald av mörkret ifrån stammen blickade han ner på henne och precis då hon skulle passera talade han.
"Du verkar inte precis trivas."

Hon ignorerar främlingens närvaro. Trots att hon ändå vet var han befinner sig. Vart han går. Hans rörelsemönster. Hon känner när han klättrar upp i trädet. Verkar försöka gömma sig för henne. Eller i alla fall röra sig i skuggorna tills han känner att tiden är rätt att göra sig tillkänna. Är han värd att stanna upp för? Främlingen vet inte vad han talar om. Här trivs hon alldeles utmärkt. Det är luftfuktigheten som går henne på nerverna. Men hon kan såklart inte förvänta sig att låglivade pateter förstår sig på sådant. Hon är svår att förstå sig på.

Det tar inte lång tid för henne att komma fram till att främlingen inte är värd hennes uppmärksamhet. Han har inte sagt något som gör det värt att stanna upp för. Så hon fortsätter bara framåt. Lika målmedvetet som alltid. Vandrar fram som om hon äger marken hon går på. Växtligheten böjer sig för hennes framfart. Banar henne väg likt den högstående varelse hon är.

Åh? Ignorerade hon honom? Vilken intressant handling.. Men betraktade hon honom som en fluga var det det han skulle vara. I vilket fall tills det att hon lämnade eller blev tråkig. 

Huvudet lutades drastiskt på sned. Han vandrade utan försiktighetstankar på trädens grenar och följde henne där hon gick, strax vid sidan av. Skuggan svalde honom åter halvt, en omedveten handling. Ägde tiken jordens krafter? Växternas? Hon rörde sig sannerligen utan problem på en plats större vargar skulle ha fastnat på. Med målmedvetenhet och.. Ägande. Han höjde på ögonbrynen. Djungeln var deras. Men bara hon höll sig utanför antog han att det fungerade. Hon kunde.. Tassa över till IsilAnar och ta ut det lilla av fjutt-familje-flocken som var kvar. Den som Shady hade tagit valpen ifrån. 

Mid tog ett språng över till nästa grenverk, andades in skogens dofter av grönska och likaså tikens. Den var.. Väl dold. Mycket väl dold. Han kunde dock säga att hon inte var ifrån Kawazatri.
Han blinkade, såg framåt. 
"Sååå tyst", suckade han dramatiskt, himlade med ögonen. "Jag trodde att de vargar som sökte sig hit, i den normalt livliga skogen, var högljuddare. Men det kanske bara är du." 
Han talade med ironi.

Främlingen talar igen. Han verkar ha bestämt sig för att vara irriterande. Men det rör inte den gyllene varginnan i ryggen. Han talar som en dåre med. Kanske tror han att han är säker uppe i träden med. Han hade och oturen att möta på Artemis.

Hon fortsätter dock att ignorera honom. För ska ha bete sig som en myra så kan han lika gärna behandlas som en. Och myrorna kliver hon bara över. Nej, inte verkar han vara någon värd att höra hennes vackra stämma. Han får allt försöka krypa om han ens ska få en blick av henne.

Lugnt och målmedvetet vandrar hon på. Även om den här skogen på vissa punkter är väldigt tilltalande så känner hon inte för att bli fast här. Hon vill dra vidare. Hon vill finna något värt att lägga lite fokus på. Lika ljudlöst som alltid vandrar hon fram.

Fortfarande inget ljud. Hans tidigare intresse dog. Hon talade fortfarande inte, gick bara där. Var hon döv? Så tråkigt. 

Han stannade upp. Graciöst gled hon vidare igenom växtligheten och han betraktade henne i det vaga skenet då ormbunkarna böjde sig för hennes gång. Likt en ande i skogen.. En ande som kanske egentligen inte var värd hans tid. Hon var ändå på väg bortåt, ifrån reviret.
Vad hade fått honom att ändra sig så drastiskt? 
Han slöt ögonen. Han kanske inte var helt utanför transen än. För nog drogs rösterna till honom likt en magnet utan att han orkade lyssna.. 
Ljudlöst svängde han runt, försvann långsamt bortåt vidare på grenarna. Den döda blicken var fäst på en punkt i fjärran.

[Kort. Ska vi avsluta? xD Känns som om Mid bara kommer att göra bort sig ännu värre om han stannar..]

[AVSLUTAT]

[Artemis är inte så social av sig. ^^' Det krävs en del för att hon ska visa ens en gnutta intresse. x3]