Ria vandrande i utkanterna av reviret, och även om hon visste att det fanns inkräktande vargar i skogen så satte hon sitt och valparnas liv i fara, inte för att hon brydde sig om det.
Hon började mer och mer märka av att det var dags, värkar kom oftare och hon kunde inte annat vilja än att klämma ut dem.
Kraftig smärta fick henne att le stort åt sig själv, det var därför hon fortfarande vandrade omkring, för att det var så smärtsamt, för att det var tillfredsställande.
Plötsligt vek benen sig under henne och hon kollapsade, valparna var på väg att födas.

Efter en stund som för många hade varit plågosam men hon fann upphetsande så kundes små gnyn höras mellan träden, och det var i dett tillfälle hon kunde beskåda valparna närmre, de var svarta med vissa dun och blandningar av sandfärgat.
Ett raseri väcktes inom henne när hon mindes Saderk och i sitt raseri klev hon på den försföddas huvud så det krossades under hennes tyngd lite mer belåten med sig själv så satte hon sig ner för att tugga i sig dess lik innan hon skulle fortsätta sitt hemska dåd.

Han hade precis lämnat tumultet, men inte för att slippa undan, utan för att leta reda på fler ur den kaxiga lilla flocken. För första gången på länge kliade det i hans leder, muskler och allt annat efter att få bita, slita. Hann ville orsaka smärta. Plötsligt slog en bekant doft emot hans luktsinne. Men vad hade vi här då? Ett nytt flin tog plats i hans Ansikte. Hur lång tid hade det inte gått sedan han såg Ria sist? Dock byttes flinet ut med ett chockat uttryck när han undersökte doften bättre. Valpar, doften av födelse. Han hade stannat upp. Stirrade mot doftens källa. Blod, men kanske hörde det ihop med själva födelsen? Snart började han röra på sig igen, osäkert mot doften, hoppades att någon annan ur Devils skulle hitta henne före honom, ifall han var fadern. och inte var det långt han behövde färdas, för dar var hon, liggandes på marken och vad i Chaibos namn höll hon på med?!? Den döda, halvt sandfärgade, valpen hände ur moderns mungipa. Vreden växte inom honom, steg likt en flammande eld. Instinkter han aldrig trott att han skulle få känna flammade upp tillsammans med den. Vad Gjorde Den Fördömda honan med Hans valpar!? Ett morrande steg ur bröst korgen, dovt och djupt. Han var tvungen att få dem därifrån, var tvungen att rädda dem. Han var tvungen till att bli den fader som han själv saknat. "Din hynda, vad har du GJORT!?" Orden var hårda, dova och fram morrade. Kvar vid henne låg fyra valpar, fyra små liv. Hans små liv.

Ria såg upp på Vargen som kom gående, hon kände genast igen honom, hennes valpars fader.
Hon spottade ut de blodiga resterna av valpen hon tuggat på, vilket praktiskt taget bara var rumpan och bakbenen.
Hon log med köttslamsor hängandes mellan tänderna.
"Men älskling, det var ett tag sen sist!"
Hon fnittrade högt och böjde sig mot kvarlevorna av den döda valpen, de andras gnyanden struntade hon blankt i, men hon började tala med det lilla köttstycket på marken.
"Ser du min lilla älskling? Det där är din pappa, visst är han ful?"
Hon knyckte på huvudet i ett gapskratt och sparkade sedan den mot honom
"Vadå? ville du ha ett smakprov eller?"
Skuggor sköt ur hennes kropp och dansade sakta runt henne, hon kände på sig att en strid skulle kunna komma att uppstå.
Med ett leende så böjde hon sig mot en av de levande valparna utan att slita blicken från honom för en sekund

Honans ord ekade i honom, likt ved för elden. Känslan om att vilja bita, slita och riva dök upp igen, och han tog lugnt, sansat, sig närmre henne då hon fortsatte tala. Hon pratade med valpen, den döde, och höjde sedan huvudet för att tala direkt till honom. Den Hyndan, den fördömda hyndan, hon skulle dö. Hon skulle blöda under hans tassar. Hon skulle be honom om mer, be honom sluta. Han visste att hennes skruvade sinne älskade smärtan, det var så de små kommit till, men han skulle inte nöja sig med att åkomma henne smärta, nej hon skulle dö. Men det var inte fören hon sänkte huvudet mot ännu en valp, för att döda denne, som han flög fram. Den stora kroppshyddan färdades snabbt över marken, lät vinden hårt knuffa undan honan en bit från valparna, som gnyendes sprattlade på marken, innan han med ett skutt flög emot henne, med öppna käkar. Tyngden bakom hoppet skulle troligen, om han träffade, fälla honan, eller bara putta henne än längre bort.

Rias päls fladdrade först bara till litet och sedan slets hon iväg av lufttrycket och som om det inte var jobbigt nog så hade mycket av hennes energi slösats på födelsen också, så hon var tvungen att göra något hon inte var så förtjust i: tänka taktiskt och använda logik.
Hon kurade ihop precis i tid för att se att han kom slungandes emot henne och hon tog kraft och hoppade mot honom, fast neråt, mot hans ben och snappade tag i det vänstra frambenet.
Adrenalinrushen hindrade henne från att känna om han träffat henne.

Hans bringa, och hela hans tyngd, slog emot tiken då hennes käft slog om hans ben, men det var inget han direkt kände av. Hans egna käftar slog om hennes nacke, grep tag i ett hårt grepp och släppte inte. De båda slog i marken, Med Ria under Saderk. Hans morranden steg i volym, och han slet undan sitt ben, vilket skapade fyra sår, två fram och två bak, med några centimeter mellanrum, från Hyndans hörntänder. All hans tyngd lades på nacken, och därmed även honans nacke. Dock skulle inget hända om hans stod så hela dagen, så han bytte snabbt taktik genom att ändra tyngden igen och våldsamt ruska på huvudet.

Nu kunde Ria känna smärtan när hennes nacke blev skakad.
DEt var det bästa hon könt på länge och hon kunde inte lta bli att släppa ut ett mjukt stön, men hur trevligt det än var kunde hon inte bara sluta såhär, flera valpar var tvugna att dö.
Hon satte baktassarna i marken, och förlorade snabbt balansen igen, Saderks tänder sjönk djupt in i henne hals och hennes kropp hängde lite slappare än hon var bekväm med.
Hon försökte igen sätta baktassarna i marken och använde sen så mycket styrka hon kunde frammana och tryckte ifrån explosionsartat, tryckandes sig och saderk upp i luften. Sen med ett ryck slet hon ut sin nacke ur hans mun. Ur hennes öppna, djupa sår som uppståt vällde tjocka mörka skuggor som blockerade ut allt ljus, skapandes en liten boll av kompakt mörker.
Hon flyttade sig så snabbt hon kunde mot platsen där valparna var och plockade upp den närmsta, om hon skulle dö här skulle de följa med henne!
Hon skakade våldsamt på huvudet och två saker hände: den lilla kroppen bröts med ett ljudligt knak och en våg av smärta ilade igenom hennes kropp, båda sakerna nöjde henne något otroligt.

Hans balans vacklade till då hon studsade upp med hjälp av bakbenen, men hans grepp var intakt, och blev faktiskt bättre. Tänderna sjönk igenom hennes hud och plod pulserade ut i hans käft, aldrig hade den metalliska smaken gett honom sådan njutning, aldrig hade en sådan vrede tagit över honom heller. Inte ens hatet mot hans far hade varit så intensivt som det han kände nu. Nästa skutt som honan tog gjorde dock att hon kom loss, men han hade kvar en bit av henne i sina käftar, kött från hennes nacke. Han morrade ursinnigt gen, hon hade försvunnit i mörker, och mot valparna. Dock kände han hennes tyng, vagt, men den var där. dock var det något han inte kände, valparna. De var för små för att den lilla sand som fanns i jorden här skulle märka dem.
Plötsligt hörde han en valps gnällande pip och nästan direkt efter ljudet av dess rygg och nacke som gick i kras, men han vågade inte attackera, hon stod dold och han kunde inte se valparna, och inte ville han heller krossa dem. Han lätt ännu en vind knuffa på Ria, hon borde inte kunna stå emot den, hon borde vara trött efter valp födelsen och inte heller skulle det svarta hållas uppe länge, ifall hon nu var utmattad som han gissade.

Ria puffades ut ur sitt eget mörker och såg med skräck hur det kollapsade, för när vindpusten träffade henne blev hon förvirrad och en annan kraft kunde ta över Nämligen Leas sinne, Lea kollapsade till marken och tittade på kroppen hon just dödat hon grät sakta och kröp fram mot den sakta, till skillnad från Ria så var smärta inte något hon åtrådde.
Med en helt annan röst än den Ria hade så började hon sakta tala till valpen,
"Förlåt mig" Hon hostade
"Jag ville inte detta..." Hon ylade till av smärta och sorg, hennes tårar tvättandes liket av hennes eget kött och blod...

Plötsligt försvann mörkret och han kunde se hyndan, barnamördaren. Hatet brann i hans ögon, i varje fiber av hans kropp. Lgunt stegade han mot henne, nu när hon låg ner. Han var dommaren. Steg för steg tog han sig närmre henne. Han var bödeln. Då hennes kropp låg framför hans tassar stannade han. Han gav straffet. Men innan han ens hann sära käkarna talade tiken igen, inte till honom utan den lilla nydödade valpen. Rösten var inte alls densamma. Inte ens lik den första. Han rynkade pannan, drog ihop ögonbrynen och såg fundersamt, men fortfarande hatiskt, på henne. Var det ett trick? Ett skämt?! Överläppen höjdes vilket blottade de vita tänderna. En plötslig insikt fick honom att le, flina. Nej han skulle inte döda henne. Han skulle låta henne lida. En smärta som inte ens Hon kunde gilla. Med en av de stora tassarna vred han på henne. Så hon såg på honom. Han skulle sköta det som i hans gamla flock. Hon skulle ge samma sak för de två liven hon tagit som han gjort för det han tagit. Två ögon, två mord. Han skulle vara det sista hon såg. "Se på mig Hynda, använd dina ögon ordentligt nu, för dem är inte längre dina. Du ska betala för liven du tagit" Även om hela hennes personlighet, och röst, verkat skifta brydde han sig inte. Det var samma kropp som mördat hans små, och vem visste när den andra personligheten skulle komma tillbaka? Nej bäst att dela ut straffet nu. Snabbt slängde han sig fram, sträckte fram huvudet och högg invid hennes vänstra öga.

Lea grymtade i smärta när Saderk vände på henne, hon såg upp på honom med tårar i ögonen och hon pep av skräck blandat med smärta.
När han förkunnade sin plan vidgades hennes ögon och man kunde se skräcken som orden gav henne.
"S-snälla..." viskade hon, förgäves, strax var hennes vänstra öga ett minne blott och smärteskriket måste ha hörts lång väg.
Med ett blödande ögonhål såg hon återigen på honom.
Hennes personligheter stridande för kontroll
"Du... Jag.. ska... ber.. dö.. dig.."
Med ett väs kollapsade hon på marken igen, snyftandes

Hennes plågande ljud skulle säkert dra till sig vargar, så väl som Occultos som från Devils, vilket betydde att han behövde få detta överstökat med. Honans röst, skälvande, och ständigt skiftandes, uttalade den mest udda mening han någonsin hört. Men han tror han förstod, kanske. Dock så var det försent, ingen ursäkt eller bedjan kunde få honom att ändra sitt beslut för Han var domaren. Hans gula blick såg ner mot honan. En skamfläck. Hur kunde ens en flock vilja ha en hona som henne i sin flock, det var bisarrt. Det ryckte något i hans läpp, men han svarade inte. Åter flög hans öppna käkar mot tikens ansikte, nästa öga skulle bort.

(Ar detta privat eller far man hoppa in?)

(du får hoppa in, men Ria skall överleva(detta var för att kunna rädda valparna som skall spelas ^^'), men hon kan få bli halvt ihjäl slagen 8D)

Tjutet av skräck och smärta som Lea klämde fram var om möjligt än värre än förr.
Hon låg där och stönade i smärta, tankar rusade runt i hennes huvud. 
Var det värt att fortsätta kämpa? allt hon fick för det var smärta tack vare Ria, hon kom fram till att det inte var det och lät mörkret omsluta henne innan ett ljudligt fnitter lämnade hennes strupe.
"Varför dödar du mig bara inte?"
Skrattade hon kallt

Han såg ner på den patetiska hyndan. Såg hur något i henne förändrades. Kanske bytte hon personlighet igen? Vad som än hände tänkte han inte stanna mycket längre, han hade utfört vad han tänkt och samtidigt lydigt en order, till viss del. Den lila svarta honans blod fläckade hans ljusa päls och inget mer fanns för honom att hämta här, förutom de valpar han kunde få med sig. Plötsligt talade tiken, med samma stämma han varit van vid. Tänk att detta var en hona han sett som en bekant, nära på att bli en vän. En hona som han haft ett samtal med. "Jag finner den situationen du befinner dig i nu mer roande" Svarade han simpelt innan han lämnade henne där, trasig, på marken för att gå fram till de små som fortfarande gnydde högljutt. "Scch jag är här" mumlade han lågt och sänkte sin leverfärgade nos mot dem. "Pappa är här" Orden han sade slog emot honom med en sådan kraft att han inte hade något annat val än att sätta sig ner. Han var pappa. Det här var hans valpar. Försiktigt greppade han tag om två av dem, en var svart med både lila och mer sandfärgat och en var nästan helt svart med brun mage och ljusa tassar. Den tredje insåg han att han inte skulle få med. 'Jag kommer tillbaka efter dig' Tänkte han och såg ner på den lille. Tramptass fick säga vad han ville Saderk skulle inte lämna sina valpar här. Inte med den tiken. Men hon låg för nära för hans tycke, så upp ur marken reste sig en kulle sand, som silats ut från jorden, som flyttade den lille. Trots detta gjorde det ont i honom att lämna den där. Men han kunde inte få med den. Kvickt reste han sig igen och vände sig om för att kunna rusa iväg med de två små byltena. Vad som hände med deras moder brydde han sig inte om.