[Utspelar sig på borgagården, någongång i augusti - kanske 5-8 veckar efter att Dew anlänt? Har inte helkoll på tidlinjen, men det borde vara tillräckligt för att Dew ska ha börjat integrerats i systemet lite grann iaf C: ]

I skuggorna låg Nyaldi i stillhet. Den tjocka fällen höll hennes varm, och det underliggande skinnet hon släpat dit skyddade henne från kylan undertill. 
Fast hennes lugna yttre kunde få andra att så tro, slumrade den svarta valpen ej. Hon var fullt vaken, fullt medveten, fullt koncentrerad på sin träning. Skuggorna viskade, talade sinsemellan i tungmål tydligen bara hon kunde förstå. De talade om hennes faders oro, och hans kärlek, men hon ignorerade deras ord. Det var falska, hala meningar som föll från deras tungor, lögner alltihop. 
Hennes fader hade aldrig älskat henne.
Istället för att mer begrunda i ämnen hon inte ens uppskattade, tvingade hon skuggorna följa hennes vink. De formades till en massa, en vag, men solid massa som hon kunde känna med sinnet. Det var gjort utan en fysisk rörelse, en prestation hon skulle med stolthet demonstrera för sin mästare och herre när tillfälle gavs. 

Efter en tid reste honan på sig. Hon hade växt sedan Hielo räddat henne undan snöslättens grepp; lämnat en valpig slank stäppvargs kropp och vuxit sig starkare och säkrare. Svansen var blott ett pris hon betalat för sin styrka. Det var bara en stump kvar av den mörka skapelse som en gång funnits där. Tillsammans med den tjocka fällen  bildade stumpen en nästan komisk trekant.
Ännu var det ingen som vågat skratta.

Solens sken silades genom istaket. Ovanför vilade spegelsalen. Trots att bara några lager is separerade borgagården från himlen ovan, var det något dunkelt som låg över det väldiga rummet. 
Hon undrade vad som skulle hända om taken brast över henne. Vad skulle hända då? 
Den unga tiken reste sig långsamt. Hon hade haft tid på sig att träna bort vingligheten som medkom svanslösheten, men ännu så var det vanligt att känna balansen tryta. Hon hatade det. Hatade sig själv för det. Hatade att känna sig svag.

[Du vet säkert om det redan, men nämner för säkerhets skulle att Debwer är en tik, men ser sig själv som en hane, och därför skriver jag ”Han” istället för ”Hon” om henne C: ]
 
Det var då rent förbannat hur kallt det skulle vara. Han skulle aldrig vänja sig vid kylan. Aldrig. De små tassarna trummade mot isen när Debwer med raska steg rörde sig genom gångarna. Inte nog med att luften var kall, så var allt annat också kallt. Marken, väggarna, allt! Vissa dagar önskade han att han hade haft någon slags värmekraft, eller eld, eller vad som helst som kunnat göra så att han inte behövde huttra för att hålla värmen. Han var van vid storkärrs fuktiga värme, vid djungelns varma skogar, inte is och snö. Is och snö. Is och snö överallt. Han hade inte varit där mer än knappt två månader, men det kändes som en evighet, och enligt honom såg allt precis likadant ut överallt. Visst fanns där fina former, slående vackra tak och väggar i en del av salarna och rummen, men gångarna... Gångarna var precis likadana allihop, sånär som på de lägre våningarna där de till viss del bestod av sten lika kall som isen. Och nu var han vilse. Igen. Det var just typiskt.
     Debwer stannade upp och skakade på huvudet med en djup suck. Nej, han tyckte inte om kylan. Och nej, han tyckte verkligen inte om att gå vilse gång på gång. Men det skulle bli bättre. Han intalade sig att det skulle bli bättre. De andra valparna, de som varit här längst, tycktes inte ha några problem att hitta bland gångarna. Han skulle lära sig dem, förr eller senare. Förhoppningsvis förr. Kylan skulle förhoppningsvis bli lättare att handskas med den också. Hans fäll, som annars alltid legat slätt övre hans kropp, hade blivit tjockare sedan han anlänt i slottet. Den skulle kanske bli ännu varmare med tiden. Det var något han såg fram emot, värme. Han höjde det breda huvudet och såg sig omkring innan han satte av på nytt. Klorna på tassarna klickade lätt mot isen.
     Hur han hamnade där, eller vilka gångar han valt, kunde han inte säga när han plötsligt steg ut på borggården. Det var visserligen inte dit han varit på väg, men en god början. Där visste han i alla fall var han var någonstans och kunde försöka utgå därifrån för att finna rätt väg till balkongen. Debwer hade börjat finna stort nöje i att stå och titta ner från balkongen, på världen inunder. Det var en så främmande syn på världen, att se den ovanifrån. Han gillade den.
     När han såg sig om på gården upptäckte han en skepnad som reste sig upp från ett hörn. Han stelnade till innan han insåg att det var Nyaldi. För ett ögonblick stirrade han på henne, innan han kom på sig själv och blinkande vände blicken över rummet i jakt på rätt gång att följa. Hon var större än honom, det var han fullt medveten om. De var alla större än honom. Det var något som störde honom, att vara så liten, men han hade börjat inse att han nog inte skulle bli större. Detta faktum grämde honom något oerhört. Han ville bli stor, lika stor som de andra. Det var inte kul att vara liten.

[Nyaldi ger nog blanka i vad Deb ser sig som x'D luktar det hona är det en hona ~ ]

Skuggorna väste till, oväntat, och i sitt viskande språk meddelade de att de inte längre var ensamma. 
En annan skugga hade anlänt, en som inte bar Iras karaktäristiska känsla eller Hielos närvaro. 
Det var en av de två nya. 
Nyaldi hade ännu inte bestämt sig vad hon tyckte om dem. Länge hade det varit bara hon och Ira och Kungen, och länge hade det varit allt hon behövt. 
Hon hade först ignorerat de nya, och sen följt Iras exempel att ge instruktioner på hur saker gick till och när man skulle vara vart. 
I övrigt hade Nyaldi hålligt sig på sin kant, observerat kallt och letat hållpunkter att använda om tillfälle skulle uppenbaras. 

Hon studerade den lilla, underliga honan. Hon såg inte riktigt ut som en varg, utom mer som om någon tagit en insekt, bara förstorat den och gett den varglika drag. 
Hon gillade inte tiken. Gillade inte hennes sätt att sticka ut; man skulle inte sticka ut. Att bli sedd var ett privilegium man förtjänade, inte något man fick bara för att man såg rolig eller underlig ut. 
Nyaldis gröna ögon var inte vänliga när de gled över inkräktaren, där de var som fastklistrade. Hon visade utan ord att hon var högre i rang, och att det var uppenbart.
Hon hade egentligen inte anledning att föra sig så dominant. De var bara på borggården och den var ingens specifika territorium. Hon hade heller inget att vinna på att eventuellt skapa problem. Däremot var det viktigt att de nya lärde sig att visa respekt, även om hon var medveten om att det inte var helt hennes plats att lära dem det. Det var Kungens roll, och hon hade bara befogenheten att neutralt påminna och instruera.  
Från hörnet började Nyaldi gå mot den underliga tiken. Kanske var hon en hotande skepnad, med sin tjocka svarta fäll och nästan lysande ögon, men hon såg sig själv inte som något annat än bara högre stående. 
Om rekryten lyssnat på deras konung, skulle hon veta att men inte fick skada varandra utanför träning - om ens där. 
Nyaldi stannade en bit ifrån, och lade huvudet på sned som om hon funderade.
"Ja?" vill du något, letar du efter något? sade hon med en nästan skarp stämma.

Han hade tänkt gå därifrån utan att säga ett ord, utan att se mer på den andra. Men när hon kom emot honom - självklart, vad skulle han vänta sig, att få vara vilse ifred? - så stod han kvar och vände åter blicken mot den mörka. Hela hennes sätt utstrålade vad Debwer tolkade som ett starkt ogillande. Han var fullt medveten om att hon var såväl större än honom som inte tyckte om honom. Varför hon fattat sådant ogillande för honom var inget han förstod, men han tyckte inte direkt om henne heller. Ärligt talat tyckte han inte riktigt om någon, annan är Kungen själv. Han tyckte inte om de andra valparna, han tyckte inte om de vilseledande gångarna, han tyckte inte om snön, isen eller kylan. Och ironiskt nog var det där han hamnat. Där han befann sig och troligtvis skulle befinna sig länge. Ironin i det hela fick honom att le, ett litet leende som inte nådde ögonen.
     "Jag var vilse", erkände han med sin ljusa stämma. Tonen var något konstaterande, som om han just kommit att tänka på något som nästan var roligt. "Men nu är jag inte det längre." Han höjde på ögonbrynen och såg upp på Nyaldi. Även om han inte tyckte särskilt mycket om henne, eller hon inte tyckte om honom, så tänkte han inte låta det påverka honom. Han var redan bitter över de likadana gångarna. Det räckte med bitterhet för en dag. Och ifall han nu skulle stanna här och tvingas vara tillsammans med alla som såg ned på honom och som ogillade honom så kunde han lika gärna försöka göra det bästa av situationen.

Den spända kroppen slappade inte märkbart av, men i sitt sinne kände Nyaldi hur hur något stängde av ändå. 
Ett ögonblick kände hon ett sting av sympati när tiken nämde att hon varit vilse. Hon mindes själv de långa gångarna som tycktes då gå runt och rakt samtidigt; hur man kunnat gå åt vilket håll som helst men ändå komma tillbaka till den plats man börjat. 
Sedan hade hon lärt sig av sina misstag, och med Hielos vilja gått vidare. 
Hon kastade en blick bort från tiken, till andra sidan gården där valv tonade upp mörka och gapande. De var vackert smyckade av is i alla dess former, men i början hade Nyaldi bara sett tänderna till gapen som hotade att svälja henne hel om hon irrade bort sig.

Huvudet och blicken fokuserades åter på tiken, och sedan satten hon sig ned med rak rygg. 
"Om du tappar bort igen kan du ropa. Jag eller Ira är oftast inom hörhåll." sade hon, och trots de värnande orden så saknande tonen värme. Det var ett konstaterande, inget mer. Genom isen kunde man höra mycket, speciellt om man skrek högt. Även om Nyaldi kanske inte gillade den konstiga tiken, men hon skulle inte överge henne om det inte fanns något annat val.

Han studerade Nyaldi när hon satte sig ned, och nickade tankfullt som svar på hennes ord. "Jag ska komma ihåg det", svarade han med samma konstaterande ton. Visst skulle han komma ihåg det, men det betydde inte att han tänkte ropa. Inte om det inte fanns en annan utväg. Han skulle lära sig gångarna, förr eller senare. Förhoppningsvis förr. Men han tänkte inte ropa bara för att han gick vilse. Inte förrän han varit vilse så länge att han verkligen inte skulle hitta ut. För en sekund undrade han ifall det var möjligt att gå så vilse att ingen skulle finna honom.
     Debwer stod kvar och såg på den andras mörka uppenbarelse en kort stund innan han vände sig bortåt. Blicken sökte sig snabbt mellan det stora rummets olika öppningar och valde lika snabbt vilken gång han tänkte följa härnäst. Han var ganska säker på att han skulle hamna rätt om han följde den. Ganska. Det återstod att se om han hade lärt sig något eller om det fortfarande bara var hoppfulla gissningar som ledde hans steg bland gångarna. Utan att se mot Nyaldi eller säga mer satte han av i sin sedvanligt flytande trav.

[Om inte Nyaldi känner för att följa efter, eller har något mer att säga så att Deb stannar längre, så lämnar insekten platsen. Blir ett lagom kort roll då C;]

[Det blir jättebra ~]

Nyaldi höll blicken stadigt på den lustiga varelsen. Honan gjorde henne både irriterad och förbryllad, men när hon följde tikens gång ut från salen bestämde hon sig för att inte helt och hållet bry sig. Det fanns alltid saker att störa sig på, och det fanns alltid plats för saker att utvecklas. Debwer var ännu en oprövad kandidat, och hennes tid skulle komma när hon skulle få bevisa sin potential. Dock skulle Nyaldi aldrig bedöma henne värdig förrns Kunungen själv hade så sagt. 
Tills dess var tiken blott en varelse under Nyaldis position. 
Hon vände sig bort från öppningen där den lilla tiken försvunnit. Skuggorna väste i den ton hon var van, mern hon kunde nästan höra deras agg. De var inte helt nöjda med henne, men ännu visste hon inte varför. Skuggan vars namn hon förträngt låg tyst, så som den gjort sedan hon förskjutit den från sitt sinne. Fortfarande kunde små empatiska vågor eka i en tom vrå av hennes sinne, men de stunderna var få och lång tid passerade mellan dem. Skuggans röst hade blivit en relik från fjärran; ett minne lika vagt och suddigt som bilden av hennes moder. 
Nyaldi stirrade ner i det kalla golvet, men blicken var allt annat än fäst på underlaget. 
Hennes moder och de gestalter som omgav hennes tidiga uppväxt var alla befläckade med lögner och falskhet. De hade ljugit för henne och deras leenden hade hon till sist insett varit blott hån och inte värmande som hon först trott. Hielo, Kunungen, hade räddat henne från dunklet och fört henne in i ljuset. Som en ängel hade han kommit, och likt den Gud han var hade han rest sig över henne likt isslottets väggar för att skydda henne från smärtan och eländet som fanns utanför.
Förmodligen hade han gjort samma sak för de andra. Hon visste inte under vilka omständigheter de andra kommit att behöva Konungens nåd, men i grund och botten var det inte relevant
Nyaldi skakade på sig, och bestämde sig för att lämna de förvirrande tankarna. Istället fortsatte hon med sina övningar; fortsatte jobba för att bli något av värde för den konung hon tjänade.