[derp-rubrik]

De höga träden tävlade i kampen om solsken, och gav därmed inget till de behövande. De mindre växterna fick istället sega sig fram; vänta på sitt tillfälle då himlen togs upp av gröna lövkronor som tog beslag på allt.
Bristen på ljus var inget som drabbade den mörka hanen negativt. Snarare tvärt om. Trots fukten som rann på på bladen, leran som mjuknade upp och var oändligt irriterande - himlavalvets strålar nådde honom inte, och han behövde inte plågas.
Ett belåtet flin delade sakta hans ansikte. Den döda blicken svepte över marken nedanför och han tog ett par vinglande steg ut på den breda men livshotande grenen. Kroppen drogs från sida till sida, påminde om den riskabla handlingen han utförde, men sinnet var för fullt för att han skulle orka bry sig. Träet böjdes en aning under honom då han kom ut på de än farligare delarna. Där stannade han upp, stirrade ut. Skulle han någonsin få tillbaka sina röda ögon? Eller var de borta?
Han hoppade. Från en del till en annan, över ett hav av en djungels grönska, och landade lättsamt på väg in mot nästa stam. Där skulle han ha satt sig, men en kvidande smärta i bröstet talade om annat. Demonen hade haft sönder något - vad var okänt - och flockledaren hostade kvävt till, spottade blod ner på de övervuxna ormbunkarna. En svart och blå fågel landade strax ovanför, tittade med lutat huvud på hans skadade akt. Midnight högg i luften efter den, men den undvek och flög iväg med ett kvittrande som påminde om ett skratt. En annan stämde in i dess kör, och sedan var båda för avlägsna för att han skulle höra deras ljud bland allt annat.
Med en suck slog han sig ner, bet sig i läppen och slöt ögonlocken.

Sakta men säkert vandrade fakargen längs en liten & smal stig. Träden var inte alls så vänliga, massa utstickande grenar som kunde peta ut dina ögon om du inte såg dig för..
Hennes muskulösa kropp gungade itakt med framtassarnas steg. Hon såg lite ut som en tiger på de sättet som hon tog sina steg. Bakifrån såg hon väl ut som en hanne men vad gjorde det? Det var bara bra att hon gjorde det för att skrämma iväg rovdjuren eller om det var någon som var kaxxig.

En svag doft av blod nådde hennes nos, ett flin spreds sig längs läpparna och hon började trava lite lätt för att se vad det var för något intressant som stank doften av blod. Hennes vingar skumpade lite otakt med henne ben. Men tiken beslöt sig för att flyga upp för att det skulle vara lättare att se och om det fanns faror på marken.
Hon tog sats och sköt iväg med bakbenen innan hon for upp och vingarna fick jobba för att hålla henne uppe. 

Lite längre ner såg hon en mörk skugga och BQ beslöt sig för att ta en närmare titt. Doften kände hon faktiskt igen men hon kunde inte riktigt sätta vart den doften kom ifrån. Istället beslöt hon sig för att landa och for rakt ner mot marken, nästan "nödlandade.

Hårt slog hennes tassar ner i marken och det lät "DUNS". Hon ruskade lite lätt på vingarna innan hon la dom på plats. Sakta men säkert närmade hon sig individen.
"Vem där?!", frågade hon hotfullt och bestämt.

Framtassarna hängde fritt i luften, luggen föll ner då han lutade huvudet utåt. Lyssnade. Andades. Fångade upp vindens dofter. Denna dag, detta varma dygn hade fört med sig de vanligaste - djuren som alltid vistades där, men även främmande individer långt ifrån. Plus en till, en glömd bekant vars lukt irriterat kittlade hans nos. Vem var det? Mid fnös, och hans tålamod sjönk då vem-det-nu-var kom än närmre. Han kastade sig upp på benen, blickade ut.

Det som vandrade fram i växtligheten förvånade honom inte särskilt, för med den kattlika stil den bar antogs det vara en puma. De stora rovdjuren var en ovanlig syn, men knappast sällsynt. Han orkade inte titta efter närmare.
Men sedan flög den upp - fällde ut sina stora vingar och siktade emot himlen. Skuggan, förvånad över dådet, följde den förvånat med blicken då den stannade till i luften, för att sedan dyka emot honom så att deras blickar möttes.

Hans döda ögon fick en livlig gnista av igenkännande, och han ställde sig på vakt då tiken landade intill, närmade sig.
"BQ", skrattade han hest, utan att besvara hennes fråga. "Vilket sammanträffande."
Ett snett flin spelade i hans ansikte.

När hon var tillräckligt nära visste hon vem denna individ var, det var Midnight! Svansen vaggade sakta mer som en vänlig hälsning och hon log. Det var ett tag sedan de sågs och han hade verkligen växt till sig! Blivit en stilig Karl som säkert skulle kunna få vilken hona som helst!
"Godafton Midnight, kände inte igen dig på långt håll! Allt väl med dig?"


Han hade blivit så annorlunda, så stor och vuxen. Verkligen en karl! Vingarna rufsades till lite när det kom en svag vindpust som fick BQ att rysa till. Hon gillade inte att vara runt de här området, det var så öppet..
Istället for hon upp mot ett träd som låg alldeles brevid Midnights. Trädet låg så nära så att grenarna korsades. Tiken la sig ner på en grov gren som kunde hålla hennes vikt. Hon sneglade ner mot marken. Men allt verkade så fridfullt här. Fåglarna kvittrade och det var de enda, resten av området var tyst förutom då man kunde höra vinden susa lite då & då.

Inga kommentarer om den ärrade kroppen? Den slitna och smutsiga pälsen, de mörka ock döda ögonen? Han såg skeptiskt på henne. Hade hon blivit blindare? Senil? Eller såg hon bara hans insida? I sådant fall, varför synades inte den plågade själ han bar?
Självklart kände hon inte igen honom. "Hälsad du med. Du är dig lik, och nej." Trigaso grävde rastlöst i honom, och han vidareförklarade inte det han hade sagt. Att skrämma bort en gammal frände var inget att rekommendera, särskilt nu när den enda han hade var Shady - som trots deras släktskap och hur mycket han egentligen älskade henne såg ner på honom, för misstag han gjort tidigare i sitt liv. Men snart; Snart så skulle det ändras. I takt med att deras plan växte.
"Och du själv?" Han höjde en aning på huvudet, blinkade. Han kunde inte undgå ifrån att undra varför hon befann sig här med sina vingar, i den täta vegetationen - men tanken på att Blair, fakarg likaså, vandrade här varje dag fick honom att försöka skjuta bort tanken.
Han satte sig ner, fortsatte att följa henne med blicken då hon flög upp och landade på ett annat träds närliggande gren.

Medans han svarade på hennes fråga såg hon på Midnight, han var alldeles förstörd, massa ärr över nästan hela kroppen, en del av pälsen var borta och ja han såg inte sig lik.
"Vad har hänt med dig Midnight? Du är inte dig själv lik!", sa hon chockat och med en nästan liten arg tonstämma.


Visst BQ såg Midnight som sin egna son då hon hade känt honom sen han var yngre. Hon kunde hans starka o svaga sidor. Nästan allt om honom.

BQ såg sedan på sin kropp som oxå var förstörd, efter slagsmåls med björnen. Men hon var en kämpe!
"Jodå livet är väl precis som vanligt, vandrar omkring och går på äventyr!", sa hon med svagt flin.

Han var nära att skratta till, dels för att hon verkade kunna läsa tankar dels för det aningen arga tonfallet i hennes röst. Varför vara arg för en sådan sak? Det hade gått tid sedan de möttes sist. Tid förändrade saker. Den förändrade honom. Nyligen hade han fått höra om en brand i lövskogen - vilket gjorde honom en aning sorgsen, han hade alltid varit förtjust i den - men likaså hade den åter börjat växa. Tid. Det var ett märkligt ting, egentligen.
Hanen mötte åter den mörka honans gröna blick med sin egen döda. Känslolöst. "Mycket. Jag fann något jag saknat länge." Han tystnade kort, försäkrade sig om att hon lyssnade. "Men förlorade mig själv. Svansen svepte bakom honom. "Sedan så har jag självmant.. Hrm.. Hur ska jag säga det? Tagit död på en annan varg. Han skämdes inte för det, men det kändes fel att yttra sig om det i det här läget.

Då han fick höra om hennes liv kunde han inte undvika att le. Hon hade iallafall haft det bra.

Hon blev en aning osäker. Vad hade egentligen hänt med honom? Vad var det han försökte dölja för henne? Hon som trodde att de hade en bra relation med varann så man åtminstone berätta saker för varann, för Midnight visste att BloodQueen inte var den där skvaller kärringen. Hon hade ju ingen o skvallra till, hon hade inte vänner alls...
Skulle hon verkligen behöva dö ensam? Ingen som verkligen älskade henne och fanns där för henne? 

"Vadå hur ska du säga de? Vad har du hittat på för något dumt nu....?",sa hon lite förvirrat och väntade på svar.

Ja du... undra vad han hade gjort för något.. Men eftersom han skämdes lite, eller det såg hon på hans kroppsspråk blev hon lite fundersam. Men sedan plingade det till i huvudet på henne? Hade han dödat någon?... 

[sry kort....]

Han granskade henne. Såg henne tveka och lyssnade då hennes förvirrade röst steg till orda. Den verkade.. Oskyldig. Han gillade det inte. Den passade inte in med hennes ärrade kropp.
Det hesa skrattet lämnade honom åter, och han log - på ett annat sätt än tidigare. De döda ögonen blev vassa.
"Inget för farligt. Att nämna det skulle dock ruinera stämningen, denna återträff.. Och det är ingenting som jag har för mening att göra. Vissa saker är bäst att förbli osagda."

Han sträckte på sig. Tankarna hade redan vandrat vidare, bort ifrån det de tidigare talat om, och det enda han först riktigt undrade över var om Shady skulle leta efter honom. Hennes spioner täckte hela deras revir och hon hade troligen sett den, för henne, främmande själen.
Men den outtalade frågan var varför BQ befann sig just här, i Kawazatri, där fukten och värmen var som mest påträngande.

"Stör inte klimatet dig?" 
Ett försök på att byta det tidigare ämnet, ett spår som han hoppades skulle leda till det han ville veta - och trots att hans ord kunde ha framställts som otrevliga så tittade Mid bara på henne med en allmänt nyfiken blick.