En vit hona vandrade mellan pilarna. Den silverfärgade skogen var något av det vackraste hon någonsin sett. Hon tyckte mycket om platsen och dess lugn, särskilt som det var fullmåne och energin flödade genom hennes kropp. De blå måntatueringarna glödde i hennes päls, och de vanligtvis blå ögonen var helt silverfärgade utan pupiller.

Hon stannade. Våren kändes i den ljumma nattvinden, som strök hennes päls medhårs. Hon lyfte hakan, slöt ögonen och andades in den friska luften. När hon sedan öppnade ögonen såg hon en vit hare som satt och tittade på henne. Hon var så fylld av månens goda energi att den inte kände något hot från henne. När den sedan bestämde sig för att skutta vidare lät hon den gå - hon var inte hungrig och att döda den för nöjes skull skulle aldrig falla henne in.
Vindarna fick det att prassla mjukt bland pilarnas hängande grenar medan hon fortsatte att gå. Små fläckar av snö i det mjuka gräset skvallrade om månaderna som varit. Dagen före hade varit solig och varm, och även om natten var sval kändes den inte lika kylig som vanligt. Temperaturen var behaglig, vilket fick henne att tycka ännu mer om platsen.

När hon nådde fram till ett par släta stenblock, kanske en halvmeter höga, hoppade hon upp på ett utav dem och lade sig ner för att vila en stund. Hon visste att ögonens märkliga saknad av pupiller under månskensnätter fick henne att se blind ut, men hon såg lika bra som vanligt - möjligtvis ännu bättre på grund av sina mån-förstärkta sinnen. Så länge hon hade ett gott sinne stöttade månen henne vart hon än vände nosen. Månen var hennes vän och följeslagare, och ibland kunde hon höra den viska stillsamt.


Den ljumma vinden förde med sig doften av en främmande varg. Elia spetsade de blåkantade öronen och lyfte huvudet från sin vilande plats på frambenen. Ännu var det ingen idé att lämna viloplatsen - kanske främlingen passerade utan att märka henne. Hon lade ner huvudet igen och slöt ögonen halvt utan att ta uppmärksamheten från sin omgivning.

Tassar, tassar i en jämn takt mot marken. Vita tassar. Tiken rörde sig i ett harmoniskt tempo. Lät vinden leda henne framåt, hon hade inget mål. Inte längre, hon var i Numoori, vem av hennes anhöriga skulle kunna ta sig hit? Förmodligen ingen. Silvepile, en otroligt vacker skog som endast utsöndrade lugn energi och lugn. Och det gav henne en känsla, en mystisk känsla som kändes som alla känslor tillsammans. 

Vinden, vinden rörde sig med henne, hon rörde sig med den. Den gav henne informationen av omgivningen. Det fanns en annan varg, en varg som hon hoppades var fredlig, ifall hon skulle våga sig fram till främlingen. Hon hade trotts allt inte fört ett normalt samtal med en annan varg på väldigt, väldigt länge. Men det var en bit kvar, men det fanns ingen anledning att skynda. Hon lät huvudet falla ner mot marken, för att läsa av gräset. Det var en hona, en hona som korsat en hares spår. Harens spår var färska, men ännu en gångs så fann hon ingen anledning att jaga. Hon var inte hungrig, och att locka till sig andra varelser som var ute efter kött var hon inte så sugen i. Hon lät huvudet stiga, stiga högre än sin vanliga position. "Moriko, pilarna, de är vackra" sa hon och tog ett djup andetag. Hon lät luften cirkulera i lungorna innan hon tog ett nytt andetag.

Det gick runt en kvart innan hon passerade några stora stenblock. Hon hann passera de med fem meter innan hon han fatta medvetandet igen. Doften, den var stark. Hon sökte efter marken med blicken, men kunde inte finna någon varelse. så hon lät ett annat sinne jobba, lukten. Hon höjde huvudet och drog in dofterna, främlingen var högre upp - stenblocken. Hon vände sig om och såg mot vargen. "Salve främling" sa hon med en harmonisk stämma.

[Sorry för segt svar]

Då främlingen blev synlig öppnade hon ögonen helt och höjde huvudet. Hon följde honans minsta rörelse medan denne, tydligen omedveten om hennes närvaro, gick rakt förbi henne. Elia såg tyst på henne. Främlingen var aningen större än henne, pälsen var rosa och tassarna vita. Så stannade främlingen upp, vände och såg på henne. Hon hörde något som lät som en hälsning.

"Hello there." svarade hon mjukt, reste sig upp och hoppade ner på gräset. Hon stod öga mot öga med honan, med ungefär fyra meters mellanrum, och glödde i månskenet.

"Do you know Nimorian?" frågade hon sedan, mest för att kolla så att honan förstod vad hon sa. Det vore trevligt att ha någon att prata med, även om ensamhet inte störde henne.



(Asså, förlåt! Hade absolut ingen aning om vad mer jag kunde skriva. ;_; )

[Gör inget, själv har jag svårt att skriva längre inlägg när mina karaktärer för samtal.]

Yami såg på honan, hon förstod vissa ord och kunde chansa om vad den andra sa. Men själv så kunde hon inte säga så mycket på det andra språket. "Nimorian?" sa hon eftertänksamt och nickade kort. "Numooriska?" sa hon med ett fredligt leende. "Jag är Yami, en gråvarg" sa hon och drog in främlingens doft. Ljuset från främlingen fick henne att tänka efter, förmodligen en månvarg. Så vitt hon visste så var den rasen uråldrig, och hon hade ägnat intresse åt den på sina valp dagar. Hon lät svansen röra sig åt sidorna, som en pendels rörelser för att visa sitt humör. Innan hon började tänka efter igen. Ifall hon hade dragit rätt slutsatser så var den främmande kraft full, vilket kunde vara en nackdel ifall den var argsint. Tillslut så kunde hon inte vara tyst, "Du är en månvarg va?" ivern hördes i hennes röst, ivern som hon inte kunde hålla inne. Hon var mycket intresserad av alla Numooris raser, och det var en anledning att hon hade sökt vägen till landet. Ivern som endast växte inom henne strålade ut, och gräset runt hennes tassar växte sig högre än det andra. Ibland så kunde hon inte riktigt kontrollera sina krafter, speciellt inte vattnets gåva.

Yami mindes sina yngre dagar, då livet lekte. Hon och hennes syster var mer eller mindre sams. De utforskade värden, upptäckte sina krafter och oroade sig inte för alla faror. Hon saknade den tiden, men var ändå otroligt tacksam för att hon hade fått växa, och fått sett världen från sina egna ögon.