Djungeln var en plats så olik alla andra Kione hade varit på innan. Det var varmt, men inte på samma sätt som i Öknen. Det var mer en tryckande, fuktig värme som fastnade i halsen. Men den var desto mer full av liv och rörelse. Fåglar i färgglada färger sjöng i trädtopparna över dem. Lövverket var så tjockt att solens strålar knappt lyckades leta sig ner mot marken långt nedanför trädtopparna. Kione tyckte det var en ganska behaglig plats, bortsett från den obehagliga värmen. Förstummad av allt nytt hade han stått i flera minuter och bara njutit av naturen men en duns bakom honom fick den unga vargen att åter koncentrera sig på uppdraget ledaren gett honom - Att spana efter byte och eventuella faror. Det var ett stort ansvar Tramptass lagt på Kiones axlar. De unga vargen hade riktigt lyst av stolthet då han berättat för sin mor och sina vänner om det. 

"Spik. Skynda dig!" Ropade han till den svarta vrenen som hade fastnat i en lian några meter bakom honom och som nu kämpade med att komma loss ifrån dess grepp. Kione fortsatte nyfiket vidare utan flockbrodern, fortfarande fascinerad över skogen. 

De hade färdats tillsammans i en dag, men Kione hade lika gärna kunnat vandra själv. Spik sa inte mycket och när han väl öppnade munnen så var orden fyllda av sorg och smärta. Hela Spik var en tragisk syn. Stor men ranglig, slokande öron och stora, mörka ögon utan glans. Kione skulle inte kunna säga att han kände den mörka vrenen speciellt bra, det var nog ingen i flocken som verkligen gjorde det. De flesta försökte undvika honom, just för att han var en så sorgsen varelse. Men även han hade sina gladare stunder, vilket den bruna vargen var glad för. Annars hade resan blivit olidligare än den redan var. 

Ett brak skvallrade om att vrenen gjort sig fri från sin lian och snart kunde Kione höra dämpade steg bakom sig. Spik var inte långt efter, men den bruna hanen väntade inte in honom utan fortsatte vidare genom den livfulla skogen. 

[Mugen]

Den ljusa lilla vargen tar sig med möda fram genom Kawazatriskogen. Hon har redan gått in i ett antal träd och det smärtar på en punkt på pannan. Men inte låter hon det hindra henne. Hon kan se färger som ett enda blurr. Och här är allt grönt så det går inte att urskilja vad som är vad. Vilket är ett väldigt problem för henne. Men det spelar ingen roll. Hon låter det inte stoppa henne. Hon har valt ett något försiktigare sätt att ta sig fram trots allt. Med huvudet sänkt och nosen så nära marken som det går. På så sett kan hon via luktsinnet urskilja vad som är vad. Hon har även slutit ögonen för de gör ändå ingen nytta.

Hon tycker om att utforska. Och hon har upptäckt så mycket i Numoori. Detta är ett spännande land. Det finns så mycket som fascinerar. Med ett äventyrslystet leende på läpparna är hon ändå nöjd med sin lott. För det finns inget att sörja över. Även om hon förlorat hela sin familj och flera andra hon har brytt sig om så har hon mött nya ansikten och vissa har en klarare bild än andra i hennes minne. Vissa trivs hon extra mycket med. Men hon tar inget för givet. Hon kämpar lika mycket som andra.

Ljudet av steg och avslöjar att det befinner sig fler vargar här i skogen. Den lilla tiken stannar upp och höjer huvudet och nosar i luften. Inga dofter har färdats till henne ännu. Nyfiken rör hon sig framåt igen. Och så går hon rakt in i ett träd. Det gör ont på samma ställe som hon knockat flera gånger redan och hon hamnar på baken. Hon huffar till och ruskar på huvudet innan hon öppnar ögonen igen. Det gjorde ont men hon fnissar till och reser sig igen och går den här gången runt trädet.

Ett fnissande får den bruna hanen att hoppa till och förvånat vända sig om. Det var inte Spik som kommit ifatt honom, utan en vit varghona som kom gåendes bakom honom. Kione backar förvirrat några steg tills en tjock trädstam hejdar honom. Han stirrar chockat på honan som inte verkar se honom. 

"Vem är du?!" Utbrister han förfärat. Fortfarande i chock över att honan dykt upp utan att han hunnit märka något. Han hade varit oaktsam. Han skulle inte varit så lättdistraherad. Nu hade han hamnat i en obekväm sits. En främmande varg stod framför honom och Spik var borta. När chocken hunnit lägga sig skakar den bruna vargen på sig och en allvarlig min målas upp i hans ansikte. Kanske kunde främlingen hjälpa honom, kanske hade hon sett byten i närheten? Det kunde ju inte skada att fråga iallafall.

"Mitt namn är Kione." Sa han sedan, inte helt utan misstänksamhet i rösten.

Hon följer stegen och ljuden av varg. Nyfiken på vad för främlingar det kan vara. Efter en stund inser hon att hon bara har korn på en av främlingarna. Men det kan kanske inte vara så farligt. Hon fortsätter glatt framåt. Med spetsade öron och darrande nos för att hålla koll på vart hon går någonstans.

Rösten överraskar henne och hon rycker lätt till. Hon trodde inte att hon var så nära främlingen. Och det verkade som att även hon hade överraskat främlingen. Det var heller inte meningen. Tänk så tokigt det kan bli när man inte ser vart man går. Öronen klipper mjukt till på huvudet och hon ler lätt åt främlingens håll. Kan vagt urskilja en brun fläck som verkar levande.

"Goddag, Kione. Mitt namn är Mugen. Det var inte meningen att skrämmas". Det sista säger hon lite lätt generat. Det är inte lätt när man inte ser så mycket som sagt.

"Öhm." Kione blinkade några gånger innan han ruskade på sig och knyckte på nacken. Han fuktade läpparna men visste inte vad han skulle säga. Han såg på honan, hon såg inte ut att vara hot. Tvärtom agerade hon artigt och med vänlighet. Det fick Kione att lugna sig lite. Men han var fortfarande på sin vakt emot den ljusa vargen. 

"Vad gör du här?" Begärde han sedan att få veta. Hans röst var inte på något sätt hotfull, men inte heller vänlig. Bara neutral och stel. Han var inte direkt på humör för småprat med främlingar. Han ville bara veta om hon visste något som kunde vara användbart för honom. Han var ju trots allt på ett viktigt uppdrag, med den där förbannade vrenen. Var höll han hus?

Hon tippar huvudet lätt på sne. Påminner inte denne Kione och hans sätt om någon? Han verkar agera på liknande sätt som den stora bruna hanen Malphas. Och trots det tuffa och hårda yttre verkade det som att Malphas ändå har en mjuk insida. Är denne Kione liknande eller? Stelheten i hanens stämma gör att hon inte riktigt vet vad hon ska göra. Hon tar ett lätt steg tillbaka. Kanske räcker det med lite utrymme?

"Jag är bara på genomresa". Svarar hon och ler lätt.
"Det är lätt att ta sig fram om natten. Svårare om dagen. Allt är så suddigt". Säger hon och fnissar lite lätt när hon tänker tillbaka på allt vad hon har gått in i sedan solen tog sin plats på himlen. Hon längtar efter att få höra Månens mjuka stämma tala till henne igen. Det är då hon känner att hon har kontroll. Om dagen har hon inte kontroll, men hon försöker ta sig fram i alla fall. Även om det är svårare för henne.

"Vad gör du själv här?" Frågar hon lätt och nyfiket och försöker fokusera på den bruna blurriga fläck som utgör Kione's kropp.

Den ljusa honan tog ett steg tillbaka och berättade att hon var på genomresa. Kroppsspråket var avslappnat och vänligt. Hon fnissar och ler. Som om han var hennes vän. Shiro, läromästaren i flocken hade aldrig tillåtit sina elever att skratta och le åt främlingar, honans beteende var besynnerligt. Kione förstod det inte. Han grymtade ogillande åt henne och vände bort blicken. 

"Letar byten, hjortar." Svarade han kort och sneglade på honan igen. "Men jag antar att du inte har sett något." Hon verkade ha något fel med synen. Med en suck satte han sig ner. Honan verkade inte hotfullt inställd, den bruna hanen kände sig någorlunda säker. Inte för att honan skrämde honom, en blind ungvarg var ingen match för Kione, den store krigaren. Den brune flinade roat åt sina egna tankar.

Hon skakar leende på huvudet åt hans ord.
"Jag har inte sett något, tyvärr. Min syn är inte vidare bra". Säger hon. Det var länge sedan nu som hon förlorade synen uppe på Glaciären. Det genomträngande vita berövade henne både synen och känseln i sina tassar. Om natten får hon dock vägledning av Månen. Men om dagen får hon klara sig själv. Hon kan ändå se skuggor och färgplumpar. Men är omgivningen i samma färger och nyanser så går hon lätt vilse.
"Har du letat länge? Denna skog är kanske inte en idealisk plats att leta hjort på. Jag har hört läten och känt dofter som är olikt något jag varit med om tidigare".

Öronen vippar till och från fram och tillbaka och åt alla håll och kanter. Stunder står de även spetsade framåt. Åt Kione's håll. Hon har fokus på honom men samtidigt på sin omgivning. Nosen filtrerar dofter och öronen snappar upp ljud. Hon måste kunna hålla koll på sin omgivning när Månen inte hjälper henne.
"Detta är en besynnerlig plats". Säger hon och fnissar till. Föregående natt hade Månen berättat för henne om denna skog. Om hur omgivningarna ser ut. Och djurlivet. Detta är en väldigt underlig skog.

Honan bekräftade hans misstankar, hennes syn var skadad. Men hon verkade inte fullständigt blind. Inte för att det verkade bekymra henne, kanske hade hon vant sig vid att leva ett liv utan synen. Något som Kione hade svårt att föreställa sig. Den bruna hanen ryckte till då honans fnissande nådde hans känsliga öron. Han såg på henne med avsmak. 

"Nej." Suckade han och ruskade på sig. "Men det kanske finns något bättre än hjortar här, vem vet." Han stirrade uttråkad ut mot en okänd punkt i fjärran. Hittade han inte mat kunde han inte imponera på flockledaren. Han var trött på att sitta i skuggan av sina syskon. Det var hans tur att glänsa nu! Hans gröna blick vandrade tillbaka till den ljusa honan då hon talade. Han fnös.

"Ja, visst är det en besynnerlig plats.." Mumlade han till svars. Han sträckte på sig, rastlösheten kröp i kroppen. Tiden var knapp och han hade redan dröjt kvar för länge. Var höll Spik hus?

Öronen drar sig försiktigt bakåt. Lätt osäkert. För hanen verkar inte direkt vänligt inställd. Han verkar lite lättretlig och uttråkad. Hans jakt har förmodligen inte varit så lyckad hittills.
"Jag ska inte störa mer, om du vill iväg och fortsätta din jakt". Säger hon och backar ett litet steg för att visa att hon inte tänker stanna. Det är inte nödvändigt för henne. Hon vet att inte alla vargar är vänligt inställda. Det finns de som har mer mörker inom sig. De som inte är så förtjusta i sällskap, speciellt inte av främlingar. Och de är ju främlingar för varandra. Inget mer. Detta behöver inte vara något mer än ett flyktigt möte innan de båda fortsätter på sin färd.
Hon ler lätt mot Kione.
"Det var trevligt att träffa dig". Säger hon.

"Jag ska inte störa mer, om du vill iväg och fortsätta din jakt".


Honans röst fick honom att rycka till. Han såg på henne då hon försiktigt backade. Hade hon äntligen känt av hans rastlöshet? En svart, högrest vrenhane smög upp bakom Kione. Spik var tillbaka, men han förblev tyst. 

"Väl mött." Sa han i artig ton log svagt. Han tvivlade på att han någonsin skulle träffa den ljusa, besynnerliga honan igen. Han gav henne en sista blick innan han ljudlöst försvann in bland buskar och lianer igen med den svarta vrenen efter sig. 

(AVSLUTAT)