H I S T O R I A:


(Kortfattat, det står mer utförligt lite längre ner om man är intresserad.)
Kainda har blivit uppfostrad av sin fader i de ensliga delarna mellan Norra bergen och Glaciären. Det betyder att hon under sitt liv endast mött ett enstaka par vargar och större delen av dessa har inte kommit från mötena med livet i behåll.
Hon har precis sett sin fader gå iväg och lämna henne bakom sig utan att riktigt förstå varför. I sökandet på en orsak, och kanske till och med fadern själv, har hon nu börjat vandra innåt landet. Bort från de ogästvänliga område som starkt präglat hennes personlighet. 

P E R S O L I G H E T

Som jag skriv så har det karga kilmatet och den hårda barndomen satt stor prägling på hennes personlighet. Hon sätter inget värde på liv. Dör man så förtjänar man det. Att påstå att honan är "socialt awkward" skulle inte vara att överdriva men vad kan man annars förvänta sig av en varg som har levt så pass avskilt hela sitt liv. Men nu är hon för första gången ensam och hennes känslolösa mask sätts på prov mer än någonsin. Det finns ingen som skyddar henne om det skulle gå fel men inte heller någon som straffar henne för det. Det är en ny verklighet hon har slängt in i. Hon är en förvirrad, nyfiken samt reserverad varg som aldrig sett  mer än snötäckta berg och glaciärer.

H I S T O R I A (Mer utförligt)

Att vara uppväxt i de kalla och ogästvänliga bergen har satt sina spår i det svala hjärtat som tillhör den snövita vargen. Ett liv utan att träffa andra individer förutom de vargar som lyckas ta sig till den avskärmade delen av Numoori och dessa har snabbt förlorat livet. Har det inte varit för den förrädiska kylan så har deras livslåga släckts av antingen hennes far eller honan själv. Trots sina få levnadsår så har vargen flera liv på sitt samvete. Om det nu finns ett samvete.
Sen den dagen hennes tassar rörde den kyliga marken för första gången så har hon levt ett hårt liv. Hennes mor försvann snabbt ur hennes liv. Om honan lämnade dem eller föll offer för faderns blodtörst är obesvarat. De hade varit fem valpar från början. Fem små vita pälsbollar. Omedvetna om det korta men hårda liv som låg framför dem. Det tog inte mer än några månader innan Kainda var den enda som fortfarande var vid liv. Sedan den dagen den sista av hennes syskon slöt sina ögon för att aldrig mer öppna dem igen har hon levt ensam med sin far. Ständigt tränad. Ständigt pryglad. Ständigt iakttagen.
Varje själ som råkat korsa deras väg var ett träningsmoment. Ett sätt att stärka sina krafter. Ett träningsobjekt att använda. Med träningen växte sig hennes krafter starkare. Kylan fanns i hennes ådror och fyllde hela hennes väsen. Hennes kraft är stark för hennes unga ålder även om det är långt från fulländad. Hon har aldrig klarat av att ta ett liv enbart genom de krafter hon kontrollerar. En dag kommer hon klara av att frysa ett hjärta. Att låta kölden äta upp den värme en individ producerar är ett högt stående mål.

Han högg hotfullt åt henne och en dov morrning letade sig ut ur hans strupe. Återigen högg han efter tiken. Det hördes inte mer än en lågt klagande ljud från Kainda. Hon gjorde inget för att stoppa fadern attack utan lät istället hans bett tvinga ned henne på marken. Smärtan var hon van vid. Hon hade sedan barnsben insett att det inte var någon ide att kämpa emot. Vad hade den småväxta tiken att sätta emot sin egen fader? Hon hade presterat för dåligt, igen.
Men snart skulle hon märka att den här dagen, den här attacken, skiljer sig från alla de andra. Det låga lätet hon avgav ändrades till en djup morrning. Hon lät vätskan i sin faders mun att frysa till is samtidigt som hennes morrningar ökade i intensivitet. Det fanns ingen förvåning i faderns isblåögon trots att det var första gången hon morrat mot honom. Någonsin. Hela hennes kropp började kämpa emot det våld den utsattes för. Greppet runt hennes hals mjuknade lite och med en enda rörelse lyckades hon bryta sig fri och preja ner fadern på marken. För en sekund stod allt stilla. En tung tystnad lade sig över det snötäckta landskapet. Sedan gick det snabbt. Fadern kom på fötter, utan att anfalla henne igen. Hans blick bara vilade på henne med ett otolkbart uttryck.


 
U T S E E N D E

Hon är en hona som är i behov av sina krafter med tanke på hennes nätta struktur. Om man bara skulle räkna hennes fysiska stryka så har hon inte mycket att sätta emot i en kamp. Den tunna med seniga kroppen är inte uppbyggt för att ge hårda slag men den är van vid att ta stryk. Kainda kan tacka sin tjocka päls som ger illusionen att hon är lite kraftigare än hon egentligen är.
Under den kraftiga blålila skimrande pälsen döljs många ärr från framförallt faderns våld men även från vargar som försökt försvara sig själv och allt för ofta lyckats skada henne ordentligt.