Länge hade han kanske inte direkt planerat detta, men tiden var inne nu ansåg han, han var stark nog nu - ansåg han själv - han var äldre och starkare. Stripe hade tagit in honom och hjälpt honom när han var liten, försvarslös och skulle troligtvis inte ha klarat sig mycket längre än han nu gjort. Av någon anledning så kändes detta som en stor sak när han spände musklerna och ljudlöst fällde ut klorna som nuddade vid grenens bark. Han tittade med jämna mellanrum bakom sig för att försäkra sig om att den vita hanen inte dök upp bakom honom samtidigt som han spanade nere på marken. Även om han var otålig och tänkte för högt om sina egna förmågor så tittade han alltid bakom sig ifall han skulle dyka upp bakom honom.
Han var otålig, och det hjälpte inte att Stripe aldrig kommer heller. Han var seg som vanlig, Stripe var alltid seg enligt honom själv, seg som få. Segare än honom själv i alla fall. Men han accepterade segheten, speciellt nu, för nu skulle han visa vad han lärt sig. Han visste vilken väg Stripe tar när han vandrar runt reviret. Han hoppade till inom sig av spänningen. Han skulle lyckas, han var säker på det. Så han var tvungen att vänta, för annars skulle det verkligen inte fungera som han tänkt sig.

[Derp Merton is derp, yet derpier than derp~
Pax till Stripizes ~ :'D]

Likt så gott som varje dag så vandrade han runt bland de silverfärgade träden på reviret. Inte endast i syfte att se hur det stod till där, utan lika mycket för att det var avslappnande, gav honom tid med sina tankar. Han hade alltid uppskattat de stunder han kunde vara ensam med endast vindens viskande stämma i öronen. Det betydde inte att han ogillade sällskap för det, han älskade sin flock och familj, men han hade alltid varit en sådan som gillat att då och då få vara för sig själv, redan som valp. Att få ligga uppe i ett träd och meditera lika väl som att vandra runt trädens stammar med vinden som sin följeslagare. Dagen var lugn, trevlig rent utav, vinden var väldigt stilla och solen sken ner över skogen utan att bringa dem någon outhärdlig värme. En sådan dag när man inte hade någonting att anmärka. Det var någonting i omgivningen som fångade hans uppmärksamhet, någonting som vinden vittnade om i sin klingande melodi. Sonen befann sig i närheten, uppe i ett av alla de silverfärgade träden. Visserligen så var inte den unga hanen hans biologiska son, men sedan dess att han funnit honom i Itrozo och tagit hand om honom, uppfostrat honom så hade han kommit att se honom som en, älskade honom minst lika mycket som sina egna valpar och skulle gå till otroliga längder för honom utan att tveka. Han styrde sina steg i riktning mot honom, anade vad det var han kunde ha i åtanke. Ungvargen var väl medveten om vilka vägar han brukade ta på sina vandringar, och detta var i ett av områdena han ofta brukade passera. Han visste att han verkligen ville visa vad han kunde göra, vad han lärt sig, och det var det han väntade sig att han skulle försöka göra. Ett vagt leende drog sig på hans läppar. Han var stolt över det han hade åstadkommit, om än han allt som ofta kunde vara rätt otålig. När han kom i närheten av den plats där Merton befann sig så riktade han ingen uppmärksamhet mot honom, anade att han ville överraska honom, om än det kunde vara väldigt svårt med tanke på vinden och hans skärpta sinnen, men han spelade med, roade honom. Enligt honom så var det sådant en fader skulle göra, tillåta dem att försöka, uppmuntra och stötta dem, inte endast strikt lära dem allting. Så hade hans egna far varit en gång i tiden, innan alla hemskheter skedde, och det var en sådan far han hade varit till alla sina valpar, inklusive denna.

[sorry att jag vart seg med svar >x<]

Hans svans låg platt mot grenen rörde sig inte mer än i den lugna vinden, liksom han själv. Han försökte att ligga så stilla som han kunde för att inte dra till sig någon uppmärksamhet. Han försökte att andas långsammare, tystare medan de blåa ögonen sökte på stigen under sig samtidigt som öronen höll koll på ljud runt omkring honom. Han var lite av en strateg, kunde tänka ut tilltänkta planer och använda sin omgivning till hans fördel. Men han var fortfarande ung, saknade erfarenhet och i detta fall hade han lyckats missa en viktig del av planen. Faderns speciella krafter, vinden låg lugn nog för honom att inte ge det en tanke. Det fanns inget speciellt med den i hans hjärna. Det var bara vinden som drog lite lätt i hans längre päls som låg över toppen av hans svans och vi bakbenen. Den pälsen hade växt långt under de senaste åren medan mycket annan päls var kort.
Merton stängde de blåa ögonen lite efter att ha försäkrat sig om att han inte kunde se eller höra fadern. Han tog ett par tysta, djupa och lugnande andetag med öronen febrilt lyssnade på allt omkring. Under någon sekund, inte längre, kände han sig kopplad till allt runt honom. Det var en relativt ny känsla för honom, det var som om han kunde se allt runt omkring sig, även det gömt bakom ett träd som hans blotta öga inte kunde se.
Hans ögon smalnade av och han spanade mot ett håll som han, han kunde inte beskriva det. Han bara visste helt enkelt att något skulle komma ut där. Vad eller vem det var visste han inte, men han kunde gissa.
Han sänkte ner kroppen så långt ner mot grenen som han kunde för att synas så lite som möjligt. Hans klor spändes tyst ut och in i takt med hans hjärtslag. Den vita skepnaden beträdde snart hans synfält och han kunde nästan känna hjärtat hoppa över ett slag. Detta var det han väntade på trots allt. Han försökte med lite snabba andningar för att lugna sig och få kontroll över sig själv. Men kontrollen varade inte länge då han snabbt märkte att fadern inte tycktes märka hans närvaro. Ett stort leende spred sig på hans läppar medan han åter spände klorna, denna gången hår ner i barken med alla fyra tassar innan han snabbt kastade sig ut mot ett träd, knappt en halvmeter bredvid honom för att sparka av så ljudlöst som han kunde. Kände hur han inte ens behövde se trädet för att veta vart det var utan koncentrerade sig endast på fadern då han med kraft sköt ifrån trädet och med utsträckta lemmar försökte landa på faderns rygg lik han skulle på ett bytesdjur eller en av de stora varelserna ute på snön.

[ Snälla pappan Stripe <3 ]