Det hade gått några dar sedan hon sist träffade Dimitrij, sedan deras samtal. Hon kände ett styng av oro och skuld, för sättet hon bara lämnat platsen på. Hon borde förklarat. Borde sagt att hon hade mycket att tänka på. Men Gjort var gjort. Det gick inte att göra det ogjort. Trots all den tid hon fått på sig att tänka hade hon inte rett ut något ännu, mer än att hon trodde på det som Dimitrij sagt, hon hade ju ingen anledning att tvivla. Hon suckade och slog sid ner under ett lågt träd, där det växte några låga snår buskar bredvid också. Vad var det egentligen hon försökte tänka igenom? Vad var det hon ville reda ut? Om dessa varelsers existens var ett påhitt? Som redan nämnt litade hon på Dimitrij, men varför tvivlade hon då? Varför kände hon sig osäker, nervös? De blå ögonen fästes på en liten skalbagge som kröp förbi på marken, tillsynes bekymmerslöst. Vad lätt det skulle vara, att bara låta sig vandra, låta känslorna styra och slippa tänka, när man var glad förblev man glad utan att behöva grubbla över varför man var det. Om man var nedstämt så var man nedstämd tills dess att det gick över. Känslor och behov inget annat krångligt. Åter igen kände hon en mjuk puff inifrån och hon påmindes om det Dimitrij sagt. Unga vargar, knappt äldre än valpar, som blivit fråntagna sin framtid. Hon förstod inte varför det läts ske, varför gudarna såg på medan unga individers framtid, deras liv, slets ifrån dem. Varelser som girigt stal deras blod. Hon ville hjälpa vännen få bort de hemska varelserna, men återigen gjorde sig hennes egna valpar sig påminda genom att röra på sig. Men var hon villig att riskera Deras liv? Hon älskade dem så djupt och innerligt redan. Älskade dem bara för att de fanns till. Kunde hon låta sig använda dem i en jakt efter varelser mäktigare än dem själva? Kunde hon låta deras blod spillas för den kampen? Tanken gjorde ont, det skar i henne att tänka på att någon av de hemska varelserna, vampyrerna, skulle få tag om en av hennes älskade små.
En liten röst i hennes inre viskade tyst, men kanske, kanske kunde hon rädda dem med, genom att låta Dimitrij träna dem? Kanske kunde hon hjälpa dem och andra vargar i Numoori genom ett val. Kunde hon sätta dem framför alla andra, bara för att de var Hennes? Hennes hjärna skrek ja, men hjärtat viskade tyst nej. Det var inte rätt. Osäkerheten försvann och hon reste sig, Ja, hon hade bestämt sig, aldrig hade hon varit säkrare. Hon skulle rädda sina små. Bestämt började hon dra sig tillbaka, hon hade åter strövat iväg från de andra, denna gång längre än något annat tillfälle. Men nu, nu var hon beredd igen, redo att prata med dem.