[Privat rollspel mellan Blair, Chessy och Midnight. Då jag spelar både Chessy och Blair skriver jag båda två i samma inlägg c:]


Chessy:
Den väldiga sprickan skar genom marken. Förundrat gick hon några meter från den. Vad hade haft kraft att skapa det här? Hon ruskade lite på huvudet. Jordbävning? Gudarnas vrede? Chessy sträckte på halsen och mumlade några ord. Orden var enkla. Tack för att jag lever.
Chessy var vid det här laget helt återställd. Endast några få ärr, dolda under pälsen vittnade om vad hon varit med om. Alla andra sår hade läkt. Honan trängde bort minnet ur tanken. Det var minnen nu, inget annat.
Men, om hon hade haft chansen att ge igen, då hade hon tagit den. Lite suckandes la hon sig ned och slöt ögonen.  

Blair:
Vinden fläktade skönt mot ansiktet. Blair njöt av den, svalkan den gav. En kort blick slängdes mot hanen som han hade vid sin sida. Midnight. Tillsammans hade de vandrat, endast för att se mer, och för att Mid skulle visa hur det faktiskt gick till. Allt de behövde nu var bara en varg. Blair svepte med blicken. Han kunde se sprickan, men också något som stod ut där. Färgen var nästan exakt samma, men Blair var född med en fakargs skarpa syn. Han vred på huvudet åt Mids håll.
"Ser du vargen? Där borta." Blair vred på sig så att han istället gick rakt fram mot vargen, även om han stannade efter något steg.
Han ville se vad Mid gjorde. Nyfikenheten bubblade i honom och han var spänd. Det här kunde bli underhållande.

 [Alltså.. derp]

Det kändes som första gången på evigheter han korsade Numoorislätten utan att vara ensam. De dagliga vandringarna hade normalt bara inkluderat honom själv, men denna gång var den unga fakargen med dem. Han hade växt. Trots sin ringa ålder var valpen i jämnhöjd med Midnight själv.

Denna dag fick Blair följa med på ett uppdrag. Han hade varit instängd i Kawazatri för länge, och trots demonstrationerna på både ekorrar och större djur hade han aldrig fått se något på riktigt. I och för sig hade Mid aldrig dödat tidigare, men efter Shadys manipulering, tjänstgivande orkade han inte bry sig längre. Ett liv hit och dit.. Han fnös i tystnad, ökade farten en aning. Mardouf närmade sig i sin takt.

En bekant doft stack i nosen, pupillerna smalnade av och han höjde vaksamt huvudet. Samtidigt nämnde Blair någon annans närvaro. Sakta lät han blicken glida dit. Hon. Den där som vägrade att avlida. En dov morrning undslapp honom. "Vänta här"

Han sänkte sig i det höga gräset, tog försiktiga steg framåt. Hennes gråa päls smälte väl in, men gick att se tydligt då de sista grässtrån vek åt motsatta håll och gav honom fri sikt framåt. Nosryggen kröktes, vassa tandrader visades. De svarta ögonen fästes på Chessy. Kroppen spändes.

Han hoppade, siktade efter hennes hals. Tankarna på den dödliga ravinen precis framför var något han hade glömt i ilskan - ett drag som Shady skulle förbanna.

[derpdaderpderp]

Blair:
Vänta här.
Blair rynkade pannan lite. På den arga rösten lät det som om vargen och han redan träffats. Han följde Mid med blicken när denne rörde sig bort mot henne. Utan att blinka följde han Mid med ögonen när den svarte tog språnget. Intresserat noterade han dennes kraft, och rörelser. Tiken skulle inte ha en chans.

Chessy:
Något störde henne från sömnen. En närvaro, eller flera. Utan att lyfta huvudet eller ens visa tecken på att hon var vaken lyssnade hon, både utåt och inåt. Två hanvargar, varav en var bekant. Hon frös till is. Inte han. Hon kunde för sin inre syn se hanen smyga närmare. Hjärtat bultade när hon som i slow motion såg den virvlande känslostormen flyga mot henne. 
Chessy slog upp ögonen och rullade åt sidan, vilket fick hanen att missa hennes hals med någon decimeter. Den andra hanen stod några meter bort. Han verkade inte utgöra något hot. Valpens känslor var endast nyfikna, intresserade. Hon äcklades av hans uppenbara känslor av gillande när han betraktade dem. Chessy kom snabbt på fötter och vände sig mot hanen. En morrning rullade ut mellan tänderna. Utan att snubbla lyckades hon förflytta sig en bit bort. En liten ironisk röst viskade åt henne att hon fått precis det hon önskat. En chans att ge igen. Men var det värt det? Förra gången flydde hon, och inte han.

[Derp <3]

Han missade med någon decimeter. Dem där känslorna! Skulle komma och störa även de stunder man hade bäst position, bäst uträkning. I farten sladdade han, fick grus att falla ner i klyftan. Han cirklade runt henne och gav fria tyglar till Trigaso. Om han valde att komma fram skulle det antingen bli svårare eller lättare.

Men demonen lät honom vara. Vilken passande tidpunkt! Han försökte att ignorera irritationerna, stannade framför henne med brett särade framtassar. Den svarta blicken fästes i hennes ögon och den mörka elden reste sig från marken. Bildade en halvcirkel runt dem. Enda utvägen var Mardouf.

Han tog åter sats.

[Derpdaderp.. Mid känns så OP.. D: ...Aja, tillstånd från Chessys spelare, Blair är ändå starkast där]

Blair:
Med ett roat leende på läpparna gick han lite längre fram, till en kulle dom han snabbt sprang uppför. Därifrån kunde han se ner på de stridande. Tiken verkade helt utom sig av ilska, panik och rädsla, medan Mid snare var aggressiv. Blair skakade lite på huvudet och lät det sedan sjunka ner för att lägga det på tassarna. Öronen stod rakt upp, lyssnade. Svansen piskade till några gånger och han fällde ut vingarna. Det var alltid en lättnad. 

Chessy:
Hjärtat dunkade hårt i bröstet på henne. Åter igen slog den där cirkeln av eld upp. Han stirrade henne rakt i ögonen. Dem var annorlunda. Förut hade de varit röda, men nu var dem svarta, döda. Tomma. Hon stirrade på tomheten i dem när han plötsligt tog sats och flög mot henne. Hon hoppades undan, men hans klor rispade ändå upp lite av hennes hud. Som en katt högg hon mot honom innan hon backade. Lite blod sipprade ur såret hon fått, men det var ute farligt. Det var endast en ytlig skråma. 
Hon morrade mot honom. Angelägen om att undvika elden backade hon ett steg mot ravinen istället. Om han anföll och hon var tillräckligt snabb kanske han trillade ner. Hon hopades det. Då skulle hon ta hand om valpen innan hon kunde gå vidare. Om valpen var släkt eller umgicks med den svarte förtjänade valpen att dö. Henne blick hårdnade när hon fäste den i hans tomma ögon.

Åter bromsade han in mot stupet, kom tillbaka till eldens kant. Tiken högg emot honom. Han morrade till, backade in i flammorna. Sedan drogs blicken till Chessy igen, studerade varenda rörelse hon gjorde. Då hon tog ett steg bakåt mot ravinen.

Han drog lågorna närmare, följde efter dem. Han skulle knuffa henne.

[Alltså.. Orkar inte tänka ut något bra.. Förlåt för riktigt kort men förhoppningsvis är det här över snart xD]

Chessy:
Att man den här gången inte tänkte låta henne löpa iväg var tydligt. Hennes hugg missade, eftersom hanen backade in i flammorna. De skadade inte honom på det sättet hon visste att de skulle skada henne om hon gjorde samma sak. Sedan tittade han på henne, och följde efter henne när hon backade bakåt. Lågorna följde honom i hasorna. Halsen var torr som sand, och helst av allt hade hon bara velat lägga sig ner och gråta. Det fanns ingen återvändo. Hon måste döda honom, hon måste ge allt hon hade, för annars så skulle hon dö. Antingen i eldens heta lågor, i hans käkar eller så skulle hon falla. Chessy svalde när hon backade ett steg och kände hur gräset byttes ut mot den släta stenen under hennes tassar. Ett steg till, och hon skulle ramla. Chessy böjde sig ned, skyddade magen.
Hon morrade, försökte få honom att hålla avstånd. Om han bara kunde förstå och lämna henne ifred. I tankarna gick hon igenom alla som någonsin betytt något för henne. Mor. Far. Syskonen.
Det var när hon gjorde det som hon förstod att hon gett upp.

Blair:
Han gillade hur Mid utnyttjade tikens uppenbara rädsla för elden, och tvingade henne närmare ravinen. Blair sträckte lite på nacken för att se ännu bättre. La taktiken på minnet. Tiken stod på kanten nu, så nära att falla. Blair reste sig sakta upp. Lite av gräet han legat på var fuktigt, och han ruskade nu på sig så att han skulle få ur fukten ur pälsen. Vingarna hade han inte vecklat in än. Än så länge kunde de vara utfällda, ingen mening med att fälla ihop dem.

[Kort, men har lite idetorka xD]

Mid springer fram och knuffar Chessy mot djupet.

[..Världsrekordsinlägg här. Fel karris också. Resten av handlingen skriver Chessy/Blähr/Elsa i nästa inlägg, och hon har tillstånd att PP:a Midnight~]

Chessy:
Hon såg honom närma sig. Sedan kom stöten och hon föll. Det var en underlig känsla. Som om tiden saktats ner såg hon hur hon långsamt tippade bakåt. Hans ena tass var nära. Chessy bet tag i den.
Men han hade inte balans. Knuffen hade tydligen fått honom ur balans han med, och skräckslaget kände hon hur stödet hon väntat sig försvann. Nu föll inte bara hon, utan han också. Bredvid varandra föll dem, som två kanonkulor ner mot döden. Hon mötte hans blick. Glödjen över att hon också föll syntes i hans ögon. Chessy sprattlade i luften, försökte desperat komma uppåt. Men hon visste det.
Det var slut.

Blair:
Någonting hände. Mid störtade fram, knuffade till tiken som vacklade till och föll. Mid själv, som fortfarande var lite i obalans efter knuffen, verkade lättad över att ha klarat det. Men Blair såg det. Han såg när tikens käftar slöt sig om Mids tass. Och så, var de borta. Mid och tiken föll.
Blair reagerade innan han själv hann märka det. Skräcken över att han kanske skulle få se Midnights döda kropp grep honom i ett järngrepp.
På mindre än en sekund hade han tagit ett språng ut i luften, med de redan utfällda vingarna. Så fort han kommit över klippkanten fällde han in dem och dök. Med vindens hjälp gick det snabbare.
Motvinden borde fått hans ögon att tåras, men han var så fokuserad på vad han gjorde. Snart var han ikapp dem. Lite till. Vinden gav honom en knuff och han var bara några centimeter från Mids nackskinn. Ytterligare en knuff fick honom att ha nosen i den.
Blair bet tag i den och fällde ut vingarna. Det plötsliga luftmotståndet fick honom att tumla runt i luften, men han släppte inte Midnight.
I ögonvrån såg han tiken fortsätta falla. Blair kände ett hugg av lättnad i hjärtat. Nu föll Mid åtminstone inte. Men sakta dalade de, så Blair började flaxa. Han kämpade och kämpade. Det var det jobbigaste han någonsin gjort, och nu fick han ett tillfälle att tacka Shady. Hennes träning hade gjort nacken muskulös. Hon hade också stärkt hans envishet. Han skulle klara det här.
Tillslut kunde han se marken komma i jämnhöjd med honom. Vingarna värkte men han tvingade sig själv att ta några slag till innan en vindpust fick honom att glida in över klippkanten. Blair var inte högt upp över marken, bara runt en meter, så han släppte Mid.
Så fort bördan var borta kändes nacken lättare. Hanen orkade inte flaxa mer. Han föll ihop i en liten trött hög, alldeles utpumpad. Själva flygturen hade tagit mycket energi, men också rädslan och adrenalinet. Vingarna värkte, men han visste att han gjort rätt. En snabb blick sände mot Midnight. Om Blair inte hade reagerat så hade den svarte hanens själ lämnat Numoori nu.

Chessy hade garanterat dött. Efter att ha dinglat ovanför stupet, stannat i luften hade han kunnat se hennes ben knäckas då de slog i marken. Då blodet rann från huvudet och hur ljuset försvann ur hennes ögon.

Men känslan han kände nu var snarare förvånad än triumferande över sin vinst. Framför honom låg Blair. Ensam hade skyddslingen fångat upp Midnight, tagit honom upp för det där stupet. Träningens resultat var visade. Valpen förtjänade sin vila. Men inte nu - inte på den öppna jorden.

Han reste sig, trots den verkande kroppen ifrån uppfångningen. Hävde upp ungen på sin rygg, utan att bry sig om att han sprattlade och sa emot. Mid skrattade bara lågt till svar. Bar iväg med honom i riktning till Kawazatri.

[Avslutat, Chessy överstökad från Mids mordlista. Tillstånd för PP]