Det var med aska i pälsen den grå hanen lämnade Eldskogen bakom sig. Tassavtryck avslöjade hans väg genom den förstörda skogen. Dess forna glans fanns ännu färskt i hans minne. Ett par bilder som valp dök då och då upp i hans inre och i hans drömmar. Alltid samma. Ett skojbråk med en bror. Scener från första jakten samt avskedet med familjen. Sedan Xenon lämnat familjen för att utforska världen har han inte ångrat något, övertygad om att alla beslut varit dem rätta. Tilliten och tron för månen har gett denna hane styrka att tro på sig själv och världen. 

”Duraneir” hans önskefulla viskning bröt den ensamma tystnaden. Blicken var riktad mot den stora månen och dess vackra sken som lös upp landskapet i den mörka natten. Fullmånen var höjdpunkten i månaden, det han längtade till. Det var då vargasinnet stod Duraneir närmast. Varje natt bad han till månguden. De andra gudarna var inte relevanta, han brydde sig inte om dem helt enkelt. 

Blicken svepte mållöst ut över slätten med förhoppning om att finna något att fokusera på. Då och då vändes den åter till månen för att försäkra sig om att den fanns kvar, även om det med största sannolikhet lär märkas då landskapet skulle falla i totalt mörker. Det skulle vara katastrof. Är det moln som täcker så är det inget större problem, men världen skulle gå under, rasera totalt, om månen en dag inte steg upp över himlavalvet. Hanen blev förskräckt bara av tanken och blev tvungen att ta lugnande andetag för att inte få panik. Månen var hans allt. Den vän som alltid fanns där och som vad som än händer inte skulle släppa taget eller överge honom. Den var hans stöd. 

Trots att de lugnande andetagen fortsatte så höll öronen en annan takt. Ylet som skulle kunna uppfattas på flera kilometers avstånd kunde ha lockat vilken varelses uppmärksamhet som helst, det var han medveten om. Att lämna platsen var för drastiskt, men att inte hålla ordentlig koll på omgivningen - idiotiskt. Kanske var han hälsning på månen även en inbjudan till andra vargar. Han nickade vagt för sig själv, sällskap skulle inte skada. Någon gång i framtiden ville han vara en del av en flock, men inte förrän han visste vad som skulle vänta honom, vilket öde han bar. 

Hanvargen fick plötsligt en känsla av tillfredsställande energi i kroppen. Tatueringen som prydde hans kropp glödde intensivt med ett ljust, men ej bländande, sken. Genast sökte han efter en anledning, det var en förvarning. Vindkraften försåg honom med information, kunskap. En hona närmade sig. Övertygad om att det var Duraneir som skickat honom energivågen så uttalade han en tyst tacksamhetsbön. 

När han var klar vända han sig åt den riktning honan verkade komma från och väntade. Det var snabbt gjort som presentationen inspekterades, pälsen fick inte se ovårdad ut. Det var inte acceptabelt för honom att vara i ovårdat skick, hur han uppfattades kändes mycket viktigt. Givetvis inte lika viktigt som månen, men utan en god uppfattning av andra kunde han lika gärna isolera sig. Kanske kunde han samtala med främlingen om sin religion, kanske denne kände på samma sätt som han själv. Stolt höjde han huvudet och började sakta vandra åt honans håll tills hon dök upp i hans synfält. Vid första anblicken verkade hon större än han själv, hade en mörk fäll med orangea inslag. Noga med att kroppshållningen var neutral så hälsade han. "God kväll!" Rösten var högre än vanlig samtalston för att göra sig hörd.