Ännu en dag grydde i djungeln och slöjor av varm dimma steg från marken för att lägga sig kring trädkronorna. Färggranna fåglar lyfte och flög genom den mot solen, som långsamt kröp fram från sitt gömställe bakom horisontens kant. Den stora, svarta vargen stannade på en grov gren, högt upp i ett träd, för att se ut över vidderna av grönska. Svansen rörde sig kattlikt bakom honom och hjälpte honom att hålla balansen medan de krökta klorna hade ett fast grepp i barken.
Black hade varit vaken sedan långt innan gryningen och vaktat området runt lyan. Han drog ett djupt andetag av den fuktiga luften.
Solens ljus lyste upp hans ögon och fick pupillerna att dra ihop sig till smala streck i de gröna ögonen. Vaksamt höll han koll på omgivningen. 
 
Doften av puma nådde hans nos samtidigt som den svaga vinden hade bytt riktning mot honom, och han kunde känna kattens medvetande närma sig. Det räckte dock denna gång med att han lät en morrning varna puman så smet den iväg. Kanske var den inte hungrig nog att ta risken att möta Black i en strid bara för två ynka valpars kött. Black lät morrningen ebba ut och fuktade nosen med tungan. 
Efter en händelselös halvtimme beslöt han sig för att vila ett slag. Han lade sig ner på en gren i ett uråldrigt djungelträd, skyddad av det täta lövverket och omöjlig att se. Han själv såg inte mycket från den platsen heller, men tack vare hans mentala krafter kunde han hålla koll på minsta varelse runt omkring sig. Särskilt starkt kände han närvaron av sina valpar, långt där nere. De var inne i lyan, och de sov. Inget skulle hända dem så länge han var i närheten och de visste om det.
Han tillät sig själv att slappna av. Huvudet vilade på framtassarna och kattsvansen rörde sig lugnt bakom honom, piskade lite mot trädets stam innan den lade sig tätt intill hans kropp. En tung suck lämnade honom och han slöt ögonen.
Öronen klippte och vreds åt olika håll för att uppfatta den varma skogens alla ljud. Hans andhämtning lugnades så pass att vem som helst skulle trott att han sov – men han var fortfarande klart medveten om sin omgivning.

 

Thamani vaknade utav den varma dimman som strök sig omkring henne där hon låg. Hon spetsade öronen för att beakta det ljuva lugnet som låg över djungeln. Om det var något hon älska så var det verkligen tystnad. Hon kunde känna hur vindens drag tog tag i trädet så att det svaja till.

Thamani klättrade sakta men smidigt ner från trädet som hon hade vilat i. Hon kände den fuktiga marken mot tassarna och tänkte irriterat för sig själv, "dumma blöta mark, hatar att bli blöt om tassarna". Känslan hon fick av vatten och fukt var något om var väldigt obehagligt. När hon stod där och skakade på tassarna kom en kraftig vindpust med en doft, en doft som var något bekant men ändå främmande. Den kom från långt håll och var väldigt otydlig. Nyfiken som hon är så börjar hon följa doften. En ny vindpust kommer och hon stannar tvärt, höjer upp nosen och vädrade lite lätt. Doften var nära nu, nästan som att det skulle vart precis framför henne. 
Framför henne ser det ut att bara vara tät djungel, och inget annat. Eftersom att hon fortfarande är nyfiken och vill veta vad det är så går hon mot den tätare delen. 

Rysningar går igenom hela kroppen när hon tänker på hur fuktig marken är där hon går. 
Hon kan se att snart är det slut på den täta djungeln och snart får hon gå på mer torr mark. Så snart hon är ute från det så ser hon en liten lya. Hon fuktar nosen och börjar vädra lätt framför sig, hon känner lukten och den kommer därifrån. 
Tassarna landar lätt på den icke fuktiga marken när hon trippar fram till den främmande lyan. Hon sträcker fram huvudet lite lätt i ett försök att kunna se vad som gömmer sig där. Det var underligt att det inte kom någon reaktion med tanke på hur nära lyan hon befann sig. Men det hon mest tänkte på var att om den är övergiven så kan hon ta den, hon behöver den. 
Hon smyger med lätta tysta steg in i lyan och till sin förvåning såg hon två valpar som låg och sov. De sov så fridfullt att Thamani nästan inte vågade andas utan att vara rädd för att väcka dom. 
"Undra vem som lämnar sina valpar såhär, helt ensamma.." 



(dåligt svar i brist på fantasi xD ska försöka göra bättre sen c: )

Han vaknade av att ett främmande medvetande pockade på hans uppmärksamhet. I samma ögonblick som han slog upp ögonen förbannade han sig själv för att han somnat.  Han borde inte sänkt garden, inte låtit sitt grepp om kontrollen släppa.  Det var svårare att ha valpar när man var ensam, i ett par kunde man turas om att sova om de små behövde vaktas. Han hade inte sovit tillräckligt på många nätter, och det tärde på humöret. Han hade dock varit noggrann att inte låta frustrationen gå ut över valparna, utan höll sig alltid lugn i deras närvaro. Han hade däremot sett till att äta ordentligt så att han kunde hålla styrkan uppe ifall någon skulle gå till attack mot lyan.

Den stora vargen gäspade. Sedan kvicknade han till och blev påmind om främlingen, då dennes doft fördes upp med en vindpust.  Han reste sig upp och tog sig smidigt ner från trädet.  När hans tassar nådde den varma jorden stannade han, höjde huvudet och såg bort mot lyan. Ingen syntes till. Men doften var tydlig och medvetandet fanns där. Främlingen var inne i lyan.
Främlingens tankar var undrande, vaksamma. Han kände att hon sade samma sak som hon tänkte.
’Undrar vem som lämnar sina valpar såhär, helt ensamma.’
Blacks öron ströks bak mot nacken, svans och ragg restes genast. Han gick fram till öppningen, sänkte huvudet och spände blicken i främlingen. En vit hona med röda tecken. Nosryggen rynkades och tänderna blottades mot inkräktaren.

”De är långt ifrån ensamma.” morrade han.
Men när han såg in i hennes medvetande hittade han inget direkt hotfullt gentemot valparna, så han slutade blotta tänderna men lämnade sitt ansikte i ett ogillande uttryck. Hon hade klampat in rakt i hans hem.
Han gav henne en snabb, studerande blick och vände sedan blicken mot valparna, som fortfarande sov.

”Vem du än är ska du ge dig av. Här finns inget för dig.” muttrade han, kastade en bitter blick på henne och vände sedan ryggen mot dem för att lämna lyans öppning.  Black stannade och sänkte nosen så den pekade mot marken. Han saknade Rosie så att det gjorde ont att tänka på henne. Han förbannade sig själv ännu en gång och bestämde sig för att aldrig tappa greppet igen – nästa gång kunde inkräktaren vara från Devils.

(Vi har tillsammans bestämt att detta roll är avslutat och diskuterat fram hur det gick. Thamani stannade kvar och pratade med Black och de beslutade att hon skulle bli hans lärling och flytta in C:)




Avslutat!