Trots den kalendariska vintern så har höstskogen inte ändrats allt. Här verkade tiden stå still, inte ens den eldfärgade löven föll som de brukar göra när hösten förgyller de innan döden.

Zey-So lutade sig mot en av de många trädens stammar och andades ut. Trots skönheten hon ofta beundrade i skogen så var det endå något sjukligt med löven som verkar födas gula och röda året om utan att kylan låter de somna in för att vila ut inför våren.

Hon märkte inte av ändringarna, inte ens vinden verkade vilka besöka denna plats. Hon log då hon tänkte hur hon längtade efter sådan fridfull plats i början, hur hon fann den och var lycklig, men nu kunde hon nästan förstå sina döttrars vilja att söka sig bortom höstskogens gränser. Trots allt var ändringarna i årstiden något mycket viktigt.

Zey-So gäspade stort och plötsligt tog ett snabbt språng mot ena trädstammen för att hoppa upp på den och smidigt klättra upp i en av de tjockaste grenarna. Där fick hon en fin syn över stigen, buskar och snår blockerade ofta synen och honan fick förlita sig på hörsel och luktsinne. Något som tyvärr inte var särskilt starkt i henne. Hon tog sats rakt ut i luften, den starka smidiga kroppen plattades ut för att sedan snabbt kurra ihop sig och hinna göra en volt innan hon landade på en av de få öppna platser. Fortfarande stark och smidig, Zey-So började gå mot floderna. Hennes vandring har gjort henne törstig.

Det var sällan han vandrade i denna skog. Den bar en mystik som var lika vacker men skrämmande, en skog som ständigt stod i lågor men inte av eldens heta brännande lågor. Löven bar en så fascinerande färg och tycktes aldrig byta. Hans hem, hans skog hade under stått under lågor och det var med desperata försök som han hade med hjälp av vinden försökt rädda sin kära Lövskog men hade varit tvungen att lämna den med lågorna smekande mot den vita kroppen. Sen dess hade inget stått helt rätt till med den vita hannen och så fort vindarna försökte viska till honom avisade han det med ett irriterat väsande. Utan att riktigt tänkt så hade han bara vandrat utan något mål men tycktes nu ha funnit det. Men det var inte denna brandfärgade skog som var målet, det fanns någonting annat här som lockade mer. 

Dom mörka röda ögonen såg sig om samtidigt som han lyssnade efter vad som fanns i omgivningen. Dom svarta öronkanterna som prydligt klädde öronen om vintern hade åter trätt fram. Ett vagt slugt flin smög sig fram och det var med ett nöjt uttryck som han vände sig till ett träd vid sin högra sida. Han hade uppfattat en närvaro inte allt för långt bort, bara några få tiotal meter. Dofterna om den vita vargen var ständigt dolda och lika så sinnet. Han lämnade inga spår eller ljud efter sig, som en vind rörde han sig fram. Obemärkt för även dom mest erfarna. Alltid lika roande att se deras uttryck då dom plötsligt upptäckte att det stod någon vid deras sida eller ännu bättre framför dom. Ingen kunde förutse att han kom eller försvann och än mindre då han gjorde ett utfall. Trotts sin storlek så bar han en styrka som ingen annan och smidigheten fanns det inget eller ingen som kunde mäta sig med. Förutom det svarta Barnet av Natten. 

Med ett djupt andetag tog han satts och hoppade upp emot trädet, landade på en av dom bredare grenarna och rörde sig likt en vit suddig pil längst träden. På bara några fåtal sekunder befann han sig inom synhåll för tiken. Hon rörde sig fram över maken under honom, snett vid hans sida. Han visste att det skulle dröja ett tag innan hon upptäckte honom. Dom djupa mörka ögonen följde henne och trotts sin vita färg emot skogens rödgula färger så smälte han in bättre än förväntat då han befinner sig mitt i trädets krona och då inga ljud, dofter eller sinnen kan upptäckas. Som en vålnad suktande efter blod stirrade han på henne. 

[Herp derp Yoru är här]

Zey-So skulle inte ha märkt av främlingen som började följa henne om inte det var för hennes ängel.
Guardeiron har senaste tiden inte visat sig för henne och det verkade som om hans frånvaro var något som både skrämde och glädjade henne. Det var skrämmande att inte längre kunna se och tala med hennes förut så ständiga följeslagare, hon har hunnit vänja sig vid honom och var tacksam över de lektioner han hade gett henne. Utan honom skulle hon många gånger blivit tvungen att avsluta sin inte alltför äventyrliga biografi. Men samtidigt var hon glad att ha sina tankar för sig själv. Privatliv var något Zey-So värderade högt.

'Bakom dig, Zey..'

Rösten som hördes enbart i Zey-So's sinna slog mot henne likt klangen av en klocka och ekot från orden hördes fortfarande kvar, trots oväntan så visade den fläckade karginnan inga tecken på reaktion. Hon tackade inte ens Guardeiron för varningen, han var där för att skydda henne och det faktum att han valde att varna henne nu visade bara att bakom henne fanns det någon som var betydligt starkare än henne.

Hon vände sig om och stelnade till, han var verkligen bara några meter bakom henne, satt uppe i trädgrenarna och mötte hennes gula blick med sina röda. Det som förundrade Zey-So mest var just ögonen, trots den varma och röda färg så var de obarmhärtiga, hänsynslösa och kalla likt bitar av is som föddes ur självaste hjärtat av en gigantisk isberg.

Varelsen som lugnt och avskilt såg på världen ur dessa kalla ögonen hade inget mänskligt och framför allt inga mänskliga svagheter. Med honom var det omöjligt att komma överens, iallafall så insåg Zey-So att det inte var någon idé att ens försöka.

Hon hade upptäckt honom och undran hur hon uppfattade hans närhet var stor. Det var få som upptäckte hans närhet, väldigt få. Dom mörka ögonen såg djupt in i hennes gula, nästan slukande och bilder av händelser bläddrade förbi. Utan en min rörde han svagt på huvudet och lämnade grenen med en elegant rörelse. Landade mjukt och tyst på marken, den långa svansen svepte till och vindarna drog förbi honom och började att dansa runt tiken. Varma, kalla och normalvarma vindar igenom sökte vartenda hårstrå på tiken och fortfarande kunde han inte finna svaret på hur hon hade upptäckt honom. Igenom hans sinne var omöjligt, det måste vara någonting annat. Vindarnas kraft bär hon inte med sig annars hade han känt det. Inte ens vindarnas mjuka viskningar kunde ge honom det svar han sökte. 

Med ett tomt men hårt uttryck såg han ner på varginnan och vindarna la sig.
"Vem är er röst?" rösten var kylig och han böjde sitt ljusa huvud närmare tiken. Det måste finnas någon i närheten som talade om det för henne, ingen levande individ som han kunde känna av men inget förvånade honom längre i detta land.

Zey-So följde hannen med blicken när han graciöst hoppade ner från grenen, så tyst att det kändes som om han själv tillhörde kargsläktet. Vindarna som plötsligt väcktes till liv som om de lydde hans rörelser svepte förbi och rusade upp karginnans fläckade päls.

'Han studerar mig..'
svepte en tanke förbi i hennes huvud och hon höjde något på hakan. Hon hade stor lust att slänga över sig fältet av osynlighet och komma undan hans genomträngade blick. Hela hennes natur stred mot denna undersökning som gjordes, kattsläktet som gav henne många fördelar i livet värderade sin privatliv och sådana saker var något som var enormt svårt för de att stå ut med. Både på psykisk och på fysisk plan led hon av det men hennes storögda ansikte visade inga tecken på det.

- Vem är er röst?
Hans röst var kylig och hård. Hon vek öronen mot sidorna och pupillerna i hennes ögon smalnade av någon sekund innan de blev stora så de nästan åt upp hennes honungsfärgade iris. Svansen bakom henne svepte, i olika situationer kunde det betyda olika saker. Just nu var hon uppretad och osäker, när denna kombination kom igenom så blev hon oberäknelig. Hon förstod att hon inte kunde ljuga rakt ut trots att det var något hon gjorde mest i en konversation med främlingar. Här kunde hon bara vara tyst eller försöka slingra sig ur temat.

"Vad menar ni?"
Trots hennes emotionella oro så var hennes röst lugn och stabil helt motsatt till det hon kände.

Det fanns så mycket att läsa av på den lilla tiken och han roades över hur enkel hon var att läsa av, men sa inget utan betraktade henne under tystnad. Han hade sett nog och dom ljusa öronen klippte till.

- Vad menar ni?
Med ett roat flin tog han ett steg närmare och släppte aldrig ögonkontakten. Han ville pressa henne till hon hade fått nog och skulle försöka fly. 
"Ni behöver inte låtsas lilla fröken, det finns inte en chans att ni skulle ha upptäckt mig utan hjälp." orden var kyliga och lika allvarliga som road. 

[Herp kort...]

Zey-So fortsatte sitt lilla spel. Att ge ut sin största vapen var inte bland hennes intressen. Hon gjorde en oförstående blick, de djupa ögonen glänste till i solens sken och svansen snärtade till något.

Av någon anledning så lugnades hon något av hannens ord. Han var fortfarande en fara, hot för henne men han talade med henne, och så länge han talar med henne så dödar han henne inte. Karginnan riktade blicken mot marken innan hon fundersamt svarade.

"Kanske magkänsla. Jag vet inte, det var nog bara ödet att jag skulle ha vänt om mig när ni befann er bakom min rygg..."

Hon såg upp mot honom och tippade huvudet något på sne.

"Jag kanske hörde en fågel landa och tittade upp, ni befann er där bara av ren slump."

och för att inte avbryta samtalet fortsatte hon.

"Jag har aldrig sett er förr, vem är ni?"

Den annars så kalla blicken blixtrade till och blev allvarlig. 
Om hon bara visste i vilken situation hon befann sig i, men ville hon leka så skulle han minsann vända upp korden åt henne.
"Jag är inte dum Zey-Zo. Det var ingen fågel och ingen magkänsla, ni kan kanske driva med andra men inte med mig." tonen var allvarlig och han tog ytterligare ett steg emot tiken, tonade upp som en mörk gestalt framför henne trots sin snövita päls. Ögonen borrade in sig i hennes gula och med en varande gest skakade Yoru på huvudet. Det var fel varg hon lekte med, fel låga som när hon minst anar det kunde sitta i hennes lilla strupe. Men än var det inte färdiglekt.

"Jag antar att ni är ny i detta land. Mitt namn är Yoru, en av dom få överlevande Oga ninjor i detta land." fortfarande bar rösten samma varande ton som tidigare och det var med ett roat flin han såg upp emot trädet ur ögonvrån.
"Se, det var ingen fågel. Annars hade jag sett det långt före er."

Han såg hur hennes kroppshållning ändrades och det roade flinet övergick till ett leende. Om hon trodde att detta skulle hjälpa eller att han skulle ge vika, inte en chans. Enda sen han träffade på den bruna hannen hade han inte varit sig själv. Sinnet hade svartas ner och Yoru förmodar att hannen hade sprutat in något i hans blod. Inte rent gift men giftet av de metaller han kunde framkalla var nog högst troligt. 

"En bra telepat är bara förnamnet fröken lilla." lugnt började han att röra sig runt tiken och vindarna började åter att röra på sig, smekte försiktigt tikens kropp samtidigt som den slet i hannens långa ljusa päls. 
"Ninjorna var ingen 'hemlig' klan. Det var en fult normal flock med individer som bar egenskaper som ingen normal individ skulle kunna mäta sig med. Men historier ändras och dessa krigare fick ett tragiskt öde tillmöta." dom sista orden viskades tyst i hennes öra och han hade stannat upp tätt intill henne. Rört sig ohörbart fram för att lika omärkbart stanna upp vid hennes högra sida.

"Det är nog för att ni inte är härifrån i grunden. Detta land är större än ni anar." lugnt vände han ryggen till och tog några steg ifrån tiken och lät blicken vändas upp emot skyn. Skulle hon springa och försöka gömma sig, han visste inte men oavsett vad hon försökte med så skulle han finna henne utan större problem. Hon kanske inte visste om det, men han gör och skulle njuta av varje sekund.
"Vad tror ni, det är en renblodad ninja som står framför er. Spring, skrik eller gör vad ni än ber om. Det finns ingenstans ni kan gömma er Zey-So. Inte ifrån mig." huvudet sänktes emot marken och dom mörka ögonen vändes emot tiken. Fortfarande stod han med ryggen vänd emot henne och visade inga som helst tecken på att vända sig om mot henne. 

"Nej, denna skog bär inget av intresse för mig."

Hennes ord förbryllade honom en aning men det kom inte som en chock. På något sätt påminde denna jänta om Locura förutom att denna skulle han kunna knäcka som en skör kvist. Locura hade alltid varit ett svårt fall, ett fall han inte kunde avsluta bara sådär och än mindre nu. Med ett roat flin vände han sig om mot tiken och skakade på huvudet, om hon bara visste vilken situation hon befann sig i. Skulle han testa att se hur snabbt hon kunde springa, se hur smidig hon egentligen är eller testa hennes fysiska. Varför inte lite grann av allt. 

Då hon frågade vad som hade fört honom till denna skog la Yoru huvudet lätt på sida och dom mörka ögonen såg slukande in i hennes och vindarna dansade vilt till innan dom dog ut helt. La en spöklik tystnad runt dom för att sedan åter samla sig men nu runt om den vita hannen.
"Du."
Innan ordet ens var sagt befann han sig tätt intill tiken, den mörka nosen riktad emot hennes nacke och dom svarta läpparna särade. Vita blänkande tänder blottades och ett hugg motades emot tiken, men inte för att hugg henne utan för att lugga. Slita bort lite päls som en varning att hon borde passa sin tunga och använda huvudet. Vindarna smekte mjukt hans kind för att sedan likt ormar slingra sig runt tiken. Leka och slita vilt i den spräckliga pälsen för att lika snabbt dra sig tillbaka.

Zey-So hann inte reagera men hann se skuggan av hans rörelser när han plötsligt befann sig nära henne och hon kände ett plötsligt slag mot nacken. Den var mer skrämmande än smärtsam och fick den fläckade karginnan att väsa till och skygga undan några steg innan hon stannade upp med ett höjt framtass i luften, sänkt bakdel, redo att slänga upp sig på närmsta träd och något rest ragg.

"Ni skrämmer mig!"
anklagade hon och klorna som nästan alltid ligger gömda i tassarna blottades några sekunder innan hon drog in de.

"Vad vill ni mig? Om min närvaro stör er så kan jag gå men låt bli att skada mig, det är helt onödigt då jag inte är något hot för er."
hennes röst darrade av kvävda tårar och kroppen var spänd. Zey-So kände sig kall trots det rätt varma temperaturen kring de. Hennes päls fluffade upp sig både för att hålla värmen men även för att skydda huden mot möjliga kommande slag, runt nacken och strupen var hon extra hårig och det har räddat henne förut ur många dödliga grepp.

Med en kall blick såg han emot tiken och ett förtjust flin sprack fram. Fortfarande så verkade hon inte ha insett allvaret, faran hon befann sig i. Inte för att han verkade bry sig, det fanns ingen som helst spärr inom den vita hannens sinne. Hade han varit sig själv och kunna styra sina tankar åt rätt håll så hade hon nog faktiskt gått på tikens veka beteende, eller kanske var det på riktigt. Hur det än ligger till så fanns det ingen som helst nåd i dom mörka ögonen. Han ville se blod flyta, få blod att befläcka den vita rena pälsen, känna dess metalliska smak och värme. 

Utan att svara på hennes ord rörde han sig emot tiken och det såg ut som att han rörde sig emot henne i slowmotion för knappt en sekund innan han försvann ur sikte. Farten han färdades i var fruktansvärd snabb och för en med lite bättre synuppfattning skulle det uppfattas som ett vagt sudd. Trotts den väldiga farten rörde han sig lika graciöst som vanligt om inte smidigare. Han hade aldrig haft problem med att röra sig elegant i en så pass hög fart, inte heller göra plötsliga vändningar eller stop som många skulle kräva en lång bromssträcka. 

Det blixtrade intensivt i dom mörka ögonen och dom svarta läpparna var särade. Dom vita vassa tänderna skimrade till och luft hade lagt sig som ett lager runt huggtänderna och dom främre tänderna. En förlängning och gjorde tänderna rakbladsvassa, ett knep han hade lärt sig för att skära igenom tjock hud utan några som helst problem och även för att tränga sig djupare in i motståndares kött. Hugget siktade han emot samma plats som tidigare, nacken precis bakom huvudets slut men denna gång inte för att lugga utan för att hugga igenom kött och blod. 
Tiden mellan hennes sista ord och då Yoru motade sitt hugg emot henne hade inte ens tagit ett ögonblick och redan såg han ut att njuta av smaken av den varma vätskan.

Zey-So would not had time to respond, her body was normal, belonged to a Karg, they were certainly faster and smoother than other breeds but to resist a ninja was something they were not taught to do.

Despite this she dodge his attack and threw her body away just at the right moment, the male's teeth have not had time to do any damage in the spotted coat. Zey-so could not describe the feeling that was awakened in her body. She could not control the situation but at the same time she was very aware of what was happening around, her body obeyed her and simultaneously belonged to someone else.

"She is under my protection"

Zey-So's voice was steady and cold. She recognized her voice but understood that it wasn't she who uttered the words. Her gaze was fixed on the male yet also focused on everything around.