Solen stod lågt på himlen, höll sakta på att stiga över den för att ännu en dag välsigna skogen och djuren med dess mjuka ljus. Morgonens orangea himmel byggde på den illusion som lövens skiftande färger ingav. Av att den stod i lågor. Lätta vindar svepte genom de eld färgade löven som tyst prasslade och liknade levande eldar i topparna. Ett vackert skådespel som självnaturen sänkte honom. Han hade lämnat det ställe då två magiska skogar möttes, av vilken anledning lämnade han en sådan magisk plats? Jo simpelt, allt där påminde för mycket om henne. Fick henne att fortsätta invadera hans tankar, så platsen som kommit efter hade, trots dess död, gynnat honom bättre. Den döda marken och täta dimman hade inte haft något gemensamt med den röda hona han försökte glömma, och äntligen hade den funkat. Hon hade lämnat hans sinne ifred och inte en enda tanke hade tillägnas henne de senaste dagarna. Inte ens i en sådan vacker skog som denna.

Hans sinne kändes lättare än på länge och han travade fridfullt under trädens svajande kronor. Travade på utan mål, det var så det kändes att vara fri, att få gå vart man vill, hur man vill. Göra som man själv tyckte. Han slöt de grå-blå och suckade mjukt. Ja detta var äkta frihet. Men ändå hade han en lustig känsla i bröstet, den var egendomlig tom och ihålig, men den dränktes ändå av lättnaden, eller kanske inte dränktes, men dämpades så pass att han knappt tänkte på det. En damm uppenbarade sig framför honom och två vita vackra fåglar simmade runt längst ut. Ännu en del av det skådespel som naturen lät visa honom. Han stannade upp och granskade dem, de simmade lugnt, var inte ens rädda för honom.

Han vet inte hur länge han stod där och tittade på fåglarna innan han tillslut sänkte huvudet till vatten ytan för att dricka, vattnet var kristallklart och rent, och det smakade godare än något han druckit på länge.

Höstskogen är en plats av fängslande skönhet. Så grann och fridfull.
Asynja har passerat den tidigare på sin resa till Stormstäppen men hade då inte haft förnuftet att ge skogen den uppmärksamhet den förtjänat. Under den tiden i hennes liv hade det bara funnits en tanke och önskan som styrt, allt annat än hennes dåvarande vilja hade hon skjutit åt sidan.
Hon hade inte varit mer än ben och senor då, musklerna var nästan förtvinade av den återupprepade självsvälten. Men nu mår hon bra och det syns, i kropp som i själ. Pälsen är blank, ögonen fulla av liv och kroppen är stark och kvick. Precis som den ska vara.

Så snart hon fått reda på att en del av skogen låg inom revirets gräns så hade hon bestämt sig för att återvända, om än bara för en kort visit.
Tassarna för henne fram i en lättsam mak över den grönskande bädden av gräs som klär skogens markyta. I den fläckiga varginnans smala anlete vilar ett uttryck som speglar den fascinationen hon upplever i skuggan av skogens mäktiga gestalt. Blicken skiftar snabbt mellan trädens lövverk samtidigt som den fluffiga svansen vaggar med i kroppens mjuka rörelser.
Att en sådan vacker plats ens existerat var som en fantasi för henne. Hon hade inget emot stäppen men denna skog var som mjuk och behaglig för själen. En plats för att samla sig och slappna av.
Ett vagt leende lägger sig över de smala läpparna. Hon ville tacka gudarna för att de fört henne till Treontha och givit henne en plats i flocken men hon hade ingen aning om hur eller av vad de skulle uppskatta att hon gjorde. Som tur var så hade hon blivit lovad lärdom.
Den rödgula honan kommer fram till en mindre sjö. Där står en okänd varg och lappar i sig av det klara vattnet. Hon höjer osäkert nosen och söker i luften efter vargens doft, det är inte någon från flocken men det ligger ändå något bekant över denna hannes doft. Svansen slaknar och hon sänker halsen lågt utan att släppa främlingens bakdel med blicken. Hon ger ifrån sig ett lågt skall för att påkalla den underliga främlingens uppmärksamhet.
Varför kändes vargen så bekant?

Han lapade lugnt i sin vattnet, hade ingen anledning till att hetsa eller snabba på processen nu när han blivit av med sitt irritations moment. Han lyfte blicken och granskade fåglarna som fortsatte simma runt i dammen, som om de dansande på vattnet. Han njöt åter av naturens gåva till dem som valt att vandra vägen, detta skådespel, tillägnat i Marikos ära. Men hans frid stördes snart av ett skall, irriterat rynkade han pannan och höjde läpparna något över tänderna i en irriterad gest, och tänkte ut någon snäsigt han skulle säga till vem det nu än var som störde honom. Men när han vände sig om så slätades det irriterade uttrycket i hans anlete ut och skiftade till ett chockat, förvånat, uttryck. Det kunde inte vara henne han såg, det kunde inte vara de blå ögonen som han såg in i, det kunde inte vara hennes röda och gula fäll med de svarta markeringarna. Nej det var någon som spelade honom ett spratt,som skojade med honom. Någon som gillade se honom förvirrad och svag. Det något halvt irriterade uttrycket tog plats i hans anlete igen, men det förvirrade beblandades med det. I sin chock glömde han helt bort vilket språk som de flesta vargar i numoori talade och talade därför det han varit uppfödd med "What are you doing here?" Tonen var något hårdare än vad han velat, men det gick inte att ändra, och om det ändå bara var någon som retades med honom, vilket han fortfarande trodde att det var, så gjorde det ju inget. Hans blick var fortfarande fäst i honans, helt oförmögen att flytta den på grund av chocken.

"Z-zhetan...?" Hennes röst var ostadig, men samtidigt gick det inte att missta sig om den förvåning som den bar. Ögonen tycks vidgades till sin dubbla storlek.  
Bilden av den varg som hon för så länge sedan mött den kylslagna natten i Ken-Yak gjorde sig åter påmind i hennes minne. Vargen framför henne var densamma som då, åtminstone till utseendet. Förhoppningsvis gällde det också hans sinnesställning.
Orden som han yttrar flöt bara förbi i en osammanhängande meningen tillsammans med alla de tankar och känslor som forsat över.

Efter att den smärre chocken lagt sig så börjar honans svans att svänga fram och tillbaka med en livlig kraft. Hon kan inte förneka den lycka som bubblat upp, Zhetan vad ändå den första varg hon mött efter att Theia förvisat mörkret inom henne och han var den första varg hon nu fick återse.  
"Zhetan!" Lyckan hon känner får det att tåras i hennes ljusa ögon och gör så att Höstskogens mäktiga, eldfärgade gestalt speglas extra klart i de två blå.
Kort därpå springer hon fram till hannen och omfamnar honom, ståendes på bakbenen och med framtassarna låsta om hans hals.
"Du förstår inte hur glad jag är över att se dig igen." Hon avslutar meningen med ett kort, glatt skratt och låter sedan burra in ansiktet i sidan av hans hals. För henne fanns det inte några tankar på att hennes uppförande kunde ses som opassande, hon lät bara sina känslor styra sitt handlande.

Blicken var fäst på den röda, letade efter något som skulle tyda på att detta bara var en illusion. Hans blick letade sig in i hennes och när hon uttalade hans namn sändes en våg genom hans kropp, en ilning som spred sig ut i varje lem. Men han var inte hundra på om det var något han tyckte var bra. Åter uttalades hans namn, men denna gång med en säkrare ton, och kunde han höra en lycklig ton? Hennes svans piskade bakom henne och han lät sig kosta på ett leende, fortfarande osäker på att hon var verklig. Om det var en telepat här med illusion som andra kraft skulle den snabbt bli varse om att den bråkade med fel varg.

Han granskade henne fortfarande kritiskt då hon skuttade fram mot honom, men när hennes tassar låstes kring hans hals förstod han, visste, att det var hon. Kroppen lyssnade till de små signalerna hjärnan omedvetet skickade ut och han slappnade av, huvudet lutades mot honan och leendet som befunnit sig på läpparna blev mer innerligt och bredare. Men samtidigt så härjade alla tankar, vad gjorde hon här? Han hade ju precis blivit av med henne. Han hade precis blivit fri. Skulle hon fjättra honom igen? "Asynja" Han uttalade namnet i en mjuk viskning, nästan som om läpparna ömt smekte fram det. Hennes ord värmde honom, på ett udda egendomligt vis, som förvirrade honom. Nej han hade trott att hon skulle glömma bort honom, speciellt med tanke på i vilket tillstånd hon varit när han träffat henne, utmärglad och mager. Men ändå så förrädiskt vacker. 

Han lät blicken fara över hennes kropp nu, hon såg mer hälsosam ut nu, och var ännu vackrare, som om hans minnen av de vackra ögonen bara varit två simpla grå stenar jämförda med glittrande diamanter. "Du ser ut att må bättre" rösten var fortfarande något stel, men var ändå full av värme.

Kroppen var till början spänd men snart kunde hon känna hur han slappnade av under hennes famn och hur hans skalle försiktigt lutades mot hennes tvefärgade fäll. Det var en öm gest, trots det så var hon inte säker på hur han kände. Var kanske han också glad över att se henne? Hon hoppades så, för hon ville inte vara ovän med denna hane.   

Zhetan nämner hennes namn i en försiktig viskning och hennes öron spetsas nyfiket framåt. Kvickt gör hon ett försök till att samla sig under alla de glada känslor som bubblar friskt inombords. Hon släpper sitt grepp, backar undan några steg så att det skiljer en knapp halv meter i avstånd mellan deras båda nosar. Hennes två glansiga ljusblå möter hans blåa och hon bjuder på ett brett, innerligt leende.
”Det gör jag också.” Trots hennes kaotiska insida så höll hennes röst en ton av lugn och värme. Hon visste att hon låtit känslorna ta kontrollen för en stund där, men hon försökte skärpa sig. Sen dagen då hon hade blivit tillsagd av några flockmedlemmar att lära sig handskas med känslorna så var det något som låg och konstant gnagde i henne. Det var inte alltid lätt och ibland ville hon inte annat än att släppa dem fri.
Hon mådde egentligen ändå bara dåligt när hon försökte förtrycka känslorna.
Huvudet vinklas lätt på sned och hon gör ett försökt till att uppföra sig någorlunda propert.
”Vad har du gjort sen vi sågs sist? Är allt väl med dig?” 
Den rödgula placerar sin bakdel mot marken och låter svansen lägga sig längst med ben och tassar. I hennes blick lyckas dock den glädje hon känner skina igenom.

Hon lossade sitt grepp om honom, och han ruskade genast p sig, försökte reda ut alla de nya känslorna som stormade inom honom. Han gillade inte att vara så ovetande, gillade inte att han inte kunde kontrollera sin kropp. Hennes ord gjorde honom löjligt glad, kunde inte allt bara ge sig nu? "det glädjer mig att höra" sade han med samma stela, men varma röst. Sen när började han bry sig? Varför brydde han sig? Han ruskad åter på huvdet, som om tankarna och känslorna skulle flyag av om han jorde det. men då hon talade stannade han åter upp och lät bliskan söka sig till henne. Vad skulle han svara? Jag har spenderat min tid med att försöka sluta tänka på dig? Eller kanske, Jag skrämde små valpar för dins kull? Nej. "inget speciellt bara vandrat" svarade han lätt, som om det inte var något, men det kändes som om hela hans liv gått åt. Åt på att försöka glömma henne, och när han väl gjort det, vem dyker inte då upp? Självklart. "Och Du, vad har du gjort?" ännu ett leende smög sig upp på hans läppar, han förbarmade kroppen som löd instinkterna och känslorna istället för hans egna signaler. Han gjorde som henne och satte sig ner, den bruna svansen piskade bakom honom, en blandning av lädje och irritation.

När Zhetan återger honans fråga om vad som hänt sen de skiljdes åt efter den kylslagna natten ute i Ken-Yaks vildmark så tycks hela hennes anlete skina upp med med en obeskrivlig glädje. Hon hade faktiskt funnit det hon så träget letat efter, otroligt nog.
"Jag fann mitt hem!" Tiken reser sig hastigt upp i sin plötsliga eufori. "Min familj!" Tankarna som naggat henne om vett och etikett sköljs omedvetet bort i det starka glädjeruset. Svansen börjar återigen svänga häftigt från sida till sida och den nätta honan börjar trippa runt på marken likt en överlycklig valp.
"Jag hade en sån tur." Hon stannar tvärt upp och fäster snabbt sin ljusblå blick till hanens egna två blå. "En av de första vargarna jag stötte på när jag väl nådde Solstäppen var självaste ledarinnan till den flock som jag en gång tillhört, hon berättade allt för mig! Om hur gudarna rasat mot landet och att jag i och med det gått förlorad."
För var ord så byggs en distinkt yta av väta upp över hennes ögon och lägger sig över de nedre ögonlocken som en genomskinlig rand.
"Jag är så glad, Zhetan! Så glad att det gör ont inuti mig. "
Vallarna av tårar brister i samband med att hon avslutar den sista meningen och trots floderna som nu börjat forsa ner för hennes trefärgade anlete så ler hon brett och innerligt mot hanen.

Hennes tydliga glädje värmde honom, mer än solen på hans rygg. "Det glaedjer mig, mer aen vad du nogonsin kan ana" Det sista viskades nästan fram. Vad var det med honom? Han brydde sig inte. Han hade aldrig brytt sig om vad andra tyckte. Varför nu? varför då? Hur kunde han låta sig luras av hennes skönhet? Men istället för att se irriterad ut, istället för att fräsa log han. Han log innerligt och genuint. Ja det gladde honom att hon hittat hem. Hennes glädje gjorde honom glad. Det var en underlig känsla, att vara glad för någon annans skull. Glad för någon annans lycka. Hans öron vinklades framåt då ord åter for över hennes läppar, knappt att han hängde med i vad hon sade, men han trodde han förstod, helheten iallafall. Men innan han hann svara så talade hon igen, och nu var hennes ögon våta, tårar föll från hennes ögon och rann genom den röda pälsen i ansiktet. En plötslig smärta drog igenom honom. Det gjorde ont, så ont. Ont att se hennes tårar, trots det genuina leendet som låg på hennes läppar. "Hur kan glaedje gora ont?" Han såg förbryllat på henne, men pannan rynkad. Rösten stakade sig nästan, lät åter hård. Det gjorde inte lika ont i honom som när hans familj dog, men nära inpå. Han ville ta den smärta hon sade att hon hade, ville inte att denna vackra varelse inte skulle känna den. Och den här flocken hon talat om, hur var dem emot henne? Varför brydde han sig ens? Hjärnan gjorde nästan ont av att hans inre kamp.

"Jag vet inte", svarade hon uppriktigt och skakandes på huvudet med ett brett leende vilandes på sina läppar. 
"Den bara gör det."
Hon slöt ögonen för en stund, under tystnad, och tog ett djupt andetag för att lugna sig innan blicken åter föll på över Zhetans egna två blåa. Han såg något förvirrad ut där han stod och inte var väl det underligt, så som hon hade agerat.
"Förlåt", sa hon lågt och slog blicken till marken framför hans tassar. Tårarna strömmade fortfarande stadigt ner för hennes nätta anlete.

Hon svarade med den lena, förrädiskt underbara rösten. Fortfarande med den genuina leendet intakt innan hon dolde sina blå för honom, och om värden. Hennes röda ögonlock slöts om dem och han var fri, för sekunden. Aldrig hade han själv känt sådan glädje som hon beskrev. Glädje som gjorde ont? Nej det var för honom lika obegripligt som det var förståeligt.
 Han nickade sakta, förlorad i tankar, som alla kretsade kring den vackra röda honan framför honom. Absurt, att han inte kunde släppa henne, hur kunde det vara så svårt? Han testade att göra som henne, sluta ögonen och låta lungorna vidgas för att dra ner den luft han så innerligt behövde. Men det hjälpte inte. Tankarna klarnade inte upp och honan låg fortfarande över dem som hopade regnmoln, som ständigt släppte sin last över honom. Åter blottades de blå då hon talade till honom. Förlåt, för vad?
"Vad har du att ursaekta for?" Frågade han mjukt. Jaha så nu skulle det bli så också. Den tidigare hårda rösten var len. Men han tyckte det lät udda, det mjuka verkade inte riktigt vant att uttalas. Försiktigt sträckte han fram nosen emot henne för att försiktigt tvätta hennes ena kind ifrån tårarna. Det var också udda, nytt och främmande. Han visste inte riktigt ur hans skulle reagera, eller agera.
[Väldigt udda hära men men Zhetan är så udda själv soo yeah...]

Rösten som talade till henne bar på en ny mjuk ton men orden som red på dess vågor gjorde sig inte förstådd hos stäppvargen. Hon såg frågande ut med huvudet vinklat lätt på sned.
En mastig snörvling hann lämna henne innan Zhetan sträckte sig fram och lät spetsen av sin tunga ömt vidröra hennes kind.
Asynja ryckte till, trots att hon sett honom närma sig, och såg på honom med stora ögon utan att yttra något. Med några snabba blinkningar lyckades hon fösa undan de kvarvarande tårarna som vilade längst randen av ögonlocket. Vad var det där? Varför gjorde han så? Utan att släppa honom med blicken så tog hon några steg tillbaka. Glädjen som hade livat upp hela hennes varelse hade runnit av henne likt tårarna i hennes anlete.
"Jag borde nog ge mig av. Till flocken."Rösten var snäv och oviss. En känsla av obehag hade sått ett frö inom den tunna ramen och lika kvickt spridit sina rötter.
Hon kunde inte förklara det.
Stäppvargen vek av med blicken från hanens uppenbarelse. "Hejdå." Och med en knapp viskning så satte hon av i riktning mot det håll som hon kommit från.

[Om du vill så ser jag gärna detta roll avslutat med nästa inlägg. Kanske att Zhetan springer efter Asynja till flocken om han skulle dit? (:]

[Tvångsavslutar detta roll.]