Ögonen vilade på varginnan med en förstående blick. Något tragiskt och förödande verkade ha hänt henne. Vad det var, vågade han inte fråga om, likaså vågade inte fråga om hennes förlorade fränder. 

Ögonlocken föll tunga, och Kenai kom på sig med att låta huvudet hänga. Med ens sträckte han på sig, genant blickade han ner i marken. Men sedan kändes det inte som om det var helt oförståeligt att han var trött. Faktum var ju att han fallit bara någon timma sedan. Utmattningen hade bara förträngts av lycka och glädje, men nu när himmelen var mörk så började hans kropp återta utmattningen. 

" Ni får ursäkta mig. " Rösten likaväl som blicken var en aning sömnig, när han ägnade två snabba blickar åt de två tikarna. 
" Jag har inte fått en ordentlig stunds vila på väldigt länge. " Blicken var ursäktande. Kroppen kändes tung. De heterokromatiska ögonen seglade över savannen, den såg så fridfull ut när den dansade med vinden. Ett leende klädde trädde fram i hans anlete, innan blicken skiftade position och fäste sig på Loiana. Trots det svarta i hennes vita päls, så var hon vacker. 

Försiktigt sköt han fram frambenen, för att glida ner på mage. När han väl lagt sig ner, slappnade han av sluttade lite på sidan. De kraftiga käkarna började gradvis sära på sig, innan ett mörkt gäspade lämnade hans strupe. Kroppen slappnade av, likaväl som hans sinne. Leendet höll sig dock upprättat, det kändes inte ens ansträngande. 

Huvudet lade sig ner på de utsträckta tassarna framför honom, med ögonen sneglades på Loiana. Med henne i hans åsyn kände han sig så avslappnad han bara kunde, men samtidigt så var tankarna om att när han vaknade upp skulle hon vara borta, något skrämmande. Men han förmådde sig inte känna något annat, tröttheten låg över honom allt för tung. Den storväxte varghannen lät slutligen ögonen falla igen, för att sedan omfattas av mörker men med drömmar, som lyste med starka, vibrerande färger, glädje och hopp. Hans liv hade med Loiana hade ännu bara startat.

[ Avslutat(?) ]