Hon hade spenderat senaste tiden med Dimitrij, mest legat och låtit skadorna läka. Hennes päls var fortfarande glanslös och ögonen blanka, men smärtan var mycket lättare att stänga ute nu, den var inte lika påträngande och instängd, huden stramade inte lika mycket och den brända pälsen började bytas ut. Men annars var hon fortfarande täckt av sot. De blåa tecknena syntes dock igenom fläckvis. Hon borde verkligen tvätta av alla denna smuts. Men nu var hon ute ock gick. Endast för att röra på sig. Endast för att musklerna inte skulle bli allt för stela, vilket de nästan redan var.

Hon visste att hon inte skulle gå allt för långt ifrån Dimitrij, men de hade bestämt en mötesplats. Vilket gjorde det enklare. Hon vippade försiktigt på öronen, och kände den nya huden strama åt litet och det började genast kli, men hon motstod lusten av att klia tillbaka, det skulle kanske vara skönt i början men sedan skulle det bara resultera i smärta. Vilket hon helst undvek. Hennes kraft förnimde litet vatten och hon log, bra då kunde hon dricka och få bort en del av smutsen. I sakta, och något stolpig, mak närmade hon sig det lilla vattendraget, och vattnet lämnade ytan innan hon hunnit fram för att i en lång slinga färdas mot henne. Hon behövde bara sära käkarna och låta det glida ner, väldigt praktiskt. När hon sedan nådde vattenytan så lät hon en större samling vatten höjas för att sedan skölja av henne. Strimmor av silver vitt syntes ny blad allt det svarta och hon suckade nöjt då vattnet svalkade hennes nya känsliga hud, som bränts av solen. Försiktigt lät hon sedan kroppen sänkas i den lilla bäcken, svalkan var obeskrivligt mjuk mot hennes hud, och hon suckade nöjt och lade huvudet till marken

[Derpigt start ^^]

Det kändes som om hon legat där i en evighet, som om vattnet sköljde bort tiden. Kanske borde hon redan resa på sig och börja ta sig tillbaka. Kanske skulle hon bara ge upp. Kanske skulle hon bara ligga kvar? Hon kände sig egendomligt tom. Trots att hon fann glädje i att vara med Dimitrij så saknades något. Någon. Hon andades tungt. Inte av utmattningen, Nej av saknaden. Sorgen och smärtan. Allt hade hunnit ikapp henne nu och hon ville inte belasta det på Dimitrij, hon behövde inte känna hennes smärta. Dimitrij hade tillräckligt att tänka på ändå, saker som var viktigare än Loianas bekymmer. Hon slöt de blå ögonen och suckade tungt, Tog gudarna allt ifrån dem? Trots att vännen var övertygad om att de var förlåtna, för allt, så kunde hon inte sluta tro att hon var en som gudarna glömt. En som de inte längre såg värdig. Trots det fortsatte hon sina tysta böner. Hon fortsatte att lita på dem. De måste trots allt finnas eftersom de gett henne kraften, gett henne sin gåva. Så hon fortsatte med allt det som hon gjort tidigare. Hoppades och bad.

Plötsligt förändrades trycket mot vattnet som låg långt under marken, som om något klev på marken, fast det var vagt. Nästan obefintlig förändring så hon kunde inte vara säker. Vattnet var för långt ner under jorden för att hon skulle känna med säkerhet. Hon lyfte huvudet och öppnade de blå ögonen och granskade horisonten, långt därborta kunde hon urskilja en gestalt. Men hon var inte säker då den lätt försvann i  landskapet. Hon suckade och lät huvudet sjunka till marken igen. Orkade inte bry sig om den varelse som vandrade långt därborta, och inte heller orkade hon bry sig om den skulle ta sig till henne. Hon slöt åter de blå ögonen. 

Hon skulle bara vila ett tag till, sedan skulle hon börja ta sig tillbaka till mötesplatsen. Den "bas" som de bestämt.

De regelbundna förändringarna i marken blev tydligare och det stod klart att varelsen var på väg emot henne. Men ändock lyfte hon inte huvudet, varför skulle hon bry sig? Det fanns ändå bara en person hon ville se, en person hon behövde se. Men det förbryllade henne något varför varelsen närmade sig, ville den henne något illa? För trots att hon själv inte såg en mening att fortsätta utan honom så ville hon inte orsaka Dimitrij sorgen av att förlora henne. Hon hade förlorat tillräckligt nu. Men hon lyfte fortfarande inte huvudet och öppnade fortfarande inte ögonen. Hon andades bara stilla och väntade in varelsen. Kanske skulle den låta henne vara när de kände den fräna doften av sot och brand. Det var iallafall det hon hoppades på.

Men då varelsen nådde henne kände hon doften av varg, men hon kunde inte urskilja den individuella doften, då hennes egen sot och brand doft dränkte det mesta. Men då individen talade så stannade hjärtat. Andhämtningen blev hård och ansträngd och ögonen spärrades upp, stirrade chockat ut över savannen, men inte på vargen som var utanför hennes synfält. Luften drogs in i häftiga andetag och hon kved till då bröstkorgen och lungorna sade ifrån, vilket resulterade i en hostattack.

När det väl lugnade sig slöt hon ögonen igen och väntade på att hon skulle vakna, för det kunde inte vara annat än en dröm. Nej. Trots att rösten varit darrig så kunde hon inte missta sig. Kenai. Men det måste vara en dröm. Hon drömde och hon skulle snart vakna till en tom savann. "Kenai" ordet var nästan tonlöst, en tomt viskande. En önskan. Hon öppnade åter de blå och försökte få syn på den varg som förstört hennes lugna tillvaro. Men hon lyckades inte genom att bara flytta ögonen, så hon lyfte i stället huvudet och såg mot den bruna gestalten, och återigen stannade hennes hjärta, som om någon stuckit in sina käftar och låst sig om det. Kroppen lydde inte hjärnan, som förtvivlat ville få de svaga benen att röra sig, men chocken satt kvar i kroppen och det enda som hände var att tårarna började rinna ner för hennes smutsiga ansikte. Kenai. Andhämtningen närmade sig hypervetilation och hon kände hur en huvudvärk smög sig in, men inget av det brydde hon sig inte om. Hon kunde ändå inte styra bort det, tårarna fläckade hennes syn. "Kenai" åter var namnet inte mer än en viskning, knappt hörbart.

Hon såg hur kenais kropp började Vibrera, såg de två olikfärgade ögonen flacka mellan henne och vattnet hon låg i. Hon var rädd. Var han dålig? Men då han uttalade hennes namn så brast allt. Chocken släppte då hanas huvud sattens mot henne och hela kroppe sjönk ihop, av lättnad, glädje och alla andra känslor som härjat inom henne. Ett kaos av känslor, ett hav. Hans ord flötsamman, trots att de ändå kändes o'ändligt långa, men ändå alldeles för korta, hon ville höra hans röst igen. Ville lyssna på den tills dess att Solen inte fanns och tills månen följt i dennes spår och himlen åter fylldes av Solens sken. Hon ville känna hans päls mot hennes, precis som när de mötts. Hon pressade huvudet mot den hon älskade, struntade i den svidande smärtan som strålade ut i den nya huden.

"Förlåt" det var endast ett tyst kvidande "Förlåt mig, men jag kunde inte låta henne dö i lågorna" hon avbröts av en snyftning. Hon gav upp förklaringarna, de skulle ha mycket med tid över till det. Tårarna rann, men bakom alla känslor befann sig ett vagt leende. De blå ögonen sökte efter hans. Hon behövde få se in i dem. Men ändock väntade hon bara på att vakna. På att han skulle lösas upp i tomma intet. För han kunde väl inte vara här? Det måste vara en dröm.

Kenais ögon bar inget annat än oåterhållsam beundran. Vilket fick Loiana att lugna ner sig. Orden han uttalade var för henne obegripliga, hon såg inte sig själv som något annat än en vek och patetisk varelse. En som gudarna ämnat för att förstöra. Inte den modigaste vargen, inte den vackraste heller. Speciellt inte nu. Men hon ville inte ta ifrån Kenai hans föreställningar, hon fann dem smickrande. Men ändock inte sanna. "Hon skulle gjort detsamma för mig" Sade hon med en självsäker stämma. Ja hon tvekade inte en sekund på att Dimitrij skulle gjort samma sak för henne. Men mer än så gick hon inte in på ämnet ville Kenai veta fick han väl fråga. De nästa simpla, men ack så kraftfulla, ord fick henne att tappa andan. Hon fann inga ord, inget svar. Så hon pressade sig bara emot honom, låg i det grunda vattnet, då hon plötsligt kom på att han kanske tyckte att det var obehagligt, så hon reste sig, ytterst motvilligt, och såg ner mot honom. "Jag måste visa dig en sak, du måste träffa en person" Hon såg mot det håll hon kommit ifrån. Tårarna rann inte längre ner för hennes kinder, den silvervita pälsen skymtades än mer under allt damm och sot. Det skulle ta många bad innan hennes päls skulle bli helt ren. Ett leende vilade på hennes läppar.

Hon var ivrig på att få visa honom vännen. Ivrig att få berätta om vad som hänt. Allt som hänt.

[Kooortis 8D]

Hennes svans vaggade lätt från sida till sida och leendet låg kvar i ansiktet. Just nu var hon glad. Kenai skulle äntligen få träffa Dimitrij, äntligen se anledningen till varför de särade på sig från början. De blå ögonen hade börjat återfå sin glans och de glittrade av den lycka och totala kärlek hon kände i Kenais sällskap. Då den bruna hanen reste sig, något skakigt så vred hon på huvudet mot det håll Dimitrijs och hennes tillfälliga bas låg.Det var nära till stranden från basen och den låg vid ett vattendrag., vilket gjorde den mer fruktsam än andra dela av savannen. "Det är hon" sade hon som svar på Kenais konstaterande och log igen. Ja Speciell var nog det ord Loiana skulle beskriva vännen med. Hon var vacker och stark. En varelse som ingav respekt, även om Dimitrij själv inte tänkt så tidigare så var det så Loiana uppfattade henne. Magnifik.

"Nejdå, jag klarar mig" hon log vänligt mot Kenai.Nej hon skulle klara sig själv. Musklerna var ändå tvungna att mjukas upp för att kunna användas och återuppbyggas. Hon började gå mot den förutbestämda platsen, men tittade bakåt för att se om Kenai hängde med. Resan skulle inte vara så speciellt lång eftersom Loiana inte kunnat gå så långt. Hennes steg var fortfarande något stela, men de blev litet mjukare allteftersom de närmade sig. Hon slängde då och då bak blickar på Kenai, som för att försäkra sig om att han var kvar, att han verkligen fanns där. Hon kunde känna av det vattendrag som Samlingspunkten bestod av innan hon kunde höra det, något som gjorde henne mer avslappnad, det betydde att de inte hade långt kvar, men de kanske behövde vänta på Dimi, ifall även hon bestämt sig för att vandra.

Det var inte svårt att missa hur marken blev bördigare och gräset grönare, hur allt större buskage och några träd började befläcka landskapet. Trots att solen stod lågt, nästan så att den gick ner bakom horisonten, så var det ljust. ett behagligt orangeaktigt ljus som gjorde träden till svarta siluetter, men det gjorde inget för nu var de framme. Hon stannade vid kanten och såg efter Dimitrij. Hon borde väl vara i närheten?

[ Skrivit ett inlägg innan MP hoppar in, (antar jag?) ]

[Hoppar in här då C: ]

Hon hade legat stilla under trädens skuggor större delen av dagen och lyssnat på vattnets tysta sus och vindens lek bland gräs och blad. Nu stod hon stilla med tassarna i vattnet och såg mot den långsamt sjunkande solen. Det hade gått några dagar sedan de lyckats fly infernot. Ett kraftigt stygn av skam stack fortfarande i hennes bröst så snart hon påminde sig om det, och det gick inte att undvika tankarna. Men det skulle bli bättre. Hon skulle göra det bättre igen. Det kändes som att hela hennes värld vänts på ända alldeles för många gånger den senaste tiden, men inte förrän nu till det bättre. Ett bättre som skulle vara. Hon hade sovit bort nästan en hel dag när de funnit floden och kommit till ro. Den var vid, men för stunden grund med långa stränder och högre flodbanker som vittnade om dess bredd och djup när den var full. Det syntes att det inte hade regnat på ett tag. Om hon skulle gissa så borde ändå höstens oväder anlända snart. Kanske kunde det driva vidare norrut när det återupplivat det här landet. Röken från skogen gick fortfarande att se på långt avstånd, även om den vandrat västerut.
     Hon hade följt floden en kort sträcka, endast för att vända tillbaks igen. Det stramade och kliade i huden över större delar av kroppen. Under pälsen fanns stora, spruckna sårskorpor och torra blåsor. Det var ändå på god bättringsväg. Hon hade rullat runt i floden så gott hon förmådde ett antal gånger i ett försök att bli av med sotet. Det mesta hade lämnat hennes päls, även om där fanns spår kvar av svärtan. Den nya pälsen som långsamt växte ut var ljus och ovan vid världen. Vingarmen var också på bättringsvägen, även om hon inte skulle våga flyga på ett tag. Hon tänkte inte riskera att göra det värre. Hon sänkte nosen till vattenytan och doppade tungan i strömmen. Öronen lyssnade till insekter som spelade. I bakhuvudet vandrade hennes tankar från de relativt små krokodilerna hon funnit uppströms till gudarna och framtiden och sedan vidare till vännen. Hon kunde förstå att Loiana behövde tid att tänka. Det var mycket som hade hänt, mycket att förstå, och hon kunde se på vännen att hon inte mådde riktigt bra. Inte bara fysiskt. Dimitrij visste inte när den mindre honan skulle återvända, men tänkte stanna där hon var tills dess. Hon litade på att Loiana skulle komma tillbaka. Om hon inte gjorde det skulle hon leta efter henne. Men inte än. Det hade inte gått mer än några timmar än.
     Hon höjde huvudet och studerade kort de höga flodbankerna, där snåren och träden delade plats med högt gräs, torr jord och grova stenar. Det var en bra plats, det här. Solen vilade på horisontens rand och speglade sitt gyllene sken i flodens lugnt rinnande vatten. Så länge det gick att hålla de stora reptilerna borta så var detta en utmärkt plats. Hon sträckte på sig och gäspade. Just som hon började röra sig tillbaks mot träden på den bank där hon legat tidigare så förnam hon vännens sinne. Ett litet leende skymtade i det långsmala ansiktet. Loiana var tillbaka. Ett främmande sinne uppenbarade sig i hennes medvetande ungefär samtidigt som vännens och fick henne att stanna upp i ett steg och långsamt sätta ner tassen igen. Vem var främlingen? Med lugnt anlete och långa kliv fortsatte hon upp till branten. Innan hon klättrade upp för den vidrörde hon Loianas sinne.
     'Vem är din vän?' Tanken var varm, mjuk. Hon kunde inte tro annat än att vem det än var som följde den andra så var denne inget hot. De båda sinnena var alldeles för stilla för det. De närmade sig i maklig takt. Dimitrij hann upp för banken och ruskade på sig innan hon fångade två silhuetter i gräset med sin skarpa, grå blick. Den ena kände hon genast igen, medan den andra antagligen var ägaren till det främmande sinnet. En större varg, kanske runt hennes egen höjd men betydligt kraftigare. Där låg något bekant över denne, men hon kunde inte placera den. Hon stod stilla under de krokiga träden medan de kom närmare. Solen värmde hennes rygg och fick hennes skugga att sträcka sig framför henne tillsammans med växternas.

Då Dimitrijs fråga ljudade i hennes sinne slappnade hon åter av och log igen. Fast hon hade ändå trott att Dimitrij skulle känna igen gestalten, men det kändes som och dagarna på ön var från ett annat liv, så hon blev ändå inte förvånad över att Dimitrij inte kände igen Kenai. Blicken letade åter efter vännen och fann henne under trädens skugga. 'Dimitrij, det här är Kenai' sade hon mjukt i vännens sinne, men lät även Kenai höra det, han hade ju trots allt gillat hennes sätt att kommunicera första gången de träffats. Hon visste inte vad hon skulle förvänta sig för reaktion. Men hon var hoppfull, glad. Lycklig. Men hon visste att det saknades några bitar. Förnär hon varit på ön hade hon upplevt vad en familj var, och då hade bara Kenai fattats ur bilden, men nu saknades valparna och Aldo. Men de dystra tankarna stannade inte kvar länge och hon vaggade lätt på svansen. Äntligen log gudarna mot dem, äntligen lät gudarna dem välja rätt väg.

Efter den korta tystnaden så såg hon mot Kenai, ville se hans reaktion också, ville att han skulle glädjas med henne. Blicken hon gav honom var åter fylld med alla hennes känslor, hennes ögon var verkligen hennes spegel till själen.

Kenai. När vännen presenterade den andre föll hanens utseende på plats. Med ens förstod hon varför han hade känts bekant. Dimitrijs långa svans viftade lätt och ett leende spred sig i hennes ansikte. Hon tog ett par steg mot dem, ut från trädens skydd. Öronen ställde sig upp framför de mångfingrade hornen. Det gladde henne av ett flertal anledningar att få möta den Loiana talat så varmt om. Framför allt för att hon kunde se glädjen i den mindre honans ögon. Den hörde hemma där, i hennes ögon. Dimitrijs egen blick rörde sig snabbt över den brune. Trots hennes välkomnande uppseende så var ögonen skarpa. De var nästan alltid skarpa, på ett vaksamt vis. Nästan helt utan att tänka på det så mätte och vägde hon alla hon mötte med blicken. Inte på ett sätt som såg ned på någon, utan på ett vis som fick det att kännas som att hon ville veta var hon hade alla. Med ögon som sade att hon hade sett mycket. Kanske för mycket. Kenai hälsade med en vänskaplig, dov stämma.
     ”Detsamma. Loiana har berättat om dig.” Blicken hade mjuknat en aning när hon inte längre tog in hans utseende. ”Att ni hittat varandra här känns som en ödets nyck”, fortsatte hon med en lätt road ton. Det kändes som en lycklig slump att den som Loiana skulle ha mött i rosenskogen befann sig i detta landskap, och i samma del av landskapet. Kanske var de vägledda i de små tingen. En röst som viskade i deras öron, en magkänsla. Det gladde henne att se att de båda funnit varandra. Ingen skulle ha kunnat undgå att känna lyckan som formligen vibrerade mellan dem. En värme som inte var lätt att beskriva i ord. Som att de båda kommit hem. Hon blev själv glad av att se dem, att de funnit varandra efter det som hänt, samtidigt som det fick en tom känsla att gro i djupet av hennes eget bröst. De hade funnit varandra igen. En dag kanske hon skulle finna dem igen. Allihopa. Men till dess hade hon mycket att göra. Hon hade ett helt liv att leva och en uppgift att sköta. En uppgift som kändes större för var gång hon tänkte på den.
     ”Kom, sitt.” Hon gjorde en inbjudande gest åt de båda med huvudet och ena vingarmen mot träden. ”Du måste ha vandrat länge.” Hon såg på hanen innan hon vände sig till vännen. ”Hur hittade ni varandra?” Det måste onekligen ha varit en ödets nyck.

Det kändes konstig för henne att stå där och se på Dimitrij som vaksamt granskade Kenai, men ändå med ett vänligt uttryck i anletet, eftersom hon direkt antagit att det skulle vara enkelt. Att allt skulle vara enkelt, att hon skulle ha Hittat honom i Itrozo och ta honom tillbaka till Dimitrij så skulle familjen vara hel. Hon hade inte tänkt på att det var två vargar som var främlingar för varandra som hon skulle presentera, eftersom hon själv kände båda. Men hon var ändå glad, och även den känslan var udda. Som om den ovant försökte lägga sig tillrätta i bröstet och än mer udda var det bara för att det var udda att känna glädje. Hon hade ju ändå trott att hon haft det ganska bra ändå.
  Dimitrijs röst drog henne tillbaka till verkligheten och hon fokuserade på vännen. Ödets nyck, kanske. Eller så hade de valt att belöna dem? Valt att visa att de gjort något rätt. Loiana slöt ögonen och andades tydligt, vågade inte tänka för långt fram i tiden, vågade inte gissa på hur länge det skulle hålla. Ett leende pressades fram och hon öppnade ögonen igen, varför skulle hon förstöra den fina stunden med dem tankarna? Kenai var här och hon hade hittat Dimitrij, det var allt som betydde något just nu. Ingen idé att förstöra det. Leendet mjuknade och blev ärligt och innerligt igen. Hon kastade en blick på Kenai innan hon gjorde som vännen föreslagit och gick in under skuggan av trädet, och satte sig ner och faste blicken på sin älskade igen, han kunde få berätta. Hon log uppmuntrande och väntade.

Hon slog sig ned i gräset under träden tillsammans med de andra. Öronen hade slappnat av bakom hornen, men ställde sig upp igen när Kenai harklade sig och svarade på hennes fråga. Hon lade sig långsamt ned, med bakbenen vilande på ena sidan om kroppen och huvudet höjt.
    "Det är långt att vandra från Itrozo för att finna vatten här." Hon log, ett lätt roat leende, innan hon slöt ögonen och drog ett djupare andetag. "Jag är glad att du kom hit." Hon mötte hanens blick. "Även om jag inte känner dig. Du betyder mycket för henne." Hon såg på Loiana medan det roade leendet blev en aning tydligare.

Kenai anslöt sig till henne i skuggan och hon log, nu var de samlade, tillsammans. Men hon hade för avsikt att hålla sig i bakgrunden i samtalet, låta de två bekanta sig utan henne, eller iallafall utan att hon lade sig i, för henne vore det fantastiskt om Dimitrij skulle gilla Kenai, för det skulle kännas som ett slags godkännande. Även om det verkligen inte var nödvändigt så skulle det kännas bättre än om Dimitrij inte skulle gilla honom. Den djupa, underbara, rösten avbröt hennes tankar log hon och koncentrerade sig på de två hon hade framför sig istället. Efter att Kenai talat hade hon inget att tillägga utan väntade bara istället på Dimitrij. Det var kul att kunna sitta där och bara följa samtalet mellan två av de personer hon skattade högst. 

Då Dimitrij uttryckte en glädje över att Kenai kommit så log hon lyckligt. Det var allt hon velat höra. Kenai bollade tillbaka orden för att sedan fråga Loiana något. Hon höjde huvudet och tittade på honom då han närmade sig för att stryka nosen. En lätt rodnad spred sig på huden under hennes päls, och hon var glad att den inte syntes. "Hon är som en familjemedlem" svarade hon innerligt och log varmt mot vännen. Ja hon var definitivt en i familjen. Men hon kunde inte riktigt placera henne som en syster ändå. Men hon visste att Dimitrij definitivt hörde hemma i hennes familj.

En spänd min for över hennes ansikte. Bakom de grå ögonen glimmade starka känslor innan Dimitrij snabbt slappnade av igen. Som en familjemedlem. Hon spände omedvetet käkarna. Tomrummet i hennes bröst gjorde sig än en gång påmint om att det fanns. Åh, hon skulle se dem igen en dag. Men inte än. Förhoppningsvis. Hur gärna hon än hade velat se deras ansikten. Höra deras röster. Hela familjen. Flocken. Aldo. Vad skulle hon inte ha gett då? Hon satt tyst en stund. En aning för länge för att det skulle vara bara en paus, men hon kom på sig själv innan det hann gå allt för lång tid. Hon ville inte skapa spänningar eller pinsamma tystnader. Det hade inte varit hennes mening. Familj.
     "Tack." Ordet var tyst, på snudden till frånvarande innan det något roade leendet kom åter. Hon skakade kort på huvudet innan hon mötte hanens blick igen. "Var kommer du ifrån, Kenai?"

Hon lyssnade intresserat på vad Kenai berättade, för det var något som hon inte fårr veta ännu, men det Kenai berättade var bara en snabb överblick, och hon ville gärna veta mer. Men det fick antagligen vänta till en annan gång. Hon log åt honom och lade huvudet, nästan omärkligt, på sned. Han var obeskrivligt vacker. Men hans fråga ryckte tillbaka henne till verkligheten och hon vred huvudet mot dmitrij, det svaret ville hon gärna höra. Trotts att Dimitrij berättat mer om sig själv så fanns det mycket att tala om.

[Tänker att Loiana inte gör så mycket mer eftersom ingen direkt tilltalar henne]

Hon hade varit medveten om att frågan skulle vändas tillbaks till henne, men hade nästan hoppats att den inte skulle göra det. Den något spända minen återvände, innan den övergick i ett dystert lugn.
     "Det är en historia för dystrare stunder", svarade hon med ett tonlöst skratt. "Jag har vandrat, och jag har jagat." Hon log, ett sorgligt, ursäktande leende. "Låt oss säga att jag har många att återförenas med när den tiden kommer." Men tills dess hade hon ett liv att leva. Förhoppningsvis ett långt liv, ett bättre liv där hon kunde ära de hon hade förlorat. De var många nu, de liv hon bar i sitt hjärta. Det här var ingen tid att tala om det. Hon ville inte tynga de båda lyckliga med sina sorger. De hade precis funnit varandra igen. Hon såg mellan dem. De hade rätt att vara lyckliga.