Vitt. Så vitt överallt.

Den gröna och gula pälsen framträdde tydligt i den ljuda bädden och den lilla kroppen sjönk jämnt och ständigt ner i den tjocka snön. Nog hade hon växt på sig och kunde nu nästan klassas som medelstor varg, men det var tydligen inte tillräckligt för att kunna ta sig fram oberört i detta område, denna egna värld.

Tiken, inte riktigt en valp längre, hävde sig upp ur en driva och upp på en säkrare plats, en där hon inte sjönk ner och kvävdes varannan minut. Den lilafärgade vakande blicken gled ut över landskapet och hon tog ett djupt andetag, drog in den kalla friska luften. En ilning drog över hennes rygg och hon fick en instinkt att lägga sig ner med vingarna över huvudet och bara vänta på värme. Efter några dagar långt uppe i norr hade vinterpälsen börjat komma tillbaka, men allting var fortfarande överväldigande kyligt både på dagen och natten. Temperaturerna var mycket lägre än de hon var vana vid.

Wynni ruskade på sig. Flingor hade oskyldigt lagt sig på hennes fjädrar, päls igen och det var ingenting hon föredrog. I en joggande takt började hon röra på sig, en takt som bara varade tills det att hon sjönk ner i snön igen för säkert tionde gången under dagen. Ett besvärat klagomål lämnade henne, sedan så tog hon sats och sköt upp med vingarna höjda. Allt var vackert, underbart, men nu var det nog. Hon skulle flyga fram istället.