[Reserverad för Kali.]

Staplande steg för den svartvita hanen framåt i sin färd mellan de mäktiga träden som utgjorde Kaiwood. Trots att solen strålade från en klar himmel, så värmde den inte. Det var höst, och det kändes. På den skuggiga ställena, dit solens strålar inte nådde, glimmade skogen av frost.
Solsken, skugga. Solsken, skugga. Det kändes som en evig vandring mellan ljus och mörker. Han orkade inte se var han placerade sina tassar, orkade inte längre se på träden. Orkade inte leta efter rätt väg, hoppades bara att han vandrade den. Mötet med Nisha låg färskt i minnet, anden hade rasat över faktumet att Wami levde. Det hade Shiva också gjort, åtminstone till en början. Och han gjorde det fortfarande, även om han kände sig relativt tillfredsställd över vad han hade gjort mot henne.
Åh, vilket minne...
Han flinade till, trots att han var så utmattad. Han var inte ens säker på om han fortfarande var vid medvetande. Gick han verkligen eller inbillade han sig bara att han gjorde det?
Energierna omkring honom flimrade, slocknade då och då. Han ville dra dem till sig, men han kunde inte. Han hade försökt tidigare, men det var hopplöst. Så han hade gett upp. Kunde knappt se dem längre. Men snart borde han vara hemma. Snart skulle undsättningen komma. Han kunde inte dö nu, ville inte dö nu.
Så han fortsatte, även om varje del i kroppen skrek åt honom att stanna och bara ge upp.

Det var någonting som fångade den unga honans uppmärksamhet, en förändring, en oväntad skiftning. Energierna i området ändrades, från det lugna som nyss varit till detta, en känsla som hon kände igen mycket väl, men något var fel, väldigt fel. Alltid när de båda syskonen var i samma område så slets energierna mellan de bådas krafter, skapade en väldigt unik känsla. Nu var dock något annorlunda, hon kunde inte riktigt avgöra vad, men det kändes som att energierna tedde sig till henne mer, för mycket. En underlig känsla vred sig vagt i hennes inre och hon längde på stegen åt det hållet där energiskiftningen fanns. Det dröjde inte alls länge innan hon kunde skymta den svartvita gestalten av brodern, men hennes aningar bekräftades så fort hon lade blicken på honom, väldigt, väldigt fel. Hon stannade upp några få meter ifrån honom, hade fortfarande den vita blicken fäst vid honom, vek inte av med den. Visste man inte hur hon var så skulle man nog inte kunna se någon reaktion i hennes blick eller anlete, men de som gjorde det skulle nog kanske kunna ana en vag känsla av någonting likt oro. ''Vad har hänt dig??'' rösten var neutral, inte hård och kall som ofta annars, men innehöll heller inga känslor. Hon kunde dock inte förneka att de existerade, mot sin vilja. ''Du ser förjävlig ut, Shiva'' hon skakade vagt på huvudet. En ilska pyrde under ytan hos henne, för det var uppenbart att någon hade orsakat detta, försvagat honom något otroligt, skadat honom. Han såg nästan ut att vara nära på att förlora medvetandet, försvinna från omvärlden. Det var dock ingenting hon tänkte tillåta, han var starkare än så, de båda var bättre än att de falla för någon annans tassar, särskilt redan. De hade stordåd de skulle utföra, och den resan skulle inte sluta denna dagen, nej, verkligen inte.

Han märkte henne inte, var helt bortdomnad från omvärlden, inte förrän hon talade till honom. Men en röst som inte var förskräckt eller brydd, men neutral. Det bästa man kunde vänta sig av Kali.
"Berätta något jag inte redan vet." Förjävlig, ja. Det var ett sätt att beskriva hans utseende på. Shiva själv hade inte direkt var intresserad av att stanna upp vid ett vattendrag för att spegla sig, inte ens tänkt på det. Men han anade att han nog hade haft bättre dagar.
Med en suck satte han sig ned, och med ens fylldes hela hans kropp av en behaglig känsla när den fick vila. Han var yr, kände sig illamående.
Ett svagt skratt lämnade honom, övergick i ett kyligt flin där han satt med halvt stängda ögon.
"Ifall du vill veta, kära syster, så var det Wami som hände. Ja, den döda lilla honan som aldrig sade något, aldrig gjorde något, visade sig att inte vara lika död som vi alla trodde." Minnet av henne irriterade honom, men fyllde honom samtidigt med ett behag. Han visste att hon nog hade gjort större skada än om han bara hade dödat henne.

[kortis...]

Den vita blicken vandrade över broderns kropp, granskade honom där han slagit sig ner på marken. Han verkade så svag, bräcklig. Hon hade aldrig sett honom i det skicket förut, och det kändes onaturligt, otroligt fel. Det var inte meningen att han skulle vara svag, ingen av dem skulle det, de skulle dominera världen, inte så gott som kollapsa på marken. Då hon hörde hans ord så kunde hon inte hindra en kort morrning från att lämna henne. Den svaga, patetiska valpen hade överlevt kaoset, troligen lurat dem alla, svikit dem. Förrädare. ''Jag hoppas du orsakade henne mycket lidande'' med tanke på skicket han var i, och den han var så var det otänkbart att hon borde vara i särskilt mycket bättre skick. ''Jag antar att hon förgiftade dig'' det var inte direkt en fråga. Hon var väl medveten från vem Wami härstammade ifrån, även om hon verkligen inte förtjänade den honans blod så som hon smutskastade sitt arv. Åsynen av broderns skick fick hennes tankar att vandra, det var uppenbart att han behövde styrka på ett eller annat sätt, om än bara energi, det skulle troligen kunna hjälpa enormt mycket. Hon drog smått fundersamt på munnen när hon vände ner blicken emot en av sina framtassar där de röda gnistorna kröp sig i pälsen. Var det möjligt? Hon hade ingen aning, hade aldrig försökt sig på något liknande förut, men hennes kraft kunde ju numera överladda en hel del olika saker, på olika sätt och vis, så kanske, möjligen att det skulle kunna fungera. Hon vände upp blicken emot honom igen, ''Kan jag testa en sak??'' hon visste att han alltid hade älskat det hennes kraft kunde göra, att den kunde ge honom mer styrka kraftmässigt. Med lite tur kanske den även kunde skänka hans kropp styrka. ''Jag vet inte om det fungerar, har aldrig provat något sånt, men jag tror det kan hjälpa dig om det faktiskt fungerar'' det var nästan så att man kunde ana en känsla av att hon brydde sig i rösten, för ovanlighetens skull.

Han svarade henne inte, visste inte vad han skulle svara. Eller jo, någon spydig kommentar hade han alltid på tungan, men han hade inte krafterna till det. Hade inte orken till att ens öppna munnen. Utan satt bara där, med halvöppna ögon och ett dumt flin. Han kände sig trött, han ville sova. Ja, det vore så skönt. Men han var orolig att han inte skulle vakna igen, det var det som var problemet. Det var inte värt risken. Men samtidigt... Så skönt.
"Förgiftad..." Ordet som slank ur honom var inte mer än en viskning, hans svar på hennes idéer om att testa en sak. Han hade svårt att greppa verkligheten, han visste inte riktigt vad han skulle göra. Visste inte riktigt vad han skulle ta sig till. För han visste på något vis att han behövde lyssna på Kali, men det var svårt.
Huvudet ruskades lätt, och han öppnade ögonen helt. Det tog en enorm kraft att lyckas med det, men han lyckades och det var med dimmiga ögon som han såg på sin syster.
"Ifall jag dör, Kali, så måste du hämta dem. Lova mig det, att hämta dem."
Världen under hans tassar gungade till, som i ett försök att kasta honom ur balans. Och det lyckades också, då Shiva utan förvarning handlöst föll ihop då hans darrande framben gav vika. Han orkade inte ens göra en ansats att ta emot sig. Han bara gav upp, lät kroppen slå i marken i hopp om att smärtan det skulle ge honom skulle hålla honom vid liv. Han behövde något att klamra sig fast vid, behövde någonting. Annars skulle han tappa greppet om verkligheten helt.
"De måste... Du måste... Du..." De ansträngda orden övergick i ett otydligt mummel. Under de sluta ögonlocken kunde man se hur hans ögon rörde sig, andetagen som drogs var rosslande och hela hans kropp skakade. Han var utmattad, han hade inga krafter kvar.
Nu ville han bara sova.

Den där underliga känslan som vred sig i hennes inre som hon inte kunde sätta några ord på tycktes endast bli än mer intensiv. Han såg verkligen ut att tyna bort framför henne, en syn som mot all förmodan förskräckte henne. Hans ord lät inte särskilt vettiga i hennes öron, hon förstod inte vad han menade med dem, men tankarna angående de orden varade inte länge. Den annars så känslokalla honan drog efter andan då hon såg brodern händlöst falla ihop framför henne, och för ett ögonblick så spelade sig en känsla av förskräckelse över hennes ögon och anlete. ''Nej, du ska fanemig inte dö, hör du det'' rösten lät ansträngd och allvarlig, och hennes käkar spändes för att hålla tillbaka det som svärmade inom henne i den stunden. ''Jag tänker inte förlora ännu en familjemedlem'' rösten lät nu nästan ilsken, även om allting annat fortfarande fanns kvar i den, gick inte att hindra. Hon tog några steg framåt, vände sig om och lade sig ner bredvid honom. Hon tänkte inte tillåta det, det var alldeles för tidigt för honom att avsluta sitt liv, så många stordåd som han ännu skulle utföra. Hon lade sin framtass över hans framben, och gnistorna började genast att krypa sig i pälsen omkring tassen, övergick till hans ben och kropp. Hon visste inte riktigt vad hon skulle söka efter med kraften, hade aldrig tidigare försökt sig på detta, hon visste bara att hon inte skulle överladda de delar som hon vanligtvis gjorde, de nerver och celler som innehöll krafterna. Under tiden som hon sökte efter det hela, om det ens existerade, så överförde hon även en del av sin energi till honom, något han verkligen behövde för stunden. Efter endast några få minuter så lyckades hon hitta det hon sökte, hon kunde inte förklara varför hon visste att det var rätt, hon bara gjorde det. Blicken vändes emot honom, granskade honom för att se om det hela hade någon inverkan på honom, vilket hon inte var övertygad om att det skulle med tanke på att hon inte alls var tränad på den punkten.

En bestämd röst ropade åt honom, på väldigt långt håll. Han kunde höra rösten, men inte orden som sades. Den verkade dock på något vis upprörd. Shiva undrade över vad. Vad fanns det att ara upprörd över nu? Allting var ju så fridfullt.
Där han låg var allting svart. Han saknade färgerna som hans energikrafter vanligtvis hade visat honom, men han hade accepterat det. De var borta, och direkt han hade slutat kämpa för dem hade allting blivit så stilla och rofyllt. Var det så här det var att vara blind? I såna fall skulle han kunna leva med det. För det var verkligen härligt.
En varm känsla började sakta sprida sig i hans kropp. Ett obehag kom över honom tillsammans med den. Han kände hur någon sträckte sig efter honom, greppade efter hans tassar. Snabbt var han på benen, stirrade sig omkring. Allting var svart, det vara bara han och mörkret.
Ett hasande ljud till vänster om honom fick honom att sprätta till. Och som från ingenstans kände han något tungt som lade sig över hans rygg, pressade honom mot marken. Ett skri undslapp honom. Shiva ångrade sig, han ville inte vara blind, han ville inte sova, han ville vara vaken och se allt som skedde omkring honom. Ett ekande skratt hördes. Ett sådant som omöjligt kunde tillhöra en levande varelse. Och paniken slog över honom där han kämpade emot den som höll honom fast. Den som drog i honom för att få med honom. Vars skulle de? Svaret kom oväntat upp i hans huvud.
Nedåt. De skulle nedåt.
"Nej," flämtade han och han kamp mot den främmande tyngden blev starkare. Han vred sig, slingrade sig, men det hade ingen effekt. Han var fast och blev neddragen mot underjorden.

Och han skrek. I vild panik skrek han när ögonen slogs upp och han kom tillbaka till verkligheten. Han kände värmen bakom sig, hörde de sprakande ljuden, och med hastiga rörelser gjorde han en ansats att ta sig därifrån. Långt kom han inte, inte ens ett steg, innan han tack vare sina kraftlösa rörelser snubblade. Han föll åter igen ihop, även om han hade inte ens hade hunnit resa sig helt, och panikslaget kastade han en blick över axeln. Möttes av åsynen av systern.
Och plötsligt märkte han omgivningen, såg träden runt omkring dem, kände marken under dem, njöt av luften som fyllde hans lungor för varje andetag. Han levde. Han var vaken.
Han rullade runt på marken, så att låg med nosen mot Kali. Han kunde känna hennes kroppsvärme, och det var något i honom, en liten del, som faktiskt kunde kallas för lycklig. För det var det han var. Lycklig. Han var hemma, han levde, han var lycklig.
En framtassen sträcktes fram, rörde i Kalis framben.
"Låt mig gissa... Jag ser fortfarande förjävlig ut, eller hur?"

Hon betraktade broderns närmast krampaktiga rörelser där han låg bredvid henne. Det kändes så otroligt fel, det var inte meningen att omvärldens patetiska lägre stående vargar skulle orsaka dem sådant här. Det var dock ett faktum, en hård sanning som hon såg med sina egna ögon, tyvärr. Hon kunde bara hoppas på att hennes kraft skulle kunna hjälpa honom, annars visste hon ärligt talat inte vad hon skulle ta sig till. Hon kunde inte riktigt avgöra vad det var hon kände i hans energier, de verkade försvagas trots det faktum att hon gav honom sin egna. Han verkade kämpa åtminstone, det var alltid något. Skriket som lämnade honom svepte över området, höll sig kvar bland träden en kort stund. Innan det ens hunnit dö ut så verkade han vakna till liv i ett något panikartat tillstånd och gjorde en ansats till att hastigt ta sig upp från marken, men kom inte särskilt långt. Hon hade fortfarande inte släppt honom med blicken, en blick som fortfarande innehöll en vag ton av oro, även om den stillades väldigt mycket av att se honom kvickna till en aning. ''Verkar som att det fungerade...'' sade hon tyst, mestadels riktat till sig själv. Hon kunde inte undgå att känna sig förvånad och förundrad över att det faktiskt hade fungerat, hon hade inte riktigt väntat sig det. Nu visste hon vad hon skulle fokusera träningen på härnäst, försöka utveckla denna nyfunna förmåga. Shiva hade vid det här laget lyckats med att förflytta sig så han låg framför henne, och sträckte sedan ut en av tassarna för att vidröra hennes ben. Det om något var nog ingenting hon väntat sig, alls, och för någon kort sekund så drog sig ett förvånat uttryck över hennes blick. Han verkade aldrig sluta förvåna henne, och troligen tvärt om också. Hon kunde inte hindra ett vagt leende från att dra sig i hennes ena mungipa när hon hörde hans ord, nog mådde han bättre alltid. ''Det är en underdrift, broder''.

| Visste inte riktigt vad jag skulle skriva xD |

Han flinade emot henne, samma retsamma smil som han vanligtvis gav åt omvärlden. Ögonen däremot hade en annan ton då det var riktat åt Kali, en varmare och vänligare ton. För hon tillhörde inte omvärlden, inte för honom.
Men nej, dessa tankar var farliga.
Shiva ryckte till och drog tassen från Kali. Hon var trots allt en annan varg, någon som kunde erbjuda motstånd eller förstöra hans planer. Inte för att han inte litade på henne, men han var misstänksam, precis som han hade blivit lärd att vara. Han borde inte lita på någon, och även om han innerligt önskade att han och Kali aldrig skulle gå skilda vägar så var det något han var tvungen att vara beredd på. Framtiden var trots allt ingenting som han kunde förutspå.
En svag suck lämnade den svartvita hanen, och han flinade inte längre emot henne. Ögonen slöts för några sekunder och han letade efter energierna, försökte se klart i det flimrande havet som omgav honom, men han misslyckades.
Ett svagt sting av rädsla grep tag i honom. Tänk om han verkligen var blind? Han kunde inte föreställa sig ett sådant liv.
Han öppnade åter ögonen och såg på sin syster.
"Så... Wami lever. Och har uppenbarligen styrka nog att försvaga mig. En intressant utveckling när det kommer till forna flockmedlemar." Egentligen var det mer en tanke än en inbjudan till en konversation, men Shiva hade ingenting emot att dela den tanken med Kali.

Under några evighetslånga sekunder när deras blickar möttes så skulle man nästan kunna tro att de var som vilka andra vargar som helst, sådana som delade med sig av, hade, känslor av empati och kärlek. Det var dock någonting väldigt kortvarigt i deras fall, dröjde inte länge innan de tycktes ryckas ur det känslohål som tillfälligt öppnats upp och släppts lös. Hennes inre svärmade inte längre, det enda som återstod var en vag gnagande känsla djupt inne i hennes bröst, en som hon fortfarande inte kunde sätta ord på, likt hon sällan kunde när det kom till känslor. Hon kunde inte sluta förvånas av reaktionen som hon fått av hela den här situationen, hon hade aldrig trott att det skulle komma en dag då hon genuint kände oro för någon, men de hade visat sig vara fel. En tanke lades på hur deras relation varit när de var valpar, den hade varit allt annat än bra, mycket troligen på grund av henne och hennes ointresse för allt som inte involverade träning. Moderns och mormoderns död hade fått hennes inre att vakna till liv, och fört de båda syskonen närmare varandra. Det var farliga stigar de vandrade numera, känslor kunde utnyttjas av andra, känslor var till största delen en svaghet. Vargen framför henne var en av få som hon litade på, som hon faktiskt kände lojalitet till, och den som hon helst skulle lägga sitt liv i tassarna på om hon var tvungen att välja. Det innebar dock inte att hon litade blint på honom, ty de var lika på många sätt trots allt, och hon litade knappt på sig själv emellanåt, inte när det kom till hur hon skulle agera i vissa sammanhang. Detta var ett praktexempel på det. De båda var uppfostrade till att tvivla på känslor, att ifrågasätta dem, så hon skulle nog aldrig släppa in någon annan varg helt och hållet, men Shiva var en av ytterst få som hade släppts inom murarna. Det sade en hel del. Hon iakttog honom fortfarande, försökte utröna hur det egentligen stod till med honom, men det var svårt, han var minst lika svårläst som hon själv kunde vara när det handlade om något djupare än fasaden. Hon lyssnade till hans ord, en intressant utveckling, kanske det, men fortfarande inget mer än en avskyvärd förrädare. ''Kanske det, men hon vet mycket väl vad som väntar förrädare'' tanken om att slita henne i bitar var väldigt tillfredsställande, men det var ett privilegium som hon tänkte överlåta till brodern, hämnden kunde vara väldigt ljuv. Tystnaden lade sig mellan dem för några långa sekunder innan hon tog till orda igen, ''Vad hände egentligen?''. Hon hade fortfarande svårt att se hur den rangliga honan kunde överlista och lyckas övervinna Shiva på det sättet hon verkade ha gjort, någonting tedde sig inte rätt med situationen, det var någon del i bilden som fattades.

| Hrm, ett otroligt segt svar, och säkert ett konstigt ett, men ett svar i alla fall c: |

Vad händer egentligen?
Shivas tankar susade tillbaka till mötet med Wami och ett svagt leende spred sig på hans läppar. Det hade sannerligen varit... underhållande. Förutom det giftiga bettet som hade tagit så hårt på honom. Förutom det så hade väl det mesta varit alldeles perfekt.
Wami skulle då minnas honom, det var Shiva alldeles övertygad om. Varför han inte hade dödat henne var dock en sak han inte ville behöva förklara åt någon alls.
"Jag... snubblade, antar jag." Sanningen var att han inte mindes exakt vad som hade hänt, exakt hur Wami hade lyckats med att rispa honom med de giftdrypande tänderna. Men så var det ju också det med giftvargar. "Hon lyckades bara rispa mig med tänderna, men det räckte uppenbarligen. Jag har aldrig gillat dem som har hand om gift."
Han ruskade lätt på huvudet. Det var inget ämne han ville gå vidare djupare in på, för i sanningen så var det relativt oviktigt just nu. Bad som hade skett mellan honom och Wami skulle ändå inte förändra hur situationen nu såg ut. Han var sliten, trött. Han ville bara vila och känna skogens stillsamma trygghet omsluta honom medan han läkte.

[Så skumt att sätta sig in i ett så gammalt rollspel, men tror jag fick ihop ett relativt bra svar i alla fall :'D]

| Haha åh *gå och skämmas i ett hörn för sin otroliga seghet*, hur som helst, tänkte att vi kunde börja avrunda det här rollet, men vill som ge det ett ordentligt slut i alla fall ^^ |

Hon fick lov att finna sig i hans något bristfälliga svar, om det var något hon visste så var det när han inte ville prata om saker och ting, vilket verkade vara fallet nu. Hon nickade vagt, till synes frånvarande i tankar, ''Ja, gift kan vara problematiskt...'' svarade hon med en röst som matchade hennes uttryck, ganska frånvarande och visade tydligt att hon tänkte släppa ämnet. Hon var delvis nöjd med det, för hon gillade inte riktigt de känslor som fortfarande ringlade sig inom henne, om än vaga, men närvarande. En energi i närheten fångade istället hennes intresse, en som tillhörde ett bytesdjur. Säga vad man säga vill, men hon visste att han behövde energin och näringen, oavsett om det fick henne att verka som en empatisk syster. Hon mötte hans blick för några sekunder innan hon sedan reste sig upp och försvann in bland träden. Nog kände hon av bristen på energi i sin egna kropp efter att hon gett majoriteten av den till Shiva, så även hon kunde behöva detta. Det dröjde inte länge innan ett rådjurskid dök upp i hennes synfält, en som verkade ha förvillat sig ifrån sin moder. Perfekt. Det var inte ens en utmaning att lyckas fälla den, hon slängde sig över den, begravde tänderna i dess nacke och sög åt sig av dess energi tills dess att den dog. Behövde inte ens röra dess strupe. Hon tog ett bättre tag om dess nacke och släpade den tillbaka till brodern där hon lade ner den framför honom. Hon slickade bort blodet från läpparna och vände blicken emot honom, ''Ät, du kan behöva det''. Hon slog sig ner på marken framför honom och det döda djuret och vände huvudet och blicken in bland träden, kanske i ett försök att verka mer obrydd än hon faktiskt var. Hon kunde inte förneka det, men hon kunde släta över det åtminstone.

Tystnaden som följde efter att Kali reste sig upp och vandrade sin väg var obehaglig. Inte för att Shiva räddes det som fanns i skogen, utan för att han inte kunde följa sin syster eller se vad som intresserade henne. Hans energikrafter var borta, flimrade endast svagt och visade ingenting som gick att urskilja. Han försökte koncentrera sig, försökte se, letade efter henne. Men hon fanns ingenstans att finna hur mycket han än försökte. Det var frustrerande, och ett en oro greppade honom.
Men hon återvände, mycket snart, och inte heller kom hon tomhänt. Med sig släpade hon ett ungt rådjur som hon släppte framför Shiva där han låg. Uppmaningen som lämnade hennes strupe fick honom att flina på ett retsamt rätt.
"Vad skulle jag ta mig till utan dig, Kali?"
Den smått ironiska rösten skulle säkerligen inte förvåna henne, och trots de varma känslorna som spridit sig i hans kropp tidigare kände han sig nu återigen som sitt gamla, retsamma jag. Nästan i alla fall. Men det kändes bättre att kunna förlita sig på den trygghet som han ständigt fann i sin arroganta, kalla och obrydda personlighet.
Utan att tveka högg han in på måltiden som hon burit fram åt honom. Han borde kanske tacka henne, men han hade inte tid med det. Trots allt fick han inte glömma vem han var, och han tackade aldrig. Någonsin. Hon borde inte förvänta sig något heller. Han var den han var, och aldrig i livet att Shiva tänkte förändra sig själv. Empatilös och självisk, och det var bara för alla andra acceptera det. De där varma känslorna han haft tidigare hade nog bara vara inbillning, orsakade av förgiftningen. Inget annat.
Han anade inte hur mycket sanning som låg bakom hans egna ord. För sanningen var att utan Kali hade han inte varit någon alls.

[Tänkte att jag kanske inte skriver något mer inlägg, så vi får det avslutat lite snabbt och smidigt så vandrar de väl iväg sedan eller något i den stilen, hehe ;D Så får du skriva ett till inlägg om du vill.]

Hon vände den vita blicken emot honom då han talade, fick ett vagt flin att dra sig på hennes läppar för en stund. Hon hade inte förväntat sig något tack, hon kände honom nog bra för att veta att det var ett ord han aldrig använde, likt henne själv. Han verkade dock må bättre, nog mycket för att delvis återgå till sin vanliga personlighet, och det var nog för henne. De skulle nog aldrig bli några syskon som delade med sig av allt de tänkte och kände, men de fanns ändå där för varandra på ett sätt, och för det behövdes egentligen inga ord, det var det enda som räknades. Sättet som de drev varandra framåt på, som de på sätt och vis tävlade på, var någonting som hade gynnat dem bägge genom åren. Utan det så visste hon ärligt talat inte vad det hade blivit av med henne. Kanske skulle hon fortfarande endast vara fast i det nästan döda sinneslaget hon haft som valp, som deras så kallade syster fortfarande befann sig i. Nej nog var det en gynnsam relation alltid, det gick inte att säga emot, och hon hoppades att den skulle förbli just det. De båda var dock väl medvetna om att det var något som kunde vända på ett kort ögonblick om omständigheterna tedde sig illa, om deras åsikter delade sig för mycket. Tills en sådan dag möjligen, förhoppningsvis inte, uppenbarade sig så tänkte hon dock se till att finnas där när helst behovet fanns, täcka hans rygg, njuta av att mörda tillsammans med honom, ja, alternativen var många. De var trots allt rätt så lika, hon och han, syster och bror, med alla fördelar och nackdelar det kunde tänkas innebära.

| Öhm, ja, underligt svar, men det får bli ett avslut på det här rollet |


Avslutat