Det var på ostadiga ben Diversea kämpat sig ut på slätten. I början hade hon knappt orkat, men allt eftersom hade hon stängt av den trötta kroppen och vandrat vidare. Steg för steg, med ett planlöst utseende. Utseenset var felaktigt. Hon vandrade med ett bestämt mål. Ut härifrån, utan att stöta på någon. En gång hade hon stannat, säker på att hon såg en mörk skugga bakom ett dött träd. Flera gånger hade den ljusa tiken ramlat ihop. Efter en kort vila, liggandes på marken och ofta, fortsatte hon, för att ramla ihop en liten stund senare. Tassarna var tunga, och hon hade flera gånger trampat snett.

Natten. Hon kunde minnas känslan av hur vampyrens tänder sjönk in i hennes hals. Hon kunde minnas hur han tryckt ner henne mot marken, starkare än vanliga vargar. Hon kunde minnas hur han lämnat henne där, utan att slänga en blick på henne när han gick. Ett minne var tydligare, och hon visste att det skulle lämna ärr i hennes medvetande. Känslan av blodet som rann ur kroppen, försvann in i den andra vargen, som drack av det.

När ett vajande grågrönt gräs började stryka sig mot hennes ben stannade hon upp. Energin hon lyckats samla för att gå 100 meter försvann, och hon föll ihop. Tröttheten gick inte att hantera, den överväldigade henne. Ögon som hade varit så uppmärksamt spejande stängdes och hon skulle kunnat somna på fläcken, om det inte varit för det torkade blodet. Pälsen på hennes vänstra sida var tovig, och det torkade blodet i pälsen gav den en ful röd färg. Det kliade något förfärligt. Diversea kunde inte minnas att hon någonsin varit så här trött. Hennes huvud kändes som om det var fullt av lera. Hon ruskade lite på huvudet och önskade genast att hon låtit bli. Det gav henne en fruktansvärd huvudvärk, och med ett bultande huvud, ömmande hals och kropp kände hon sig inte på topp.
En liten stund senare spetsade hon öronen. Var det steg hon hörde? Diversea lyssnade igen. Ljudet hörde. Dunkdunk. Dunkdunk. Hon insåg att det var hennes hjärta som lät. En djup suck lämnade hennes läppar och hon vände blicken mot skyn. En fågel cirklade lite planlöst uppe i himlen. Tänk om hon också bara hade kunnat flyga iväg just nu. Lyckliga lilla fågel. Fågeln dök, neråt mot henne. Den kom närmare och närmare. Det var ingen fågel. Hon rynkade på näsan. Det var en svart bevingad varg påväg ner mot henne.

Milivoj sträckte ut vingarna och kände varenda nerv spraka som av elektricitet när vinden kastades mot hans fjädrar och höll honom i sin kyliga famn. Han seglade på luftströmmen och betraktade landskapet under sig med sitt skiftande utseende. Han kom österifrån och hade färdats över Ken-Yak dagen innan. Under sig hade han nu Azhekas med sina trista vidder.  
Himlen var mörk av tunga moln denna förmiddag och luften kändes underligt laddad. Troligtvis oväder på gång. Luften var kall och fuktig, och dimman gjorde det svårare att se. Han tyckte sig dock skymta något på marken, något som skiljde sig från dimman.  De röda ögonen smalnade när han kisade mot fläcken. Han hade nästan flugit förbi, så han vände mitt i luften och började cirkla som en gam utan att ta blicken ifrån det som fångat hans uppmärksamhet.  
Med förhoppning om att det var en hjort eller något annat att äta lade han vingarna tätt mot kroppen, sänkte huvudet och dök ner genom den dimmiga luften. Han vände ner bakbenen mot marken och slog ut med vingarna i sista sekund för att smidigt landa. Han skakade fukten ur fjädrarna och ruskade på pälsen, innan han fällde ihop vingarna och vände huvudet mot det som förut varit en fläck på marken. 
Sedan stod han där, på alla fyra, och fann sig själv stirrande misstroende på en medvetslös varghona. Han suckade besviket. Ingen måltid, alltså.
 
När det sjunkit in lade sig besvikelsen och han blev nyfiken på henne. Vad hade hon råkat ut för, mån tro? Han gick närmare och såg att hon hade intorkat blod i pälsen – troligtvis hennes eget. Hon var smutsig, skadad och hade kollapsat på den farligaste slätten i landet. Med tanke på hennes tillstånd och det faktum att han visste vilka som höll till i dessa trakter gissade han att hon hade råkat ut för en vampyr – och överlevt, otroligt nog. Inte hade hon vunnit mot ett nattens barn. Varelsen måste ha låtit henne leva. Intressant.


Han böjde sig fram mot henne och nosade för att se efter om hon levde. Hon luktade inte dött, och när han var så nära kunde han urskilja ljudet av ett slående hjärta. Han rätade på sig och lyfte ena framtassen innan han lade den mot hennes sida för att vända på henne. Hennes ögon var slutna och den toviga pälsen var smutsig. Hon hade ett blåmärke på nosryggen. Han tog ett steg tillbaka och vände huvudet bort för att låta blicken vila mot fjärran i öster. 
Sedan såg han på henne igen. Hon hade öppnat ögonen.
”Jaså, här ligger du.” Han lutade huvudet på sned och sökte hennes blick. Ett leende skymtade på hans läppar.

Allt var så mörkt när hon slöt ögonen. Kanske var det bara bäst och låta mörkret omfamna henne? Men nej. Hon visste att hon skulle klara det här. Hon hade aldrig varit den som gav upp. Hon tänkte inte bli heller. Därför tvingade hon sig själv att fortsätta kämpa. Fortsätta leva. 

Öronen darrade snabbt till när kroppen registrerade att något rörde den. Något som inte funnits där förut. En nos. Någon nosade på henne. Det gillade hon inte. Känslan av att ha en oskyddad hals fick hennes medvetande att sakta flyta upp till ytan. Som ett försvar. Rädd att det åter skulle vara någon av Nattens barn försökte hon tvinga sig själv att vakna. Det gick snabbare när hon kände en tass på sidan som vände på henne. Hjärtat bankade hårdare. Försökte den få ett bättre ställe att bita på? 
Det ryckte till i tassarna. Kroppen började vakna till, och det dröjde inte länge innan hon tvingade upp ögonen. Hennes gröna ögon sökte efter faran. Det enda hon fann var en svart bevingad varg. Han stod ett steg bort och tittade ut i fjärran. Hon rynkade lite på nosen. Vad tittade han på?
En oförklarlig irritation växte fram inom henne. Hon kände sig rastlös. Fö att inte råka göra något dumt tryckte hon undan den, hårdhänt. 

Jaså, här ligger du.

Orden förvånade henne först. Vad menade han? Sedan, när hjärnan väl tagit in orden blev hon irriterad igen. Div var inte på humör för skämt. Han sökte hennes blick, och hon mötte hans blodröda blick. Det fanns en retsam glimt i ögonen. 
Div försökte verkligen komma på något passande att säga, men att reta folk hade aldrig varit hon. Efter flera misslyckande i jakten på något bra att säga fick hon nöja sig med att ge honom en iskall blick. Den förmedlade allt hon inte kunde säga. Passa dig, annars så får du smäll.
För att inte känna sig så liten försökte hon resa sig upp, men ena vingen hindrade henne. Den var antagligen bruten. En suck slapp ut och hon la sig ner igen.

Den enda responsen han fick från honan, som hade ljus päls och gröna ögon, var en iskall blick som signalerade att hon inte var på humör för lustigheter. Han ryckte på axlarna och lät leendet försvinna. När hon gjorde en ansats att resa sig öppnade han munnen för att berätta för henne hur dålig den idén var, men hon insåg det innan han hann varna henne då hon föll ihop med en suck, så han stängde munnen igen. Hon gnydde lågt. Ena vingen darrade.
En rynka bildades mellan de röda ögonen. 
"Det där ser inte kul ut, hördu. Har du ont?"
Milivoj rätade på huvudet och inspekterade hennes skador. Det syntes tydligt att hennes ena vinge var bruten. En vind rörde vid hans päls, fick hans fjädrar att prassla mjukt. Likaså hennes. Han minskade avståndet mellan dem tills framsidan på hans ben nästan snuddade vid hennes sida. Sedan sänkte han huvudet och placerade nosen mot hennes päls, försiktigt, utan att trycka. Han slöt ögonen och manade fram sina krafter, väckte dem och lät dem fylla honom. Ögonen slogs upp, glödande. Han släppte ut kraften och förde den genom nosen ut i hennes kropp för att hela henne. Hans ena kraft läkte sår. Den andra skapade is och kyla. Nu använde han den första.
Det röda som glödde formades till en droppe i var öga som lämnade dem och rann längs hans nosrygg ner mot henne och föll ner på var sin plats i hennes päls. De röda dropparna sjönk ner genom den ljusa pälsen och in i hennes hud. 
Ett rött ljussken pulserade inifrån henne, lyste genom henne så att han såg hennes skelett. Det varade för en sekund. Sedan såg han bara päls igen. Ljuspunkten delades till flera stycken som snabbt for genom hennes kropp till alla sår tills endast de lyste. 
Han slöt ögonen. Kände kontrollen han hade över såren. Han skulle inte kunna läka dem helt så att de försvann, men han kunde göra dem bättre - skynda på läkningen och stoppa blodflödet och smärtan. 
Hon skulle känna en behaglig värme och sedan skulle hennes smärta sjunka undan. Han visste det utav egen erfarenhet då han tränat på sig själv sedan han var valp.
Han såg på medan såret hon hade på halsen långsamt slöts och bleknade. Hon skulle troligtvis få ett ärr där för livet. 
När han gjort allt han förmådde bleknade glöden bort från henne och från hans ögon. De blev som vanligt igen. Han blinkade ett par gånger och backade ett par steg för att sätta sig ner. Kraftansträngningen krävde att han vilade en stund, men han var mycket starkare nu än förr åtminstone.
Han vände blicken mot honan och höjde ett ögonbryn åt hennes smutsiga päls.
"Det där gjorde nog susen med dina skador, men jag kan tyvärr inte hjälpa dig med ditt utseende. Med andra ord - du ser hemsk ut." Han flinade lite.

Hanens leende försvann, likaså irritationen. Hon fick lite dåligt samvete över hur kallt hon besvarat hans skämt. Han fäste blicken på hennes ena vinge. Hennes blick sökte sig också dit. En vind fick fjädrarna att prassla mjukt, precis som hans.
Det där ser inte kul ut, hördu. Har du ont?
Hade hon ont? Div kunde inte hindra ett lätt och mycket ironiskt leende från att smyga upp på läpparna. Det försvann lika snabbt som det kommit. Ja, hon hade ont. Halsen som ömmade, en bruten vinge med många fjädrar som saknades.
Just det var hon lite orolig över. När hon stapplat ut på slätten hade hennes tassar också satts på vingen, vilket helt säkert hade förvärrat läget.

Hanen tog något steg fram och slöt upp avståndet emellan dem. Sedan sänkte han nosen och lät den snudda vid henne, utan att trycka.
Div tittade misstänksamt på. Vad gjorde han? Han hade slutit ögonen. Något gjorde han. Plötsligt slog han upp ögonen, och de glödde röda. Hon stelnade till lite.
Det röda glödande lämnade hans ögon och rann nerför nosryggen. Dropparna föll ner i hennes päls.
En behaglig värme spred sig genom kroppen. Värmen kom först vid vingen, sedan halsen och småsåren på benen och tillsist nosryggen. Smärtan domnade bort och blev liten. Hon kunde känna hur såret på halsen slöts och läkte snabbare. Div visste att det skulle bli ett ärr, men förhoppningsvis så skulle pälsen dölja det mesta.

Hanen backade bakåt ett steg och satte sig ner. Han såg på henne. Hon kände hur hans röda blick studerade den smutsiga pälsen. Hon såg ned på sig själv. Torkat blod. Rufsiga fjädrar. Kvistar här och var.

Det där gjorde nog susen med dina skador, men jag kan tyvärr inte hjälpa dig med ditt utseende. Med andra ord - du ser hemsk ut.

Den här gången log hon bara åt honom. Det var omöjligt att bli irriterad på honom just nu. Div öppnade munnen för att svara.

"Jag antar att jag behöver bada." 

Hennes röst, som förut klingat så mjukt, var lite hes. Men humor som fanns i orden gick inte att missa. Honan kände sig på mycket bättre humör nu, när hon inte kände av all smärta längre.

"Tack, förresten." 

Hennes röst sa att hon menade det.

"Jag antar att jag behöver bada" svarade hon. Han skrattade till.
"Tack förresten." Det retsamma flinet dog bort och han såg plötsligt allvarlig ut och rynkade pannan.
"Kan du gå? Resa dig upp?" Var det oro han hörde i sin egen röst? Skulle han bli en mjukis nu? Han morrade åt sig själv inombords och harklade sig och reste sig upp.
"Jag menar, inte för att jag bryr mig. Du kan ligga kvar där du." Han drog hånfullt på munnen och backade bort från henne några steg med höjt huvud. 
"Jag kan lämna kvar dig här, inga problem."

Hon nickad lite. 

"Tror det."

Hans nästa ord fick henne att rynka på näsan. När han backade gav hon honom en blick. Om blickar hade kunnat döda hade han varit död nu.

"Om du verkligen är så.." Hon fann inga ord. "Så visst, dra." Hon fnös, men undrade vad hans ord berodde på. Hade hon sagt något?

[KÖÖÖRT]

"Så visst, dra" fnös honan.
Han tittade ner på sina klor med låtsad nonchalans.
"Bra! Inte för att du skulle överleva..."
De röda ögonen kikade snabbt på henne under ögonfransarna för att kolla hennes reaktion och vändes sedan ner igen. En mask av obryddhet låg över hans ansikte.

Hans ord skar hårt i henne. Överleva... Hon vägrade titta på honom, vände bort huvudet och slöt ögonen. Hon hörde det dova ljudet av prasslande löv när han gick. Panikslaget öppnade hon ögonen igen. Han hade inte rört sig. Bara en inbillning. Diversea visste att han hade rätt, och därför hade hon reagerat som hon gjort. 

"Gå inte..." mumlade hon lågt, men fullt hörbart. Han må vara en pappskalle, men han var den enda hon såg. Vampyrens angrepp hade satt djupa spår i henne. Mörkret skrämde henne nu, mer om vad man kunde föreställa sig. Han fick inte gå.