Han hade lämnat stenslätten bakom sig och vandrade nu på en kragmark som ständigt kastade upp heta vatten kaskader och många gång hade han själv varit nära att stryka med i det sprutande vattnet. Nu stod solen lågt på himlen och han kunde utskilja små former vid horisonten, som han visste egentligen var jättelika varelser som liknade elefanter, trots deras långa hår(Mammutar c:). Han hade fått syn på en sådan för första gången för bara några dagar sen och hade från första början förstått att det inte var ett möjligt byte för honom. De var alldeles för stora och gick gärna i små familjegrupper. Så även om det hade varit möjligt för honom att ta ner en av bjässarna skulle han aldrig fått en chans. Han rörde sig åter över slätten, noga med att hålla sig undan gejsrarna.

[Kort...]

Långt bort, vid horisonten, skymtade stora silhuetter mot den sjunkande solen. Debwer klättrade snabbt upp på en stor sten. Stor i hans mått mätt i alla fall. De krokiga öronen ryckte och ställde sig så att de lutade fram över ansiktet. På den klara himlen ovan hans huvud hade stjärnorna börjat tändas. De sken med ett annat ljus än växterna i den underliga skogen han lämnat för ett par dagar sedan. Mer som hemma, även om himlen var öppnare här. Här fanns inga träd som skymde det väldiga blå. Inte många i alla fall. Nosen i hans välvda ansikte rörde sig när han sträckte på nacken mot silhuetterna, även om han var väl medveten om att de var på tok för långt bort för att han skulle kunna känna någon doft. Vad var de för något? Stora och klumpiga. Om det inte vore för att han kunde se att de rörde på sig så hade han trott de var del av klipporna eller bergen i fjärran.

Det var varmare här än det varit bara andra sidan den branta stenkullen han tagit sig över. Trots de stundom kalla vindarna så låg det ånga i luften. Då och då sköt det vatten ur marken med ett högt fräsande. Var gång hoppade Debwer förskräckt till. Han kunde inte förstå varför vattnet sköt upp ur marken som det gjorde. Det sköt inte hela tiden heller, utan bara då och då. Vid ett tillfälle hade det skjutit upp nästan precis bredvid honom, och värmen från vattnet hade skrämt honom lika mycket som det plötsliga ljudet. Nu stod han emellertid på stenen och såg mot horisonten. Den tjocka svansen stod ut bakom honom i en spänd båge, så som den brukade. De tunna benen stod brett isär och tårna spretade för balans. Han lutade sig framåt utan att tänka på det. Framför honom speglades solen i hinnan av fukt och vatten på marken så att det nästan lurade honom att det var en sjö och inte gräs och lera.

En tunn vattenpelare, som inte var särskilt hög men lät mycket, fick Debwer att hoppa till och kröka ryggen. Han stirrade åt det håll ljudet kommit ifrån. I det annalkande dunklet uppfattade han först inget annat än solens återspeglade ljus. Men han skymtade snabbt en rörelse, som av en annan varelse. Vad det var hann han inte urskilja förrän han tappade fästet med baktassarna och tumlade ned från stenen på sidan längst ifrån den främmande. Han gav ifrån sig ett kort pip innan han slog emot marken.

Hans tassar placerades noga ut på marken, rörde upp några dammkorn som sakta singlade ner igen för att lägga sig till rätta, för att sedan åter röras upp av nästa tass. Han kastade en blick på en gejser som kastade upp sitt heta vatten. När själva trycket som pressat upp vattnet lugnat ner sig så föll det till marken, och de mesta av vattnet missade hålet den pressats upp från och plaskade därför ut på marken. Han betraktade scenen på avstånd. Den utspelade sig säkert några hundra meter ort, åt samma håll som de jättelika varelserna befann sig. Han kom på sig själv med att han stannat upp medan han betraktat scenen och lät tassarna därför åter sättas i rörelse. Han visste inte ens vart han var på väg bara att han var just det, på väg. Det plötsliga ljudet av en mindre gejser fick honom att vrida huvudet mot det och han blev förvånad då ljudet följdes av ett pip. Han stannade åter upp och stirrade på den relativt stora stenen, men såg inget. Tyst smög ha sig närmre, allt för misstänksam och nyfiken. Var han förföljd? Han stannade framför stenen och höjde huvudet i ett försök att se över den. Han såg inte riktigt marken bakom den och stod därför spänt kvar.

Han drog ett djupt andetag och rullade över på mage. Han hade inte slagit i marken så hårt, lyckligtvis, men kände hur det värkte ytligt på höften när han reste sig upp. Det skulle gå över snart. Med en tyst fnysning skakade han på sig. Just hans tur. Öronen ställde sig upp på huvudet när han hukade. Han var säker på att han hade sett något röra sig innan. Nyfikenheten kittlade hans inre. Blicken fokuserade på stenen. Tassarna trampade på marken innan han sköt ifrån och hoppade tillbaks upp på den.

När han kom upp möttes han av en större varelses ansikte. Hjärtat for upp i halsgropen. Ett överraskat tjut lämnade honom. Han ryggade i samma ögonblick bakåt. Tassarna halkade av stenen. Han slog i marken med en liten duns.

Plötsligt flög en liten varelse upp på stenen och han backade två steg i förvåning, men den ramlade snbbt ner igen. Han stod bara där och stirrade dumt på stenen och blinkade. Överraskad. Vad hade det varit för något? Den hade nästan sett ut som en geting, en väldigt stor konstig geting. Han gick sakta och tyst runt stenen då han plötsligt fick kontroll över musklerna igen. Han måste bara se vad det var som avbrutit hans vandring. Han höll huvudet framsträckt, så att det nådde runt stenen innan han gjorde det., och den lilla varelsen som han såg förbryllade honom. Samtidigt som det liknade en geting hade den inte rätt former. Lukten sade honom inte mycket, förutom att under den inbitna doften av, träsk?, fanns det en sötare doft som påminde honom av doften av vargtik. Förvirrat lade han huvudet på sned, och den lilla tuben slog dinglandes emot hans bringa.

[kooortis c:]

Han fnös på nytt och kom åter på fötter. Typiskt. Han ruskade på sig och skulle just till att ta sig bort till stenens kant för att kika runt den när den större varelsen tittade runt hörnet. Instinktivt vände han sidan till den större varelsen och krökte ryggen. Den tjocka svansen spändes i en båge för att efterlikna bålgetingens bakkropp. Benen blev stela och när han ryckte till ställdes de brett isär. Ansiktet hölls slätt, även det för att påminna om insektens. De antenn-lika öronen stod högt på huvudet.

Varelsen flög upp och spände sig, dess långa öron stöd upp och kroppen var spänd. Om den ägt ett par vingar hade han kunna trott att det var en jätte stor geting, men ändå var påminde den fortfarande honom litet om en varg, långt in i den starka doften. "Uhm, you, little girl. I'm sorry if this is assulting, but what are you?" Han vippade på de stora, något rundade, öronen och betraktade den spända kroppen. Denna varelsen hade definitivt väckt hans nyfikenhet, men han var inte säker på om den kunde prata.

[Kortis igen 8D]

Han ryckte till på nytt. Lät öronen knycka av och an. Höll kroppen stel och spänd. Men det hjälpte inte. Den andre tycktes inte det minste skrämd. Varför fungerade det inte? Varför tyckte inte den andre att han var läskig? De stora insekterna var jätteläskiga. Det läskigaste han hade sett. Och den enorma fadern han mött. Han hade också varit läskig. Var han för liten för att vara läskig? Debwer höjde nacken en aning och kisade för ett ögonblick innan ansiktet åter slätades ut.
     "Va?" En rynka bildades på den breda pannan och förstörde illusionen av ett insektshuvud. Orden som lämnat den andre var konstiga.

Hon väntade på svaret, och hade fått en fundersam rynka mellan ögonbrynen. Men varelsens svar förbryllade honom. Ännu en som inte talade hans modersmål? Han suckade och sökte efter orden i det språk som han lärt sig att de flesta i numoori talade. "öhm, Ursäkta mig, unga fröken, om jag är otrevlig, men vad är du för något?" hans röst var osäker och han funderade på om han uttalat allt rätt eller om han helt enkelt bara valt fel ord. Men han trodde att det var rätt. Han kunde inte förstå vad det var för något. Men han upptäckte att den geting liknande illusionen bröts av en rynka i den yngres, för hon var väl yngre, panna. Det hela var mycket frustrerande.

Unga fröken? Fröken? Debwers mörka ögon vidgades, pupillerna krympte och kroppen spändes. Han blåste omedvetet upp kinderna. Fröken? Han var minsann inte någon fröken!
     "Vem kallar du fröken?!" Rösten var liten och gäll, tonen rapp och förnärmad. "Jag är inte en fröken! Du kan vara, du din... din..!" Han kom inte på något bra att säga tillräckligt snabbt, och avslutade istället meningen genom att sticka ut tungan mot den andra med ett kort prutt-ljud.

Den ungas plötsliga utbrott fick honom att förvånat att rynka på pannan. Hans huvud höjdes och han drog hakan in mot halsen, fundersamt sneglade han ner på den unga över nosen, han hade nästan varit helt säker på att doften varit en tiks. "Sorry" han kom på sig och ändrade snabbt språk igen "förlåt, men din doft luktar som en flickas, men om det var så känsligt ämne så ursäktar jag" Meningen var något svår för honom att uttala speciellt de ord som hade de udda bokstäverna "å,ä och ö". Han sträckte ändå fram huvudet igen, nedåt mot den lilla varelsen. "Men du svarade inte på min fråga" tonen i hans röst var lugnt, som om den lillas utbrott inte ens hänt. Hans nos nuddade nästan den udda figuren när han talat färdigt, och han drog åter in dess doft, jo det var en tik,men varför försökte den neka till det?

Hon tyckte inte om att bli medveten om att hon inte var det hon ville vara. Verkligen inte. När främlingen påpekat att hon luktade som en flicka satte Debwer sig snabbt ned och vände bestämt bort ansiktet med en hård, ljudlig fnysning. Hon tänkte inte vara en hon. De skulle få se, allihopa. Hon skulle växa upp och bli en stor och stark hane. Sådetså.
     "Då är min doft dum." Svarade hon med en valps envisa beslutsamhet. Öronen flaxade från nacken och upp i stående ställning. Hon skulle minsann bli en han. Det hade bara blivit fel. Men det skulle ändras. Hon skakade på huvudet. Nej, hon skulle inte tänka på sig själv som en hon. Hon var inte en hon. Hon var en han. Han skulle ändra det. Han såg bestämt bort från främlingen. Eller, försökte i alla fall. Trots att han försökte vara förnärmad och upprörd så lekte en valpig nyfikenhet i hans bröst. Han sneglade mot den andra, endast för att snabbt se bort igen.

Han suckade uppgivet och skakade på huvudet, typsikt valpar, skylla ifrån allt. "Nog om vad din doft saeger" muttrade han irriterat och såg ner på den mycket yngre vargen, eller kunde han verkligen säga att det var en varg? Utseendet talade emot det,men nog hade han sett underliga vargar förut. Men så Här underliga? "Vad aer det du egentligen soker haer i norr?" åter var uttalet av de nya udda vokalerna något fel. Han lät den gråblå blicken söka runt i det karga landskapet, som fortfarande då och då kastade upp vatten kaskader, som stora pelare mot skyn.

Det var inte lätt att låta bli att titta på den andre. Valpens envisa min höll i sig, men öronen ryckte och lyssnade till vad den äldre sade. Han sneglade mot främlingen, vände snabbt bort blicken endast för att snart snegla lite till. Den såg lustig ut. Inte lustig som den andra vargarna, Debwer hade förstått att de flesta såg ut så, men annorlunda lustig. Stora öron. Lustiga tänder. Och en lustig lys-klump i pälsen om halsen.
     "Du pratar lustigt", kommenterade han en liten stund efter att den andre talat, fortfarande sneglande och med kinden vänd mot denne. "Och jag söker inte något. Jag..." Vad gjorde han där egentligen? Var det något han sökte? "... jag... är på ett hemligt uppdrag." Ja. Det lät bra.

Han såg att den unge inte riktigt kunde hålla upp sin envisa fasad och kastade gång på gång nyfikna blickar mot honom. Men usch valpar, så enerverande de var med sina dumma frågor och påståenden. Självklart talade han udda, han kunde ju inte språket så bra. "Ja ja" fnös han irriterat och vände bort den grå-blå blicken. Varför försökte han ens? Då valpen talade igen lyssnade han ändå genom att vrida dit ett av de rundade öronen. Ett hemligt uppdrag? Ett bullrande skratt lämnade honom och han fäste blicken på den lilla valpen. "Tillot mig att tvivla" klämde han fram och han skakade på huvudet. "Smo flickor ska inte vara so longt borta fron familjen"  sade han olycksbådande. Det kunde tas som ett hot, trots att det var en varning, och den här valpen var ovanligt liten, för honom. "Vart har hon sin familj?" Frågade han sedan, vem lät sin valp ströva hemifrån? Speciellt då denna inte såg ut att passa in här.
[Derp away!]

Debwer drog in ett djupt andetag och blåste förnärmat upp bröstet när den store hanen började skratta.
     "Du vet väl inte var jag har min familj heller!" Fräste han med gäll röst. "Och sluta kalla mig för flicka!" Den tjocka svansen var så hårt spänd bakom honom att den nästan vibrerade. Öronen stod spetsade framåt på huvudet. Vad var det för dum varg som pratade så konstigt egentligen? Och han såg dum ut för den delen också!

Han flinade åt valpen. "Tro mig du luktar inte som om du kommer haerifron" Den blå blicken gled sedan över den andres udda gestalt. "Varfor vill du inte bli kallad för det du aer? Du kan inte aendra vad du fods till, men livet du baer aer ditt att gora vad du vill med" Han nickade smått åt sina ord. Det var nog de visaste han yttrat på länge. Nyfikenhet var det som denna unga varelse väckt i honom. Varför ville hon inte bli kallad flicka? Det var ju det hon var? Förbryllat rynkades åter hans panna. Det syntes tydligt på en lille att hon var arg, hela den vibrerade nästan.

"Och du pratar inte som om du kommer härifrån! Jag kan göra vad jag vill!" fräste Debwer till svars och räckte ut tungan mot den större varelsen. Han kände sig oerhört förolämpad. Att den andre över huvud taget envisades med att tjata förstod han inte. Han tyckte att den större kunde gå sin väg och försvinna för alltid. Nej, han tänkte inte stanna där själv. Han ville inte umgås med någon som bara förolämpade honom. Glöm det! Utan att säga mer, eller ens vänta på att den andre skulle få för sig att svara, vände Debwer om på stället och började att med hastiga, glidande steg röra sig bortåt.

Då den unga flickan fick ett till utbrott skrockade han. "Noja, gor som du vill lilla kicka, det ändrar aendo inte po sanningen" Hans gråblå blick låg på hennes ryggtavla då hon med ilskna steg började ta sig därifrån. Han gjorde detsamma och vände sig om för att fortsätta bortåt, liksom alltid sedan den dagen han lämnade sitt hem, dit hans tassar bar honom.
Med ett lättat sinne vandrade han, undvek de stora hålen som kastade vatten i luften.

[Avslutat - om du inte misstycker? :3]