[Plot-inlägg. Svar undanbes :3]

Som om det inte var illa nog att inte hade någon aning om var han var eller vart han egentligen var på väg, nu vek sig benen under honom också. Han hade totalt missat att det sluttade nedåt, så istället för att småspringa genom snön rullade han ner för slänten istället. Desperat försökte han få grepp i snön med tassarna, men utan något vidare resultat. Munnen fylldes med snö och han höll ögonen hårt slutna. Framför sig såg han hur han skulle rulla ner för en avsats, rakt ner i avgrunden. Paniken i hans unga sinne växte sig starkare och känslan av att han skulle dö fyllde hans inre. Huvudet begravdes i snön och det tog en liten stund för Leviathan att inse att han inte rullade mer. Han drog upp huvudet samtidigt som det yrde vitt omkring honom. Blicken drogs mot kullen som han rullat nerför i ren skräck. Han fnös, skämdes lite över rädslan han fick. Tungan gled ut ur munnen och han spottade ut vattnet som blivit från all snö hans mun tog in under färden ner från slänten.
Han hade precis spottat ut det sista av snövattnen ur munnen när det högg till inom honom. Exakt var kunde han inte fastställa. Det var inte hjärtat och inte lungorna. Det var bara... någonstans inom honom. Det kändes som om han var en trasdocka som andra rev och slet i. Lekte med, tränade stridsteknik med. Han gav ifrån sig ett öronbedövande tjut som skar i hans egna öron. Benen vek sig igen under honom, men denna gången föll han bara rakt ner i snön. Hela han tycktes smått darra och benen ryckte helt plötsligt till och yrde upp snö som sedan långsamt dalade ner.
Leviathan visste inte hur länge han låg där, men tillslut började kroppen slappna av och ryckningarna och darrningarna upphörde. Men den obeskrivliga smärtan fanns kvar, etsade sig fast i hans inre och gjorde det svårt för honom att tänka klart. Inom honom spelades en scen upp och ofrivilligt slöt han ögonen. Synen han fick var suddig, inte alls lika klar som den synen han fått i regnskogen en vecka tidigare. Han kunde urskilja något som rörde sig. En fjällräv. Då och då rörde sig en röd punkt som tillslut hamnade i snön och något sade Leviathan att det var blod. Vad han även fick känslan av att synen förde honom ett steg närmre att finna vad det var som saknades i hans inre, det han känt ända sedan regnskogen.
Trots den evinnerliga smärtan tog han sig upp på benen. Det gick långsamt, och varje rörelse var som att ha klor som rev över hela hans insida. Han andades häftigt, som om han sprungit i ett från reviret vid Byoomifallet. Han började gå. Långsamt, långsamt. Varje steg var en enorm kraftansträngning och för var steg han tog kände han hur benen blev svagare och svagare. Rädslan och paniken växte sig stor. Vad var det som hände? Något svart sipprade fram ur ögonen och rann längs kinderna. Kletade sig fast i hans päls.

"Hjälp mig. Någon. Det gör så ont..."

Det var bara en tyst viskning. Sedan föll han ihop och han kände hur det blev svårt att andas. Han kippade efter luft. Svarta strilar rann från hans ögon, det gick inte att hejda tårarna. Det var nu han skulle dö.
Men så dök något upp. En fjällräv. Leviathan vinklade huvudet så han kunde se den. Den bar på något, något vitt och rött som hängde mellan tänderna. Han kunde inte se vad det var, men han kände hur det där tomrummet i hans inre började fyllas upp. Sakta, bit för bit. Han kunde inte förklara eller förstå det, men han visste att vad det än var räven hade i käftarna var vad han behövde för att överleva. Han behövde det för att bli hel igen.
Han ställde sig upp, benen darrade och han stod bredbent för att inte falla ihop igen. Räven såg honom, spärrade upp ögonen. I nästa stund hade en jakt börjat. De sprang båda i panik. Räven för att den inte ville bli vargföda, och Leviathan för att han inte ville dö. För varje steg som han kom närmre räven kände han hur hålet inom honom fylldes upp. Varje rörelse gav honom fortfarande enorm smärta, men han försökte ignorera den.
Räven gjorde plötsligt en hastig vänstersväng. Leviathan var inte beredd på det och bromsade in och hamnade med huvudet före i en snödriva. Han tjöt till av smärtan som nu blev ohanterlig. När molnet av snö väl lagt sig och han fått upp ansiktet från snön var räven försvunnen, men i snön låg något mycket litet. Leviathan tog sig närmre på bräckliga ben. Varje steg gjorde honom starkare. Varje steg gjorde honom mer och mer hel.
En iller. Det var en liten, snövit iller.
Han lade sig ner i snön framför den blodiga varelsen, såg på den med sina gröna ögon och möttes av en lika grön blick. Han ryckte till av förvåning, puttade därefter på varelsen som då tjöt av smärta. En smärta som även ilade genom Leviathans kropp. Det var henne han hade letat efter, henne han längtat efter, hon var den som nu fyllde tomrummet i hans inre. Han bara visste det. Han sträckte ut tungan och slickade såren hon fått från rävens tänder. Hon rörde sig inte det minsta när han gjorde det, förutom buken som rörde sig upp och ner i takt med hennes små andetag.

Han hade funnit den han letat efter, och förvåningen över vem, eller rättare sagt vad det var, var stor. Men han hade funnit henne, och han visste att han aldrig skulle vara hel utan henne.