Den spräckliga tiken strosade mellan träden. Rosorna slingrade sig runt stammarna och sträckte sina blad högt mot skyn. Ivy skulle aldrig sluta beundra skönheten hos rosorna.
"Kan vi inte gå vidare?" Rösten var gnällig. Hon stannade upp och skakade på huvudet.
"Nej. Sluta tjata. Det är så jobbigt!" Svansen svängde lugnt och fridfullt, för att i nästa stund övergå till att piska fram och till baka, irriterat.
"Det är faktiskt inte bara du som bestämmer. Jag vill gå vidare!" Rösten var bestämd och tiken morrade.
"Jag hatar när du gör så! Slappna av och se dig runt!" Ivy himlade med ögonen och log sedan. Hennes mjuka tassar sattes ner medan hon vandrade mot gränsen till den andra skogen, Ötamon. Hon gick raskt och svansen svängde fram och tillbaka.
"Jag slår vad om att du inte har någon aning om vart vi är på väg." Rösten var listig och sötsliskig.
"Jo!" Hon reste ragg.
"Nu får du sluta!"
Ilsket morrade hon och svansen piskade.

För en gång skulle var hon inte uppe i träden och klättrade,hon var nere på det grön mjuka gräset och tassarna landade mjukt och tyst lös när hon satte ner dem.Hon visste inte riktigt var hon var på väg men hon skulle väll få reda på det när hon var framme vid sitt mål.
Fåglarna sjöng ljust och vackert medan vinden flög igenom trädkronorna och gjorde att löven prasslade i takt med fåglarnas sånger. Hon lätt svansen släppas igenom gräset,mossan och löven som hade ramlat ner på marken men hon brydde sig inte om den blev smutsig den gick alltid att tvätta ren sen.

En ekorre klättrade ner från en trädstam och tittade upp på henne när den hade kommit ner på marken,den såg först rädd ut och var redo att klättra upp i trädet om hon skulle få för sig något men sen när det hade gått en stund insåg den att hon inte skulle göra den illa.
Den klättrade upp i ett annat träd med en ekolon i munnen och sedan försvann den in i lövmassan. Hon själv fortsate framåt och lätt nosen vädra lite då och då för att se om det fanns någon intressant doft i luften men det var det gamla samma vanliga.

Någonting prasslade till. Den spräckliga tiken stannade till.
"Hörde du det där?" Rösten var nyfiken.
"Ja, men jag bryr mig inte. Det är säkert bara en ekorre." Svansen vajade lugnt och hon gick vidare. Dofter fanns i hela skogen; en dominerande lukt av rosor, en svag av små djur och nu... En annan varg. Öronen spetsades, glada.
"Den här vargen kanske är som alla andra" påminde rösten henne.  
"Eller inte!" Hon skuttade närmare doften och kunde sedan skymta något mellan trädstammarna.
"Hallå? Är det någon.." Hon blev avbruten av rösten, hes och arg.
"Sluta nu!" Hon morrade och visade tänderna. Ögonblicket efter kröp hon ihop, gnyende.
"Sluta själv! Jag försöker bara vara trevlig!" Hennes röst var gäll och orolig.
"Nu tar jag kontrollen! Du förstör allt bara!" Med ilskna steg stegade hon närmare lukten. Sedan tvärstannade hon. En elak plan började formas i huvudet på Ivy. Sedan log hon ett ondskefullt leende, som genast darrade till. Ivy försökte mota bort det, men hon slogs mot sig själv. Leendet blev vänligt på utsidan, medan det på insidan var hånfullt.
"Hej du. Är inte du lite för liten är att vandra ensam ute i skogen? Det finns elaka vargar här." sa hon med söt och falsk röst.

[Off: Bara så du inte blir förvirrad, båda rösterna är Ivy som pratar, så Lirio kan också höra den gröna/rosa rösten.]

Hon tassar gick tyst löst över de mjuka gräset och mossan men då och då satte hon ner någon av tassarna på löv som hade fallit ner från trädens kvistar och gav ifrån sig prasslande ljud. Hon brydde sig inte sig så mycket men hon var ändå bärred på om någon skulle försöka attackera henne.
En röst började hennes öron uppfatta och hon stannade för att se sig omkring,nosen vädrade i luften och hon märkte att hennes öron inte hade ljugit för henne det var en ny doft i luften och det var en varg i närheten. Rösten kom närmre henne och hon gick närmre rösten men det verkade som om vargen pratade med sig själv för den pratade som om den hade sällskap men hon kunde bara känna doften av en varg och hon kunde bara känna en vibration i marken och den kom från vargen som var en bit framför henne.

"Hallå? Är det någon..",hörde hon vargen säga men den blev avbruten av samma röst,hon blev förvirrad men också mer nyfiken på varghonan som hon kunde höra på rösten.
Hon tog några steg fram och gjorde att hon blev synlig för vargen."Det är bara jag här",sa hon med en snäll och lugn röst.

"Ja, jag ser det. Men är inte du lite för ung och vacker för att gå ensam här ute i skogen?" Rösten var mild, lite moderligt oroad.
"Inte för att det ser ut som om du är vek, absolut inte." Haha, vilken lögn. Ivy ville slita i den lilla kroppen. Hon ville känna blod mellan käkarna.

Samtidigt kände hon en skräck växa inom sig. Hon var inte van vid dessa känslor, och hon stod därför bara och tittade på när det hände. Hon lät det ske. Försiktigt tog hon tre steg närmare och log vänligt. "Vem är du? Jag är Murgröna" ljög hon obesvärat och log.

Ivy var skicklig på att dölja sina känslor. Hon dolde väl hur blodslusten växte inom henne. Hon ville slita, döda och trasa sönder.

Hennes rörde på sig när honan pratade till henne men hon fick en ond aning om att något inte var rätt men honan värkar snäll och hon slappnade av en aning.
Hon satte sig ner och lade den långa svarta svansen runt hennes kropp,hon kunde känna hur den värmde hennes tassar och en del av hennes rygg.
"Vem är du? Jag är Murgröna",hon tittade på honan med sina eld färgade ögon och väntade med att svara."Mitt namn är Lilja"ljög hon men ändå,hennes namn var Lirio och det betydde lilja på svenska men honan behövde inte veta vad hon egentligen hette. Hon granskade honan och såg att hennes ögon hade olika färger,det ena var giftigt grön och det andra var giftigt lila.
"Du har ett par speciella ögon,jag har aldrig sätt någon varg ha två olika färger på sina ögon för",hennes röst var snäll och lugn.

"Ja.. det är en lite lustig sak det med mina ögon..." började hon men rösten som tillhörde henne fortsatte på ett spår hon inte räknat med.
"Jag hade faktiskt bara lila ögon förut.. men sedan hände något och jag vaknade upp såhär... Jag tror det har något med rosorna att göra.." Ivy blev ursinnig, men dolde det bakom en avslappnad min. Hon tryckte ner sig själv långt ner under ytan, och kedjade fast henne där.

"Så.. Lilja.. har du någon flock eller familj som saknar dig? Jag menar, en så trevlig hona måste väl ha en familj, eller flock?" rösten var nyfiken, undrande. Så fort hon fick svar på frågan skulle hon kasta sig över tiken.

Hon lyssnade på honan hur hennes ögon hade blivit i olika färger,rosor?? vad var rosor för något?.Hon hade aldrig sätt något som hette rosor eller hört tallas om något som hette rosor.
-Vad är en ros för någonting? jag har aldrig hört något sånt för,är de vackert?",hon tittade nyfiket på honan och väntade ivrigt på ett svar.
"Så.. Lilja.. har du någon flock eller familj som saknar dig? Jag menar, en så trevlig hona måste väl ha en familj, eller flock?",hon tänkte skulle hon bäretta eller skulle hon ljuga för hon hade faktiskt onda aningar om honan.Hon kom fram till ett svar och körde på att inte bäretta hela sanningen."Jag har haft en familj men dem är döda nu och jag har ingen flock men skulle gärna gå med i en",de skrädde i hennes bröst när hon sa att hennes familj var död men egentligen så var sanningen att bara för de levde behövde de inte betyda att hon tycker att de lever,för henne är dem döda och kommer nog alltid att vara det.

Hon låt vargen prata färdigt. Utan att Svea henne log hon mjukt och gick närmare. Ett hest skratt slank ut mellan hennes läppar och hon attackerade med ett våldsamt hugg, inställt på tikens strupe. Allt Ivy ville var att få känna smaken av blod.

Hon fick inget svar tillbak istället gick honan närmare,hela hennes kropp skrek att hon skulle flytta på sig.Honan attackerade henne och hon märkte att honan siktade in sig på hennes strupe.Det var nu hon tackade att hon hade katt reflexer och försvann snabbt ur honan attack,hon satte sig på andra sidan där honan hade ståt innan och höl sig lugn för sist hon blev arg fick hon ett ordentligt ärr som hon kommer ha med sig i resten av sitt liv.
-Om du inte slutar direkt går jag härifrån för jag vill inte bråka och jag vill inte skada någon",hennes röst var lugn men bestämd och hon visade tydligt att hon inte gillade vad honan sysslade med.

Hon log beklagande mot honan.
"Jag är ledsen, men jag vill ha bråk." sa hon och attackerade på nytt, snabbare än förut. Gång på gång högg hon. En tass for ut mot vargens huvud. Lilja kunde ju alltid försöka springa.

{Hon kan alltid klättra upp i ett träd om du inte vill att hon ska bli skadad.. Eller simma i en sjö, Ivy kan inte simma C:}

"Jag är ledsen, men jag vill ha bråk.",hon lyckades omvika varje attack honan gjorde mot henne.Hon tyckte synd om honan för att det fanns så mycket ont i honans kropp. Hon kunde alltid klättra upp i ett träd men så feg var hon inte,hon kunde alltid trötta ut honan för det var hon rätt bra på att göra mot andra vargar eller byten som hon jagade.
-Om du vill bråka varför tar jag det här som en lek då?",hennes röst var lekfull.
Hon tittade snett på honan och väntade på nästa attack,vinden kom och lekte med bådas pälsar och gjorde att hon fick ännu mer energi.
-Vill du bråka får du allt visa dig lite mer värdig besväret för hittills har jag lekt med dig som när jag leker med en mus",hon tittade retfullt på honan och hennes ögon och eld färgade mönster började svagt att lysa upp.

Hon bara fnös. Hon hade knappt börjat leka med henne än. Ivy samlade saliv och spottade på tiken. Samlivet var svagt gröngrått aktigt. Hon attackerade på nytt. För henne hade leken slutat och dödandet börjat.

Hon tittade på salivet som kom mot henne och hon lyfte på ena tassen för att inte det skulle träffa henne,salivet var göntgrått och tyckte att det såg bekant ut.När hon tänkte efter hade hennes mamma berättat om många vargar som de skulle vara extra försiktiga när de stötte på dem och gift varg var en av dem.Hon kom ihåg hur hennes mamma hade beskrivit deras giftiga salvi hur det såg ut och hur det påverkade andra.
Hon tittade upp på honan och log ett litet leende" jag att jag har stött på en gift varg",hon tittade på honan innan hon flyttade på sig igen när honan attackerade henne på nytt.Den här leken var inte rolig längre,hon tittade sig omkring och såg ett träd i närheten som hon kunde klättra upp i.
Hon sprang smått till trädet och tog ett ordentligt hopp upp mot den ena gren och fällde ut sina klor för att kunna få grepp.Hon klättrade smidigt upp i trädet och tittade sedan ner mot honan med ett hånfullt flin.

Ett hånfullt leende spelade på hennes läppar. En tass for ut mot honan, men denne hade redan börjat springa mot ett träd. Ivy följde efter, men precis när hon skulle kasta sig över Lilja slank tiken upp i ett träd. Den satt nu och flinade hånfullt mot Ivy.
"Vad flinar du åt? Bara fegisar tar till flykten." spann hon och suckade sedan. Ingen lycka denna gång.
"Vi kanske ses.."sa hon hånfullt och började gå iväg.
Ivy kunde känna hur hennes medvetande bröt sig fri från bojorna och med fart åkte upp till ytan. Hon blev överraskad och hann inte värja sig.
"Förlåt." sa hon ångerfullt och gick sedan vidare.

[Off: Ska vi avsluta?]

Hon såg hur honan tittade på henne där hon satt i trädet.
"Vad flinar du åt? Bara fegisar tar till flykten." ,hon tittade sig omkring och sedan på honan igen."Jag kan inte se att jag flyr någonstans,jag bara sitter här".
Honan var nu på väg där ifrån och hon kände sig elak,att hon hade varit så elak mot honan men honan hade varit elak mot henne men ändå växte skuldkänslorna inom henne.hennes eld färgade ögon följde honans rörelser och ett överraskande "förlåt",hörde hon honan säga innan honan försvann.Hon tittade förvirrande på det hållet honan försvann och sedan hoppade hon ner från trädet."Det gör inget,vi alla har dåliga dagar",hennes röst var lugn och snäll och hon hoppades att honan hörde henne men hon tvivlade stark på det.
Hon vände sig om och gick ifrån platsen och fortsate sin vandring.

AVSLUTAT