[Bara för att jag inte orkade skriva ensam-inlägget så blir det lite Timeskip här xD]

Det var ett mirakel att han hade lyckats överleva så här länge, återhämtat sig så gott som det gick ifrån skadorna. Ärr klädde hans vänstra ansiktshalva samt hans ben, orsakade av renen, raganan som han av misstag hade stridigt emot. Skuggan hade lugnat ner sig oerhört, och om den kom kunde han skjuta bort den. Han var nästan psykiskt och fysiskt återställd, och kroppen vars svarta päls hade varit fläckat av blod var nu ren. Än haltade han smått, men det hade inte hindrat honom ifrån att kunna jaga.

I början hade det varit lyckan som hade hjälpt honom - större djur som ville illa hade hållit sig undan, han hade hittat lättfångade möss och gnagare som då hade mättat honom.

På senare tid hade han även börjat öva på att se utan det förlorade ögat, och med dagliga besök i ljuset byggdes ett lättare - inte starkt alls, men tillräckligt för att vistas utanför skogen - försvar upp. Han kunde fortfarande inte njuta av solskenet som andra djur, men det hade skett en förbättring.

Nu stod han där, såg ut över numoorislätten med en neutral mask. Var det dags att fortsätta vidare, till Ken-Yak? Eller skulle han återvända till Lövskogen? Han hade saknat skuggan mycket, och de få gånger han hade hittat ensamma träd hade de kramat, sträckt ut sig till honom som om han hade varit en försvunnen familjemedlem.

Han hade också känt en bekant, viktig men ändå så annorlunda doft i närheten, och han klandrade sig själv för att inte kunna sätta tassen på vad det var. Efter det Taher hade sagt hade han försökt att glömma bort sina syskon, och även om minnena alltid fanns djupt inom honom så hade han lyckats ganska väl.

Den svarta hanen höjde huvudet, kisade emot solen som var på väg att gå i moln. Han kände på sig att något skulle hända. Vad var dock en annan sak.

Solen stod högt på himlen och hon visste att han var nära, så nära. Hennes steg trummade i den torra marken och de flesta djur rymde så fort de kände hennes doft, hon var starkare nu än vad hon varit då hon mött Hewa, hennes räddare. Hon hade jagat och låtit jakten dra ut på tiden lite, tills att hon varit redo och nu arbetade de nya, starkare, musklerna under hennes skinn och skuggorna pladdrade upphetsat i hennes sinne. Den svarta kroppen kastades fram, snabbare än vad hon kunnat innan hon lagt uppdraget på sig själv. Benen var slanka men muskulösa och likaså låren och bakpartiet. Hon kände kraften inom sig. Jakten hade också blivit lättare då hon passat på att träna på den nya förmågan hon funnit inom sin skuggkraft, att teleportera sig mellan skuggor. De glödande ögonen lyste starkt, och ärren glödde vagt.

Doften av brodern blev allt starkare och hon log, han skulle få se vad hans svek skulle leda till. Hon skulle få honom att förstå vad han gjort. Han skulle få betala. Snart kunde hon till och med skymta hans svarta fäll och eldröda man. Ivern brann som ett med ilskan i hennes ådror. Å snart var hon framme. Den röda manen kom närmre och hon visste, utan tvekan, att hon nått sitt mål. Ett ensamt träd låg endast femtio meter från brodern och hon utnyttjade dess skugga. Snabbt befann hon sig i den, och det sista avstånden försvann på bara några få språng, och innan hon visste ordet av det flög hon genom luften, mot sitt mål. Hon kände hans päls under hennes tassar och njöt av åsynen av hans tumlande kropp. Ja nu skulle hon lära honom. Hennes tassar stod på varsin sida om hanen och skuggorna väste nöjt i huvudet på henne. "Din lymmel, din ruttna lymmel" morrade hon fram, med skuggmanen flammande ovanför huvudet. hon hade inte en tanke på att brodern kanske inte skulle känna igen henne med den nya manen eller den nya vita pälsen. Allt hon tänkte på var att hon skulle bestraffa honom.

Doften kom närmre. Rörde den sig emot honom?
Den svarte stod kvar i sin position, och ett leende ville bryta igenom. Han hejdade det. Tiden han hade varit med om det senaste taget hade fått honom att le allt mindre, sikta allt mer på att överleva. Nu kunde han vara glad igen om han ville, men något hindrade honom.

Händelsen gick snabbt.

Mid vände halvt på sig då skuggan kom farande genom luften, och innan han hann reagera så låg han ner i gräset, hade slagit huvudet i marken. Världen snurrade runt, och han blinkade flera gånger. Försökte urskilja sin attackerare. Vem var det som gjorde detta?! Ett dovt morrande undslapp honom då han väl såg skarpt, och han var påväg att trycka tillbaka tills hans röda blick mötta skuggans. Hennes ögon var orangeröda, men flöt hela tiden runt som lava. Som lava.
Han stelnade till, stannade upp helt. Bara såg på den svarte framför sig. Nekade sanningen. Det kunde mycket väl ha varit någon annan, utsedd att jaga honom, och som bara hade liknande doft. Den svarta pälsen kunde tillhöra någon helt okänd varg, och ögonen en vanlig Infero.
Din lymmel, din ruttna lymmel
Rösten. Så anorlunda men så lik.
Han stirrade på henne. Fann inga ord. Döda vargar levde inte. De var döda. Det kunde inte återuppstå. Detta var inte sant. Endast en illusion skapad av honom, då han stod där ensam. Det här kunde inte vara sanningen.
"Sh.." Han började utala namnet, men rösten darrade och det blev aldrig färdigsagt. "Sh-sha.." Han försökte en gång till. "..dy?"
Det kändes så obekant i hans mun, som om han inte hade använt det på evigheter - vilket han inte heller hade.
Midnight gjorde inget motstånd. Han slöt bara ögonen, bad drömmen att försvinna. Att hon skulle finnas där, framför honom, nu. Det var för bra för att vara sant, och han var inte värd den här lyxen. Han hade bara råkat somna på slätten igen, mätt efter en dags måltid.
Även om han ville, så föll inga tårar.
Om varghonan skulle säga, göra en sak till som kännetecknade Shady skulle det dock brista.
"Shady." Ögonen hölls fortfarande slutna, och han låg orörlig på platsen.

Hans stammande röst, hennes namn. Men det förändrade inget. Inget. Mer än så fick hon inte så hennes käftar flög fram mot hanen högg två snabba högg över hans nos. "Jag letade, väntade. I FEM ÅR LETADE JAG!" De morrande orden steg i styrka och hon skrek nästan. Hennes skuggor kröp över hanens kropp, blockerade hans egna. Ja hon hade tränat sin kraft. Båda krafterna. Slagit ihop dem till en tredje. Hennes muskler var starkare än Mids. "Nunc te iniquitatem tuam, et pretium est inconveniens. Tenebris et umbra genuit te interficiat vos.*1" Plötsligt hade hennes ord övergått till skuggornas språk och den evigt föränderliga blicken stirrade stint på honom. Åter flög de vita tänderna över broderns kropp, på hans hals, hans nos och hans skuldror. Tänderna var hetare än vänligt, nästan glödde av elden hon pressade in i dem. Han skulle få känna smärta. Sorg, lidande. "Eramus astricti vinculo sanguis te velis declinare, et peccatum tuum arguam*2" Hon hoppades att hennes ord skulle få honom känna samma lidande hon gjort när hon insett att han struntat i henne, vänt henne ryggen. Hon lät orden sjunka in, ville se hur han reagerade på hennes ord, på vetskapen att hon var beredd på att ta hans liv.

[*1 Ditt svek är oacceptabelt och jag ska nu få dig att betala för det. Skuggor födde dig och skuggor kommer förgöra dig
*2 Vi var bunda av ett band av blod men du valde att vända det ryggen och därför ska jag göra bot för din synd(som i det engelska ordet sin)]

Tänderna över hans nos, den höjda rösten. Det fick det att brista. Inte för att hon skadade honom, utan för att det verkligen var henne.
En ensam tår rullade ner över hans kind. Fem år. Hade även hon ångrat beslutet? Var det inte bara honom?
Skuggorna började krypa över hans kropp och han ignorerade dem. Hennes senare ord fick honom dock att ändra sig, och en växande ilska började bubbla inom honom. Svek? SVEK? Hur hade han svikigt henne? Visst, han hade försökt att inte tänka på dem, men var var SVEK inblandat?
"Svek?" Hans röst var först svag, men likt Shadys så höjdes den. Jämfört med henne så pratade han dock inte i språket. Visst kunde han tala och förstå det, men han pratade det ytterst sällan. "SVEK?!" Han spärrade upp ögat, morrade halvt skrek fram ordet. "HUR KAN JAG HA SVIKIT DIG?! DU ÄR MIN BLODSYSTER, MIN VÄN!" Hon gjorde honom arg. Hur kunde hon tro det?! Visst hade han varit säker på att hon var död, men det var inte ett svek. Det var att sluta tro.
Han pressade åter ifrån, men Shady var fysiskt starkare än honom. Ilskan laddade dock skuggorna. Han hade övat med dem. Även om han inte hade kunnat vistas i dem särskilt ofta hade han kunnat använda dem till att jaga, och han hade förbättrat sin kraft. Elden fungerade fortfarande knappt, men sitt mörker hade han blivit riktigt bra i.

De vita tänderna flög åter över honom, och han reagerade inte på dem. Försökte glömma bort smärtan. Hennes krafter dock..
Han sköt ifrån med sin egen skugga, tryckte bort Shadys. Visst kunde hon få vara starkare, men i kraftkontroll så skulle det vara han som var bäst. Då det inte gällde flammorna.
"Vända ryggen?!" Fräste han. Systern hade åter nämnt svek. "Bota VILKEN synd?!" Han mötte syskonets ögon med sina egna, låste fast sin blick. "Unum punire non innocentem sororem.." Rösten var fylld av ilska, men hat var ingenting man kunde hitta spår av.
Han sköt bort det sista av Shadys skugga, ersatte den med hans egen.

[*Man ska inte straffa oskyldiga, syster]

[..Förlåt om ordet skugga nämndes mycket, men vet inte hur man ska beskriva det med andra namn... ._.]

Hans tår fick ilskan, hatet att dämpas, tyna bort och försvinna. Nu fick de känslor ilskan tryckt undan fart och bubblade upp i den psykiskt förstörda kroppen. Lättnad för att hon äntligen hittat honom. Sorg, för att han struntat i henne. Gett upp. Hans tassar kändes mot hennes bröstkorg, men mer kände hon inte. Hennes skuggor drog sig tillbaka då hans kämpade emot. "JAG tappade aldrig hoppet, Jag slutade aldrig leta, slutade tro. JAG försökte hittade dig, Och Efter FEM år VÄNTADE jag på dig innan jag letade igen. JAG försökte. Vad gjorde du?" Hon morrade, ilskan som nu brann var inte lika stark. Såg han inte sveket? Deras bror då? Hade han glömt honom också? "Jag letade helt normalt tills för tre veckor sen" hon tänkte tillbaka på mötet med Taher. "Men denna hane, denne Taher, sade att du aldrig nämt mig, oss. Du var lugn, letade inte. Jag hade slösat 7 år av min tid på att leta och vänta!" Hon tvingade sig att lugna ner sig och andades djupt. Ilskan rann åter av henne. Hon måste lära sig att tygla moderns arv. Den flammande ilskan. "Jag vände inte min familj ryggen" sade hon med en lugn, nästan monoton röst. Han hade blivit vek, svag, sedan hon lämnade honom. Hade han inte lärt sig att livet var tufft? Hade han glömt vad vargar var kapabla till? Kanske kunde hon rätta till det? Hon stod fortfarande över hans kropp i en hotfull ställning och nu såg hon ner på honom med de skiftande ögonen. "Du har blivit vek broder" sade hon misstyckande. Jag minns en tid då din styrka överklassade min. Då din beslutsamhet förde oss framåt, nu är du blott en skugga av ditt forna jag" hon backade två steg, så att han kunde resa sig. "Cum tu me auxilium tuum flamma, frater meus*" Hon tittade på honom, hon var helt lugn nu, men hon visste inte vad brodern skulle göra. Hon ville nästan gråta, gråta av glädjen att äntligen hitta honom, men istället skyddade hennes kropp sig genom att återgå till det jag hon varit under alla de år hon och bröderna varit åtskilda.

[*Låt mig mig hjälpa dig med din flamma, broder min]

"Nej.." Hans röst dämpades igen, han vek bort blicken. "Men var det inte det som var meningen? Att vi skulle gå skiljda vägar." Han mindes klart och tydligt stunden, och han hade uppfattat det som att de skulle lämna varandra. Helt. Kanske hade han förstått fel? Ett misstag?
Taher.
Han hade sagt att Shady var vid liv, att hon letade efter honom - och Mid hade tagit allt som en lögn. Han var skyldig den större en ursäkt.
De senare orden förvånade honom.
"Jag kan inte påstå att jag hade något längre samtal med honom då. Vi presenterade varandra knappt. Jag minns inte ens att jag sa något till honom. Mitt namn, kanske. Det var mer fokus på björnen."
Då Shady fortsatte var han bara tyst. Han ansåg att det fortfarande inte räknades som ett svek, men han förstod mycket väl hur hon tänkte.
Du har blivit vek broder.
Orden tog hårt på honom, men han visste att det var sant. ..Var det här verkligen honom?
"Ecce dedi vobis potestatem meam. Ignem sui restituere ad pristinum" Ett vagt leende syntes på hans läppar. "Visa mig den rätta vägen."
Han behövde börja om, från grunden. Och Shady skulle lära honom.

[*Jag ger dig min tillåtelse. Återställ elden till dess forna jag]

Hans tillåtelse. Bra, de skulle börja direkt. Han behövde också lägga på sig några kilo, några ärr över ansiktet och benen verkade nya, hon kanske skulle kolla upp skadorna han ägde och sedan jobba efter där han var nu. Hon rundade honom en gång, två. Inspekterade hans kropp. Den svarta flammande skuggmanen hade krympt igen till dess normala höjd hon de glödande ögonen hade även dem dämpats. Ärren glödde inte dem heller. Hon passerade ett tredje varv runt brodern. "Ubi vires fines tuos ire? Ostende mihi" hon gillade skuggornas språk bättre, det flöt bättre på tungan. Hon stannade upp och satte sig lugnt ner, väntade på att brodern skulle demonstrera. Visa så att de kunde börja.

Det första varvet följde han Shady med sitt röda öga, för att sedan se rakt fram.
"Dina ärr." Han gjorde en paus. "Hur fick du dem?" De såg inte ut att vara nya. Nog hade han också skaffat sig skador, men det var lättare att oroa sig över en släkting än sig själv.
Vart går dina krafters gräns? Visa mig
Midnight hade aldrig riktigt använt sina krafter till fullo. Elden var värdelös om han inte kunde hantera den, skuggan var där jämt.
Han satte sig upp, koncentrerade sig på mörkret. Det kom, löd honom. Omringade honom. Platsen blev snabbt mörk, och han skapade en kupol som blockerade ljuset runt honom och Shady.
Det var inte hans krafters gränser. Detta hade inte varit särskilt ansträngande att göra. Att använda sina krafter till deras gränser skulle han bara göra i nödfall.
"Jag vill inte använda mina krafter till fullo. Jag kan dock göra som du säger att jag ska göra." Han undvek att svara med skuggspråket. Han hade alltid ogillat det, på ett sätt.

Broderns fråga gick in i hennes minne men annars lät hon den obesvarat svepa förbi. Historien bakom hennes ärr var allt för lång för att ta nu. Den vävde in de flesta av de år utan brödernas sällskap. Det var historian till hennes kalla yttre. Midnight samlade sina krafter, men det lilla skuggtrick han utförde var inte märkvärdigt. Det kunde inte vara hans gränser. I sådana fall skulle hon verkligen få kämpa. Men till hennes lättnad kunde han mer men det störde henne att han verkade undvika skuggornas språk. Som om han ogillade det. Skuggorna klagade i hennes huvud och hon tystade dem med en tanke. "Et flamma vestris? Quantus est?" Hon kastade en blick på himlen, solen stekte skuggorna, även skyddet brodern satt upp. De klagade högljutt under ljuset. "Nos ire institueret Kawastari et humidum umbras" Ja det vore nog en bra plan. Att träna i det klimat skuggorna gillade, till och börja med, sedan kunde man ta ut dem och testa dem i ett mindre behagligt klimat. Hon väntade tålmodigt på hans svar.

Han fick inget svar. Ville hon inte prata om det, eller ignorerade hon bara det han hade sagt?
"Ut me nec me temptasse flamma exerceant, novissima hora est simile vidisti. An melior, sed in potestate est" Elden var vild, otämjd. Han hade aldrig slösat tid på att lära sig den.
Då honan nämnde Kawazatri nickade han. Det lät som en bra idé, och inom kort skulle han säkert vara som normalt igen. De vänliga orden skulle vara utsuddade, och han skulle inte längre vara svag. Innerst inne hade han vetat det hela tiden, att han inte var stark längre, men han hade skjutit bort tankarna.
"Ja."
Snart. Snart skulle det vara han som var ledaren. Han behövde bara komma tillbaka.

Hans svar fick henne att skaka på huvudet. Lika olärd som när de varit valpar? Själv hade hon koncentrerat sig på elden just av den anledningen, för att den var vild "Scio fera flamma atque industria domandi wisi enim plus mihi" Hon nickade. Då skulle de gå mot Kawazatri. Träna, de båda två skulle träna. Hon med skuggorna och han med elden, och hon skulle nog träna upp hans muskler. Ja kombinera snabbhet med styrka och smidighet, samtidigt som de slipade på sina krafter. En nästan oövervinnerlig duo. Som en vass svärdklinga. "Men det är någon jag måste träffa först" ja hon var tvungen att tacka honom. Han förde henne till honom. Han hjälpte henne och hon var helt enkelt tvungen att träffa honom en sista gång innan de skulle till den djupa skogens dunkel.

[Avslutar här, vet inte om det är särskilt mycket som behövs tilläggas och tycker att det du skrev passar bra som sista inlägg C:]

Avslutat~