Solen stod lågt på himlen, det var kväll, samma dag som hon lämnat Dimitrij, och hon hade nästan precis anlänt in i skogen och sökte åter efter det vattendrag som tagit henne till träsket. Tassarna trummade på den mjuka mossan som skyddade marken. Hon hade sprungit nästan oavbrutet och den ihålliga trav hon hållit hela dagen hade saktats ner och lungorna kämpade för att hinna dra ner luft för att hinna syresätta musklerna. Men det var ett faktum att hon snart skulle behöva vila, helst för en timme sedan. Men hon hade bråttom, hon ville hinna. Snart kände hon floden längre fram och log. Tackade snabbt sin kraft och gudarna, äntligen verkade de le mot henne. Ge henne belöningar. Snart kunde hon också höra, och skymta, den nu relativt lugna floden som stillsamt slingrade sig mellan träden. Hon tvingade upp en slinga av vattnet och lät det lätt slinka ner i strupen när den kommit mot henne.
Hon stannade till då vattnet bara var tre meter bort, här kunde hon nog vila. Hon lät lite mer vatten komma mot henne i en vatten slinga för att sedan låta det blöta ner den något torra strupen. Sedan lät hon bakbenen vika sig, så att bakdelen sattes mot mossan, och sträckte sedan ut frambenen så att hon låg ner. Tungan hände utanför munnen och hon flåsade. Kvällen var ljummen och skön och de gröna träden gjorde så att platsen var mycket syrerik och fräsch. Hon lade huvudet mot framtassarna och hoppades att hon snart skulle återfå styrkan så att hon kunde fortsätta.

Han höjd huvudet och sniffade i luften. Ingeting. Han sänkt besviket ner huvudet. Han måst hitta nya och bra valp föder. Han måst även görs det snabbt som möjligt för att behaga Hades. Men vad någon stannas kunde han hitta.
Han börja trav fram igenom terrinen. Hans skarpa blick borrade in allt som kom till hans intresse. Hans öron spetsade. En flod? Han lyssnade en stund. Ja, det var en flod. Plötsligt kände han hur det brände i halsen av tröst. Han kände hur koppen börja luta sig mot floden. Han skakade på huvudet för att samla tänkarna. Han kunde inte gå och dricka, han var faktiskt på ett uppdrag. Ett viktig uppdrag till med. Ett uppdrag från Hades. Men vid en flod finns det andra var som kanske också vill dricka. Det var väl värde ett försökt. Han vände riktning och gick mot floden.
Han kände hur en svag vind fick tag på hans vita man och rufsade den. Gick näst in till ljudlös när han lämnade träden bakom sig. Men han tog bara några steg innan han upptäckt honan en bit ifrån honom. Hans sinne sträckt sig svagt mot honan innan han gick farm till henne. Han la på ett falskt leende på läpparna som av ett otränade öga skulle ses som ett äkte. "Hej, så vad heter en så vacker honan som då." Sa han med en vänligt röst. Nu var han på sitt rätt element att spela teater. Han sätt sig ner för att verka var ett mindre hot. Hans släng en blick över honan. Hon var en Kreschim. Han la huvudet på set. Det här skulle var intressant.

Plötsligt kunde hon känna stegen av en varg komma mot henne och hon lyfte på huvudet, så länge varade den vilan. Vargen hade först bara vandrat omkring, som om han sökte något. Hon låg kvar och väntade på att den skulle komma, eftersom den nu gick målmedvetet emot henne. Det som tillät henne att "se" hanen var hennes kraft. Hon kände hur hans kroppsmassa tryckte ner vattnet, som låg dolt under marken, för var steg han tog. Hon lade åter hakan mot frambenen då hon väntade på hans ankomst. Smög på henne? Då hanen klev ut från träden slängde hon en snabb, studerande, blick på honom. Det falska leendet fick henne att vilja trycka ner honom. Hon var trött, stressad och orolig och hade inte tid med vargar som ljög eller spelade. "Sudda ut det där leendet" näste hon irriterat och lade åter huvudet på tassarna nej hon hade verkligen inte tid med detta, hon skulle vila sedan skulle hon fortsätta. Hon hade bråttom. Ville inte vara sen.


[Off: sorry för kort svar, och för eventuella konstigheter i texten, skrev detta på min surfplatta så den kan ha ändrat vissa ord]

Han kände hur över läppen rörde sig. Han var inte van med att folk så igenom hans spel.
"Lite otrevlig." Sa han skarp men inte elakt. Hans sinne gick längre in i honans sinne. "Var snällare" Viskade han tyst i honans sinne. Han lätt orden sjunka in honans sinne, smyga in i hennes ovetande. Han närmade sig honan självsäker men inte kaxigt. "Jag heter Nick. och du heter?" Sa han och la på mera övertygande leende. Han letade i honans sinne efter vilken kraft hon kunde ha och hur mycket hon hade bemästrat den.

hanens första ord rörde henne inte i ryggen men den andra meningen fick henne att snabbt morra till, men hann stoppa den innan den blev hörbar. Hårt mot hårt? Hon log för sig själv, hanen kunde ändå inte se hennes ansikte, och hörde hans fråga. 'lek inte med mig' nästan spann hon i hanens egna huvud. Hon visste inte vart denna ilska kommit ifrån, den var helt olik henne. Hon kände hur vattnet samlades under henne och hon började blockera sitt sinne, något hon började bli bättre på. Hon reste på sig hon snodde runt. 'Det är inte kul att leka med mig' Åter ljöd meningen i hanens huvud, väsande och hotfull. Hon hade en känsla av att detta var något hon gjort förut, den starka känslan av att få riva, slita, men nu kändes det ändock annorlunda, för i bakhuvudet hörde hon en förtvivlad röst som skrek efter kontroll något hon knappt lade märke till, men den här bekanta, berusande men ändå sorgfyllda känsla. Vart sorgen kom ifrån mindes hon inte.

[Loiana får minnen av en känsla hon ägt förut och därför hänger kroppen sig åt den, trots att hon själv inte vill]

Han kände hur de ryckte åter igen i överläppen. Se hon att det här som en lek? "Så du kan tala igenom tanken, kan då något annat?" Frågade han i tanken och lät honans första mening gå förbi. Han hade redan snokat fram honans förmåga med vatten och letade mera efter detaljer. Men när han hörd honas andra mening så tappade han humöret. Han slängd honan brutalt ur hans sinne. "Ser du allt som en lek?!" Morrade han fram. Han fnös mot honan. Han såg ingen nytta att var kvar. Honan hade ingen förmåga som var värd för Hades så han behövd inte spela vänlig längre.

Hanens ord roade, eggade, henne. Fick henne att vilja ha mer, hon var tvungen att ha mer! Hon skulle ha mer. De svarta framtassarna var placerade brett isär och huvudet var sänkt. Det kändes som om hon var tvungen att uträtta något, som om det inte skulle fixa sig fören hanens blod flutit. Åter skrek den lilla känslan i bakhuvudet, ville få tillbaka kroppen. Men den största känslan av dem alla började långsamt ta över, långsamt brinna i varje ven i hennes kropp. Hat, hämnd begär. Tänderna blottades i ett slugt leende "Du bestämmer om det slutar som en lek eller inte" spann hon mjukt, förrädiskt. Vad var det här för sida av henne? Vad var det för ondska som doldes i hennes annars så lugna sinne? Var det känslor från hennes minnen? Mindes hon något? Men nej, allt blockerades av den tunga känslan som brände hennes kropp, sinne och kraft. Ja det kändes som om vattnet inte var lika villigt när hon var så här. Hon tvingade upp det litet mot ytan, men det var inget hanen skulle märka då det fortfarande låg en meter under marken.

Han tittade klentroget på honan "Vill du verkligen slås? Nu ska vi tänka på konsekvenserna som kan komma efter en sådan handling." Sa han lugnade till honan. Själv skulle han inte har något emot att skada honan. Men han skulle troligt viss bli skadade fall honan hade tillräcklig erfarenhet i strid. Och det skulle leda till svårighet att göra uppdraget.

Hanens blick fick henne att le. Hennes kropp fick befläckas hur mycket den ville när hon utförde detta syfte, bara det att hon inte visste vad varför hon gjorde det. Hans ord fick det sluga leendet att breddas på. "Jag sa ju att det var ditt val" kuttrade hon hon och började sakta cirkulera runt hanen. Vad var det för drift som drog i hennes muskler? Som tvingade undan hennes riktiga jag? Eller var denna känsla hennes riktiga jag, det hon varit innan? Hon visste inte. Plötsligt lyckades en liten del av den andra känslan tränga sig ut och hon återfick kontrollen, men även om hon var förvånad var hon fortfarande irriterad. Nu hade hennes vilotid splits! Kanske skulle hon börja röra på sig på direkten, hon hade ju iallafall hunnit vila i några minuter. Hon hade tveksamt stannat upp och lät blicken glida mot hanen igen. Ifall han fick för sig något. Hon visste inte om han tänkte attackera eller inte, och tänkte han det skulle hon svara med samma sak. Eller kanske inte riktigt samma, men med en motattack. Hon stod beredd, tveksamt, med en stel mask anlagd över hennes ansikte.

Hans blick följd honan. "Jag väljer att vi ska gå skilda vägar." Sa han och börja gå mot honan. Han passerade honan en meter ifrån. Men han stannade när deras skuldror var i linje med varandra. "Och det namn var igen?" Frågade han honan. Han måst har ett på honan för att rapportera till Hades.

Hon slappnade av litet, var glad över att hanen valde att gå skilda vägar. Så hon slapp slåss, för det var något hon absolut inte hade tid med. Men hon litade fortfarande inte på hanen "Sofial" sade hon som svar på hanens fråga, hon ville av någon anledning inte uppge sitt riktiga namn. Hennes sinne var fortfarande slutet, för säkerhets skull. Och hon började gå mot Itrozo igen, då hon inte längre såg hanen började hon springa igen. Hon måste hinna i tid.

[Vill du avsluta?]

Han gick iväg från honan. Han hörd svagt hur honan börja springa. Han stannade för att snabbt vände huvudet där honan en gång stod innan han fortsätt fram. Han måst hitta en intressantare varg så fort som möjligt så att Hades skulle bli nöjd.

(Avslutade)