[Detta är ett ensamt roll med bara Sirocco, svara inte är ni snälla]
De oproportionerligt stora tassarna rörde upp små lätta dammkorn, som snabbt singlade till marken igen, när han gick. Han hade åter lämnat reviret, och denna gång längre än han gjort tidigare, det var något som drog honom utifrån. Kanske var det bara lockelsen av det förbjudna? Fadern hade nämligen förmanat honom att stanna på reviret och anamma den trygghet det gav honom. Visst, Nyadi hade försvunnit, vandrat iväg, och själv förstod han inte varför man skulle vilka det. Visst han själv gillade att gå utanför Reviret, men han återvände alltid. Qu var hans liv och hans familj och det var Qu han skulle slåss för. Men under den senaste tiden så hade något tyngre tankar fyllt valpens huvud, Mivira och ledarrollen som Damon fått. Mivira hade varit den som han sett leda flocken, leda honom. Han hade drömt om att stå i ett krig med Mivira som befäl, med Mivira som vägledare. Damon var någon han inte riktigt förstod såg på ännu, men han Sirocco var inte den som ville ifrågasätta den forne ledarens beslut och gick därför och behåll sina frågor för sig själv.

Plötsligt hade ett Yl ekat över slätten och det rop på hjälp i det fick honom att stelna till. Hans blod isade, det hade varit Mivira som ropat, Mivira som bad om hjälp. Han ville springa, han ville hjälpa, men nu ringde faderns ord i hans huvud. Säkra före det osäkra. Men ändå,menade han även det när Mivira var i fara? Han stirrade åt det håll ljudet kommit ifrån och tog ett tvekande steg. Var sekund som gick kanske försatte henne i mer fara? Den tanken fick honom att snabbt återfå kontrollen över de korta benen, som ändå börjat bli längre, och lyckades för en gång skull hålla reda på tassarna. Han flög fram, kändes det som, och tassarna trummade snabbt på den hårda marken, hon behövde hjälp. Men sedan tvärnitade han. Doften från hans far och Damon, hans nya ledare, blandades med doften han fått upp av Mivira, två främlingar och blod. Då skulle de klara sig,men med hur få skador? Vems var blodet? Han började vanka av och an där han stod, väntade på att att de skulle komma tillbaka. Hörde faderns röst eka i huvudet och undrade om han skulle komma tillbaka, alls. Visst Sleazoid hade bra kontroll över sina skuggor men hur mycket skulle han orka? Kunde han inte tänka på Rocco också? Kunde han inte tänka på att även valpen kunde bli orolig. Han vankade ännu några varv innan han Oroligt gnydde. Varför var det just De som behövde slåss?