[Privat roll mellan Hielo och Baugur]


De hade anlänt till sitt nya hem - Stäppen. Baugur såg sig omkring själv i området. Platsen var verkligen annorlunda från deras tidigare hem. Han var inte säker på att han gillade det helt. Han saknade den lummiga värld han växt upp i där de lekte bland snirkliga träd och dammar. Platsen han nu såg över var långt ifrån detta. Ett kargt och torrt landskap, med sommartorrt gulaktigt gräs eller sand. Till Norr kunde man se de röda Blodbergen som han hört att de kallats, som tornade upp sig som en vägg, och mot söder var det bara oändligt med gräslandskap. Baugur kände inte spontant att det skulle kännas som hemma än på länge, och han kunde inte låta bli att sakna sitt hem i Itrozo. Men så länge han var här med sina föräldrar och sina syskon, så var han ändå lycklig. Han skulle lära sig trivas, och där han var med flocken, där var han ändå hemma.

Den unga valpen hade växt sig högre och blivit gänglig, fortfarande med ett valpigt utseende men ovanligt hög för sin ålder. Hög var han förstås för att han är en vren. Eller var han en vren? Hans far brukade alltid säga att de var renrasiga vrener, men han bar horn som sin mor, en ragana, så var han en Regana då? Men hans far kanske skämdes för mycket för att säga honom sanningen? Han visste inte säkert, men han hade alltid sett sig som en vren, trots att han bar små taggar på huvudet som skulle växa sig till stora horn. De hade växt sig längre, men han hade brutit av dem mellan två stenar i hopp om att de skulle försvinna. Men det resulterade i två trasiga horn som fortfarande växte. Han önskade ofta att hans båda syskon också hade fått horn, men någonstans så skulle han aldrig känna sig helt ren. Han skämdes inte för sin mor för att hon hade horn, han älskade henne, men han visste att det var viktigt för flocken med renblodade vargar. Skulle Baugur kunna bli något i flocken? Han ville så gärna bli det, men han skulle kanske aldrig få den respekten som hans syskon antagligen skulle få. En vren var högre än en Ragana. Så var det och så skulle det alltid vara. Och bara för hans horn, å skulle han ses som en Ragana. Han skulle ses som en med den skamliga förbannelsen, som han själv inte valt.

Han travade fram nu lyckligt ovetandes i kvällsolen om vad som väntar honom i hans framtid, ovetandes om vilken vit skepnad som närmade sig, och helt ovetandes om att hans avsikter och ovetandes om hur Baugurs öde skulle förändras brutalt.

Om Hielo aldrig hade behövt se dessa marker igen, så hade han skattat sig en lycklig varg. Efter så många månader - fröjdsamma sådana - med blott is, snö och sten under sina tassar hade han blivit van och bortskämd vid att alltid omfamnas av den bittra kyla han så intensivt trivdes i. Det var i den bitande midvinterkylan som hans makt var gränslös och sinne som mest tillfreds, det var där han hörde hemma. Det fanns inget annat sätt att beskriva det på. Vilken syn var vackrare än de spiror av is som klöv den mörka natthimlen där i den gömda dalen i norr, med de oändliga bergen som bakgrund? Hielo hade inte funnit något svar på den frågan, inte ännu, och han tvivlade på att någonsin finna något sådant. Men slottet av is var mer än bara en extraordinärt vacker konstruktion, mer än bara beviset på hans makt; Det var också symbolen för framtiden. Inte bara hans framtid, och några specifika utvaldas, utan hela Numooris framtid. Nu, då han vandrade på de grusiga, torra markerna i söder, där svalkan i luften brände som ökensolen i hans vita päls, var det tanken som övertog hans sinne. Anledningen till att han var här var värd obehaget dessa gudförgätna marker vållade honom.

  Den väldiga vintervrenen kastade en kort blick mot den taggiga, röda bergskedjan i fjärran, samtidigt som han med långa steg korsade den torftiga, eldfärgade stäppen. Den döende solens ljus sken upp såväl slätten som den vita vargen i dess förgrund, gjorde hans bleka päls än mer skinande utstickande mot bakgrunden. Men att ödet han bringade dem han mötte var så mörkt som det var vittnade inte det pärlvita, gnistrande yttret om. Den vackra, kalla fasaden talade mer om något himmelst och överjordiskt, något varken gott eller ont, något outgrundligt och oförståeligt för simpla, dödliga varelser. Det var en gud med humor som hade skänkt den mörka vargen ett så skinande yttre, och Hielo hade inget emot det. O nej, speciellt inte nu. Nu, då ytterligare ett steg var på väg att tas för att skapa Numooris storslagna framtid, det öde som just nu börjat gro hos Ira och Nyaldi, fjättrade innanför isslottets portar i norr. Snart skulle fler sälla sig till dem. Vintervrenen skulle inte återvända innan dess.

  Långsamt saktade han med ens in, höjde huvudet mot vinden och vädrade, varpå han stannade helt för ett par ögonblick. Det var många vargdofter som drev mot honom i vinden - Inte färska, men heller inte gamla. Det var revirsdofter, inga omedelbart bekanta sådana. Så antingen hade en ny flock hade uppkommit här, eller så hade en gammal rört sig hit sedan Hielo lämnat deras primitiva värld bakom sig. Utan ett ögonblicks tvekan vände han riktning, rakt mot nystanet av dofter. Hos flockar fanns det alltid unga vargar, och alltid djärva sådana - De som vandrade runt, de som hade potential, de som Hielo sökte. Han log, så svagt, men så intensivt olycksbådande.

  Baugur var namnet på den valp vars Hielos mörka öde nådde denna olycksbådande skymning. Givetvis visste Hielo det inte just då, men han blev varse om sitt nya offer, om inte något slog helt fel, i samma ögonblick som hans himmelsblå ögon lade sig på den lilla gängliga gestalten som avtecknade sig mot stäpplandskapet. Med sina långa, målmedvetna steg rörde han sig omedelbart mot sitt offer, slöt för varje steg den dom som snärjde sig om ungvargen. På några meters avstånd från den unga behornade vargen så lät bröt Hielo tystnaden.
 "Du är långt borta från dina föräldrar", konstaterade han svalt i sin hälsning, samtidigt som han saktade in sina steg. Log. Domen föll.

Baugur stelnade till i hela kroppen. Åsynen av den enorma vita vargen som kom närmare var minst sagt skrämmande. Han insåg att det inte skulle varit någon idé att fly. Han blev mer ihopkrupen och såg genast mindre ut än tidigare. Han hade aldrig sett en liknande varg tidigare.

Pulsen ökade ytterligare när han sedan talade till honom. Baugur visste inte vad han skulle säga, vad han borde säga, eller vad för konsekvenser det skulle ge. Hans funderingar gjorde att han förblev tyst.

Hade det verkligen gått så lite som ett halvår sedan han satte igång detta projekt? Vansinnigt, så här i efterhand, men mest av allt för att det tog så lång tid. All den där tiden av dröjande i Kaiwood, i den bitande hettan och flocken utan syfte, krigen utan ambition. Han hedrade Blossoms minne, som den kaotiska supernova hon var, men hon hade ingen ambition, inte egentligen. Ingen reell, utförbar ambition som kunde ha lett flocken till makt bortom vad de simpla vargarna i Numoori kunde föreställa sig. Hon hade inte vad han hade. Hon hade inte det som fick vintervrenen att stå där och granska den lille behornade valpen med sina intetsägande ögon, bedömande om det var något som dög åt honom - Något som dök åt riket i Norden. Log, log...

   Han gav en mjukt, spelat förvånad min åt valpens tystnad, var under sin kalla fasad road åt hur den lilla kröp ihop och hukade sig under Hielos skugga. Ja, han gjorde rätt i att frukta honom, Nordrikets herre. Så enkelt det kunnat vara för Hielo att släcka dess bräckliga lilla liv - ett hugg och det var över. Långsamt slog han sig ned, lugnt, med den virvlande svansen i en halvmåne kring sin kropp.
   "Känn ingen fruktan, valp, jag utgör inget hot för dig. Jag undrar endast hur det kommer sig att dina föräldrar övergett dig?" Han log ytterligare något, ett leende som kunde misstas för sympati. Granskade valpen milt, väntande, tålmodigt. Snärjde honom i sin fälla, drog in honom i mörkret med sina slingrande tentakler av ord.

Baugur satt skräckslagen medan den enorma vargen talade. Han hade svårt att uppfatta orden, bara hans närvaro gav i tryck nog som var stora nog att ta in. Han kröp ihop till en obetydlig boll, och bara hans utväxter av horn avslöjade att han egentligen representerar vrenernas stolta ras. En bakgrund som kändes oerhört avlägsen just nu i valpens sinne. Fast han hade heller aldrig kunnat se på sig själv med stolthet tack vare hans horn. Han hade rester av en raganas ursprung, även om hans blod var rent. Han kände sig smutsig och ovärdig. Därför kanske han inte heller direkt reagerade eller sa emot främlingens ord om att han skulle vara övergiven. Någonstans hade han kanske alltid känt sig övergiven, eller förväntat sig att han en dag ska bli det. Kanske var detta den dagen? Baugur visste inte, för han kunde inte tänka för tillfället. Men det var så han troligen skulle komma att minnas detta tillfälle i framtiden.

Det var nästan med en glimt av medlidande i sin himmelsblå blick som Hielo iakttog den bräckliga lilla valpen, ett leende som talade om falsk medömkan för den stackars övergivna varelsen. Var det blott rädsla som hindrade den unge från att tala, eller var det tvekan att Hielos ord var sanna? Valpar, så lätta att influera och vrida, så enkelt att så tvivel och tvekan i deras snäva sinnen. Och föräldrarna - Vårdslösa, eller övertygade om Numoorivargarnas goda vilja? Oavsett så var det var en ren fröjd att se.
   Den enorma vintervrenen ställde sig med ens upp, med den vita pälsen virvlande om sina ben, varpå han så idogt leende såg ned på sitt utvalda offer. Trots de små hornen som tydligt kunde utskiljas invid valpens öron så såg han omisskännligt ut att vara av vrenblod, något som fick Hielos leende att djupna. Blod var långt ifrån en garanti, men det var en potential, och det var potential som Nordrikets oundvikliga storhet byggde på.
   "Då så. Din tystnad är mer än svar på min fråga." Den spelade sympatin i hans dånande djupa röst försvann så med ens, och antog en kommenderande allvarlig klang. "Men, där världen svikit dig så ska Nordriket bära. Följ med mig, och din vikt i Numoori kan bli stor bortom förståelse. Dina föräldrar har gett dig sitt svar. Följ med mig."
   Vintervrenen log. Valpen hade inget val, om än illusionen av ett sådant. För vad hade en valp att sätta mot en kung?