Hon gick genom skog med ljudet av skuggorna som viskade i hennes huvud. Hon hade vänt rätt totalt på dygnet men just idag kunde hon inte somna. Hon hade lämnat den konstiga hanen, för stunden, för att själv göra det hon reste ut för att göra. Leta efter sina syskon. Även om hon inte trodde att de var så dumma att gå in i den här skogen kunde hon inte vara nog försiktig. Skuggorna sträckte sig efter henne för att dölja henne i det lätta dunkel skogen alltid behöll, trots att solen sken ovanför lövverket. De var villiga och vänliga, smalt utan att klaga samman med hennes egna skuggor. Hennes tassar var även dem dolda i skuggor så att ljudet av hennes steg dämpades. Hon lät skogens dofter filtreras genom den känsliga nosen och kände hur henne hopp krossades bit för bit. Skulle hon någonsin hitta dem?

Plötsligt kände hon doften av varg och stannade upp. Hur kunde han kommit så nära utan att hon märkt det? Fortfarande dold i skuggornas grepp backade hon närmre ett av träden och lånade mer av dess skugga, och tittade sedan mot det håll doften kom ifrån.

[paxat till Taher]

Han gick ljudlöst igenom skogen. Han lät dimmorna ligga tät om honom. Varför var han här igen? Jo, just det! Han var tvungen att följa ett falskt spår. Han stannade till. Han tyckt han hörd en varg. Men han börja att gå igen när han inte hörd något mera. Han hoppades att ingen från flocken skulle upptäcka honom. Han börja sniffa på marken. Ingen doft av hans familj.

Han stannade med ett ryck när han kände en doft av en främmande varg. Tillhörde den här vargen till flocken? Vad skulle han göra? Han börja gå framåt. Han hoppades att hans dimma skulle dölja honom så att inte vargen skulle se honom.

Plötsligt, från ingenstans, fylldes hennes synfält med dimma. Hon rynkade på nosen och stirrade intensivt in i den, säker på att något doldes i den. Hon lös gjorde sig från trädet, och tryggheten dess skuggor inne bar och gick ut i dimman. Hon kände sig blottad, naken. Snart lyckades hon ändå se något, som hon trodde var en varg. Det var lite mörkare partier i dimman. "Släpp dimman" sade hon bestämt och fokuserade på hanen med blicken. Lät trädens skuggor, nästan omärkligt, dras mot den. Men hon lät dem dra sig tillbaka då hon hörde dem viska om främlingen, med främlingen. Så han hade också skuggans som kraft? Men hon var nästan helt hundra på att vargen hade lika dan som hennes kraft. Hon lät en svart eld tändas mitt emellan dem, men istället för att sprida ljus spred den mörker, ju större hon gjorde elden ju mer mörker omfamnade dem.

Hon gick fram mot den andre och stannade till bara några meter ifrån hanen. Ljudlöst och tyst, för att sedan låta elden dö ut, och mörkret med den. "Var hälsad" sade hon precis bredvid vargen och log ett slugt leende.

Han hörd hur den främmande vargen gick mot honom. Han skapade en illusion av en svart varg när han lät sig själv smälta in i dimman. Han kunde inte låta bli att skratta ett tomt skratt när den främmande vargen kommendera att han skulle släppa dimman. Varför skulle han lyssna på en främling. Han gick bort ungefär två meter bort från sin illusion. När dem främmande vargen skapade en konstig mörk eld som han aldrig hade sätt tidigare. Han ryckt undan lite. Han så hur främlingen gick mot hans illusion och hälsade på den.

"Hej. Vad vill då?" Frågade hans illusion främlingen.

Hon tittade ännu en gång på vargen framför henne, så här hade de mörka partierna inte sett ut innan hennes eld, antagligen lurade den andra vargen henne eller så var de två, men hon hade bara känt doften av en. Hon klev rakt igenom illusion vargen och lyssnade åter på Skuggornas små viskningar och stirrade rakt åt det håll vargen gömde sig, i dimman. "Ta bort dimman sa jag" Hon lyfte hotfullt på ena läppen. "eller så tar jag bort dig" hon kände hur hon samlade kraften inom sig, utan ett tecken på att hon gjorde det syntes på utsidan. "Jag räknar till tre, sen ska den vara borta, uppfattat?" Hon lyssnade hela tiden på de trogna skuggorna som viskade om vart han befann sig. Hon skulle kunna vara blind men ändå se på grund av sina mörka vänner. Hon tog några steg närmre hanen och undvek precis en röt innan hon skulle ha snubblat på den. "Ett" hon såg sig omkring "Två..."

Han bakade bort från honan som närmade honom. Så hon vill att han skulle ta bort dimman. Han mun formade till ett elakt leende. Han lät sig själv smälta in i skuggorna innan han börja låta dimman försvinna.

"Så vad vill du?" Frågade han med en sammetslen röst.

När dimman försvann tittade hon rakt på vargen. Hon svarade inte på hans fråga, "Har du någonsin träffat en skuggvarg förut?" frågade hon sarkastiskt "för om du hade det borde du veta att mina egna tick inte funkar på mig" Hon skrattade låg, "men det jag ville var att undra om du har sett mina syskon" Hon tvivlade på att hanen skulle ha gjort det. Men vem vet han kanske hade det? "En av dem är en svart hane med brand färgad man och röda ögon" hon tittade på honom, granskade honom noga för att se vad för effekt beskrivningen hade.
[Kort O_o]

Han lyssnade på vad hon sa. Trots vad hon sa så fortsätt han att hålla sig i skuggorna. När han hör förklaring om hur en av hennes syskon såg ut, så höjde ett ögonbryn mot henne. Kan hon mena Midnight?

"Jo, jag har träffat på andra skuggvarg." Sa han med livlös och stillsam röst.

Han brottade med sig själv. Inner in vill han hjälpa. Men han tyckte inte om hur hon betedde mot honom. Tillslut bestämd han sig för att hjälpa men också jävlas lite med henne.

"Kan det var...? Nej, det kan inte vara...? Men ändå... Vad hete han? Migh... nej,nej. Kan det vara Midnaro? Nej. Ja, Så hete han." Han gjord en lång paus. "Midnight" Sa han till slut och gav honan ett glädjestrålande leende. "Är det rätt?" Frågade han oskuldsfull "Så Har du sett några som heter Sofia, Mark, Siamon, Mirata eller Vilandon?" Frågade han.

Först var hanen tyst ett lågt tag, och dessutom behöll han sig inne i skuggorna. hans tystnad gick henne på nerverna. Hon tog ett djupt andetag och lugnade ner sig.När hanen väl bröt tystnade var det för att svara på hennes första fråga. Jaja hon brydde sig inte. Snart började hanen babbla på och när han kom närmre och närmre hans namn så kändes det som om hennes hjärta skulle slå volter. Han hade träffat honom. Han hade faktiskt sett hennes broder! "Det är rätt" sade hon och ett brett leende breddades ut i hennes ansikte. Efter alla dessa år skulle hon få träffa honom! Hon skulle faktiskt få se honom! Hanens fråga fick henne att rynka nosryggen, vilka var det? Hon tänkte igenom namnen en gång till och skakade sedan på huvudet "nej, men om du beskriver dem kanske?" hon hade helt bytt inställning till hanen nu när han hjälpt henne. Han kanske skulle få hjälpa henne lite till men sedan skulle hon få träffa sin bror.

Han börja skapade en svag dimma. Han lämnade skuggorna och gick in i dimmorna istället. Sen lät han fem illusioner vargar skapas i dimman. En hel vit honan som liknade en typiskt dimmvarg med mörk gröna ögon, en vit honan med svarta teckningar med mörk gröna ögon, en vit hane med grå teckning med gröna ögon, en silvergrå spinkiga hane med silvriga ögon och en silvergrå hane som hade en kroppsbyggnad som en bergsvarg med silvriga ögon.

"Sofia" Sa han och den honan med svart teckning nickade. " Mark" Den vit hanen nickade. "Siamon" Den spinkiga hanen nickade. "Mirata" Den vita dimmvargen nickade. "Vilandon" Den silvergrå bergsvargen nickade. "Så Har du sett någon av dom?" Frågade han.

[bara en fråga... hur kan han göra illusioner? Han har ju dimma och skuggor som kraft]

Hon granskade dimman som åter spred sig och figurerna som uppstod i den. Det var olika vargar, och när främlingen sa deras namn nickade varje varg. Så det var dem han menade? Men nej, hon hade inte sett dem. "Tyvärr" sade hon och skakade lätt på huvudet "Förlåt men jag kan inte hjälpa dig" Hon suckade, men sken upp igen "Vart såg du den här hanen? Midnight?" hon hoppade nästan av lycka, ja snart skulle hon åter få träffa honom!

(Jo, dimman är väl vatten ångar med små vattendroppar fall jag inte har fel. Så Taher har en liten förmåga att kontrollera vatten i sin kraft att använda dimma. Så han använde vattendroppen som en spegel och reflektera ljus. Och där med använde han ljuset och lura folk att det ser saker som inte finns. Hoppas det duger som förklaring. :) )

Han tittade besviket på honan framför sig. Hon hade inte sätt dem. Han lät sin dimma bli tjockare. Illusionerna bliv dimmiga innan det försvann helt.

"I lövskogen." Sa han kort och vände sig om.

Han börja gå iväg. Hon fick vet det hon vill så han såg inte någon nytta att var kvar. Men efter ett par steg stannade han och vänd huvudet bak.

"Vad heter du?" Frågade han och studerade Honan.

Hon log då hon fick sitt svar, lövskogen, det låg bara här intill! Hon ville nästan bara vända om och rusa rakt in i den skogen som låg brevid, men det skulle nog anses oartigt. Hanen började gå och hon önskade innerligt att hon kunde hjälpt den andre mer. Hon skuller precis följa hans exempel och börja gå därifrån då hanen såg bak på henne och fråga om hennes namn. Hon funderade inte ens den här gången "Shady" hon log litet snett "vad är ditt?" frågade hon, hon ville inte glöma vargen som hjälpte henne. "Föressten hur länge sedan var det du träffade Midnight?" frågade hon plötsligt, kanske hade han hunnit lämna skogen? Hon tog något steg mot hanen.

Så honan hete Shady. Han gav honan en sista blick innan han börja gå framåt igen.

"Taher." Sa han med en tom röst.

Han stannade när honan frågade hur längesen det var sen han möt Midnight. Han höjd en aning huvudet och funderade innan han sänkt den.

"Ungefär för två veckor sen." Sa han och börja att gå igen.

Taher, hon lade snabbt namnet på minnet och lät hjärnan automatiskt koppla namnet och doften till rätt varg. Åter började hanen sakta gå innan han stannade upp och tänkte efter. Två veckor, då kunde Midnight hunnit iväg, beroende på vart i skogen han befunnit sig. "Taher vänta" ropade hon lätt då hanen ännu en gång var på väg bort från henne. Hon travade ikapp honom "Kan du snälla visa mig vart du såg honom?" hon såg bedjande på honom och kastade sedan en snabb blick mot lövskogen. Den var stor och hon visste inte vart hon skulle börja leta.

Han börja gå saktare när han hörd hur honan ropade efter honom. "Jag har ingen ärende i lövskogen." Sa han och börja gå i normal takt igen. Faktiskt var han väldigt trött på lövskogen. Det fanns för många främmande varg där och så hade han letat där i flera veckor utan att hitta sin familj.
Men efter ett några sekunder stannade han. Han gav ifrån sig en suck. "Okej, jag kan vissa dig var någonstans jag såg honom senast." Sa han och vände sig om mot lövskogen. Vem vet? Han skulle kanske se någon av sin familj där ändå. Och så hjälpt han en person som hade samma problem som honom. Kanske skulle lite karma hjälpa honom i sitt sökande senare.

Först sjönk hoppet då hanen sade att han inte hade något ärende i lövskogen, och istället smög den gamla vanliga Shady fram, kall och hård.Hon skulle precis öppna munnen för att snäsa något klyftigt svar tillbaka då han ändrade sig. Den smärre chocken fick henne att tappa attityden och hon följe efter hanen då han styrde stegen mot den andra skogen. "Tack för att du gör det här Taher" sade hon något stelt, hon var inte van att behöva vara snäll, artig. Hon lät åter skuggorna varsamt sträcka sig efter hennes, villigt. Deras viskningar i hennes övergick i en underlig sång, på ett språk hon inte kände till, men ändå kunde hon förstå innebörden av orden. Hon gick och hummade mjukt till skuggornas stämmor. De var glada av att de snart skulle finna Midnight. De glädjes med henne.