Skuggorna föll när solen falnade bakom svarta trädtoppar. Natten närmade sig med stormsteg, och mörkret omfamnade skogen allt tätare ju rödare solen blödde på en allt mer midnattsblå himmel.
Nätta, små tassar rörde sig över barrklädd mark. De följde spår och intuition, men osäkerhet lurpassade i bakvända öron och sänkt huvud.
Hungern gnagde inom henne. Nyaldi hade svårt att minnas när hon sist hade ätit något. Eller sovit en full sömncykel utan att vakna med andan i halsen och förväntat sig möta vad som än väntade därute.
Att äventyra på tu man hand var inte längre så roligt som hon tordde att det skulle vara.
Ändå var det för sent att vända om. Hon hade Iras sår i nosen, och skuggorna viskade om de vägar hon tog. För sent att vända om, för sent att välja ny väg.
När solen gått om natten slutgiltigt så kände den unga valptiken hur modet växte i halsen. Där skuggorna föll som mest kompakt kände hon sig som omringad av vänner och kära. Skuggorna viskade och smög, deras konversationer en evig källa av underhållning och tröst. Deras viskningar som bara hon kunde höra,  och deras vaga gestalter bara hon kunde urskilja.
Och såklart, Skuggans dans under hennes tassar eller längst sidan av trädens bark. Skuggan, vars ögon sken i klaraste grönt när natten slagit till, och pulserade av kraft även i solens direkta strålar. Hennes skugga, som kaxade och visade attityd Nyaldi själv aldrig kunde.
Egentligen hade det inte gått alltför lång tid sedan hon lämnat reviret. Dagar och nätter flöt samman till en enformig massa av sot och aska, månens dans över skyn vacker men avlägsen.
Nyaldi mindes Auntie Mivis historier om månguden, men namnen började blekna tillsammans med alla bekanta röster och familjära blickar.
Lukten av kadaver, ganska färskt men kanske inte i det nyaste laget, slog mot hennes nos när vinden bytte riktigt. Mat.
Det rev och slet inom henne, men tassarna stod som frusna. Detta var farligt område, och kadavret - hur gammalt det än var - kunde tillhöra de farligaste av varelser.
Mes. Gå iväg och ät bara! och runt omkring hennes ekade skuggorna vad hennes egna just sagt. Mes. Mes. Mes.
"Lätt för er att säga.." muttrade hon mörkt, i kontrast till de solsken hennes humör normalt sätt innehöll.
Tillslut vann hungern kampen om framtida planer, och snabbt snabbt snabbt flög tassarna över stickande, elaka barr. Med anadan i halsen slet hon sig förbi buskar i ett annars kargt trädlandskap, och in i något som liknande en glänta, med bara unga, så unga träd.
Men det var inte tallar och granar, utan små små saker med blad.
Blod fläckade vissa plantor. Ett ungträd var brutet på mitten, där en döende krona precis snuddade jorden. Skuggorna fumlade och en pressad spänning höll dem stilla.
I kanten låg en varg, och dess form stank av död. Inte alls långt ifrån låg en väldig form - ett vildsvin så förvuxet hon först trodde det var en liten björn. På ett sätt var det uppenbart vad som hänt. Men sättet suggorna höll sig tätt inpå varandra och dansade bara i språket fick henne att ana hur något annat kanske varit inblandat. Skuggor var inte rädda, de kände ingen rädsla. Däremot viskade de. Viskade och mumlade om något hon inte förstod.
Där stod hon frusen, osäker på hur hon skulle fortskrida.

Ria satt och kollade på Vildsvinet hon följde, den var för stor för att hon skulle kunna fälla den själv, men hennes natur tvingade henne från att be andra om hjälp, hon kunde bara inte, plus att ifall denna varg skulle var mindre än henne skulle den vara lättare byte än vildsvinet och hon skulle inte dra sig för att attackera.
Hon drogs ur sina tankar av att Vildsvinet stannade upp och vädrade, hon lät skuggorna omsluta henne och försvann under ett träd.
Hon sniffade och drog sedan en lättnadens suck, det var inte henne den vädrat utan en annan varg som uppenbarligen inte var lika försiktig som henne själv, och därför avslöjat sin position för både henne själv och vildsvinet.
En plan började formas i hennes skalle, Vildsvin var ju inte direkt de lugnaste av varelser, och hon kunde nog uttnyttja den till att attackera vargen, sedan ta kål på den överlevande.

Hon följde näsan tyst men ändå snabbt, för att inte råka röja sin position till vildsvinet som också följde spåret efter vargen, hon fick fram ett leende när hon såg formen av en Stenvarg, den borde kunna ta lite stryk från vildsvinet, och kanske till och med döda den... Hon lade sig ner och såg med en sjuk förtjusning hur Vargen märkte att något var på tok och sedan hur vildsvinet rammade den i full fart.
Hon ryste till när hon förnimmade smärtan som vargen kände, den hade tydligen brutit något.
Hon såg på striden och njöt av varje sekund, tills den underbara känslan av död spred sig i hennes kropp, vildsvinet hade tydligen stupat.
Hon såg efter vargen som haltade iväg och hoppade på den, och med ett bett slet hon ut luftstrupen på den, och lutade sig ner för att äta av den fortfarande flämtande vargen.

Efter att hon mättat sin hunger på både varg och svinkött så lade hon sig i skuggorna för att vila, men de väckte henne och sa at en annan varg var på väg, en till som hon.
Hon reste sig upp och såg hur den mindre vargen närmade sig och sedan hur den såg hennes verk, hon rös av välbehag och närmade sig sedan henne, fortfarande blodig.
"Hej du lille, vad för dig till mitt lilla konstverk?" fnittrade hon och viftade på svansen.

Omkring henne väste skuggorna illavarslande. Det var sällan de valde att inte dela med sig av sina tankar i form av ord eller gester, men denna gång lät de sig inte tolkas. Både förundrad och med allt mer tilltagande känsla av oro i buken, iakttog hon skuggornas hisnande dans snarare än liken en bit bort.
En röst avbröt hennes tankar, och den unga tiken hoppade till. Vare sig lukt eller ljud hade tidigare kommit henne till känna, och skuggorna - som vanligtvis underrättade henne om allt som försiggick - hade underlåtit sig meddela främlingens närvaro.
I nattens dunkel, var Nyaldi nu skärrad på riktigt.
"Konstverk?" sade hon oförstånde, och blicken lämnade den nyfunna vargen i jakt på vad hon syftat på. Någon konst såg hon inte, om inte tiken menade månens skimrande glöd eller havsgudens skatter uppe bland vindens och molnens rike.
Skuggorna väste varnande i bakgrunden, och en slingrade sig kring hennes fötter på ett sätt hon inte sett en skugga göra tidigare. Eller, jo, hennes far hade fått skuggorna att röra på sig, men själv kunde hon med bara tanken beordra en skugga att agera om den inte ville det.
Dumbo. Korkskalle. Ärthjärna. sjöng hennes egna skugga med agg i halsen. Nyaldi ryckte till igen, för den hade låtit volymen i sina toner stiga tills den tätt intill hennes öra fått orden att ekande dö ut.
Den unga tiken tog några steg framåt, och sneglade mot den främmande tiken.
Hon var så hungrig. Kanske om hon kunde ta en bit från vildsvinet? Försiktigt tassade hon närmre, lukten av vildsvin stark i nosen.

Ria rynkade på näsan åt den mindre vargen, hur kunde hon inte förstå konsten i det hela? Det var ju underbart, blodet som låg skvätt överallt, köttslamsorna från att hon ätit, det var ett så vackert jobb att det inte var sant! Hon ryste vid bara tanken på att hon hade skapat den här underbara scenen.
Hon kikade bakåt och såg hur den mindre vargen gick närmre hennes vackra arbete och sprang fram till denne.
"Rör, och du dör" morrade hon och skuggorna började virvla runt henne, de blev upphetsade till vad hon skulle göra, Skuggorna var en förlängning av henne och de följde hennes minsta vink, det som oroade henne var att den här vargen verkade ha typ samma kraft och det kunde störa henne litet, men det skulle nog troligast sluta med ett blodbad ifall de skulle slåss, och Rialea skulle få ett tillskott till sitt konstverk.

Nyaldi drog sig hastigt tillbaka, fångad i steget och som bunden till platsen av skuggornas rep. De ville henne bort, snabbt och omedelbart. Varför de viskade jäktade ord i hennes öron dock hade den unga valpen svårt att förstå.
Benen darrade.
"Jag ska inte röra ditt.. konstverk" pep hon, tyst och konstaterande så som bara en valp kunde göra.
Under hennes väste skoggorna, nätta tassar stela och spända. Det röda som tidigare blött på himlen var borta, ersatt av en klar måne.
Hon sänkte huvudet, och rörde sig tillbaka i spåren; backade. Omkring henne tjocknade skuggorna, som en sköld eller ett töcken av mörker. Dess närvaro var påtryckande, men från dem kände hon inget annat än värme.
Från utanför var det enbart som om mörkret tjocknade och slukade marken där små tassar ställdes ned. Trots en skinande måne, trots gläntans brist på träd och plats för skuggor, så slöt sig de allt tätare tills valpen försvunnit helt.
Nyaldi hade stannat dock, omedveten om att skuggorna gjorde sitt bästa för att dölja henne. Mot deras väsande inrådan stod hon still med skogsgröna ögon fästa på den främmande vargen.

Rialea såg fnissandes, eller snarare inte såg, hur skuggorna slukade den yngre vargen, hon gillade såna tillfällen.
Hon log mot stället där valpen varit sist, och en mindre röst kröp upp i hennes bakhuvud. Lea, ägaren av kroppen ville ta tillbaka den, Ria kunde inte kämpa emot för tillfället, hon kunde ta tillbaka den senare...

Lea blinkade några gånger av yrseln av att hamna i kontroll av kroppen, hon såg på Rias 'Konstverk' hon hulkade över och spydde, hon mindes snart valpen som Ria talat med.
"Du kan komma fram igen" sade hon, hennes röst var helt olik, den var len och mjuk, hon ville inte skrämma henne igen

Nyaldi kände hur kroppen ville huka sig och försvinna. Det hela var otäckt, främmande och skuggornas väsande fick ilningar att tassa längst ryggens rand
Nyaldi hade tidigare inte varit duktig på att läsa de vargar som korsade hennes väg. Behovet hade inte funnits.
"Men du sade att jag inte fick röra ditt.. konstverk" sade Nyaldi med tveksam röst. Hon hade sett honan göra konstiga saker, och sedan med en ny, nästan främmande röst åter talat.
Nyaldi förstod ingenting.


(svarade med mobilen ;D)

Lea hörde valpen säga att det var hennes konstverk, hon sneglade på liken, och höll på att spy igen
"Jag har inget med det där att göra" väste hon.
Hon satte sig ner
"Vill du äta det så gärna för mig, jag vill inte ha det"
Hon tänkte inte låta sin sämre hälft ta över någon gång snart, hon hatade vad hon var, och vad hon blev när det hände

Nyaldi kände hur hon slets mitt itu av två viljor. Det var en spricka som växte, en gnagande, slitande känsla som rev djupt inne i hennes kropp. Magen skrek, för mat var inget hon sett i mängder på ett längre tag, men samtidigt såg hon tikens blick, hörde hennes röst i huvudet; något som hade pälsen raggad och musklerna spända i stel förväntan.
Skuggorna väste.
Men hon var sååå hungrig.
"..Är det säkert?" frågade hon med sin pipiga valpstämma.
Försiktigt tog hon ett par steg framåt, ut ur det omslutande mörkret och bort från skuggornas beskyddande väsningar.

Lea kunde inte svara på valpen, hon tänkte bara på att lämna den innan Ria kom fram och dödade den...
"Jodå, faktum är att du får allt som finns kvar, jag ska ge mig av nu"
Hon log litet mot valpen och stannade en stund, som för att försäkra sig om att den åt av köttt, hon ville bara hjälpa den lille, till skillnad från hennes alter ego.

Nog av försäkringar, morrade valpens mage, och trots varningarna som skuggorna inflikade allt tystare slöt hon avståndet mellan sin mun och den fällda besten.  Köttet var ljuvligt, och kanske främst; köttet var varmt. 
Nyaldi kände sin egna skugga smyga längst marken och lägga sig till ro inunder svinets buk. 
Efter bara några tuggor var den värsta hungern stillad, och en avslutande tugga stals bara för smakens skull.