(Okej, det här är väl ett första utkast, ändringar kan komma att göras. Men snälla ni, säg till om det är något i texten som är stötande eller av annan anledning ska ändras eller tas bort :))



Nightingale || 15 M-år || Fakarg

Utseende:
Nightingale är knappast en imponerande uppenbarelse. Hon är mager, mindre än de flesta och uppvisar ofta ett undvikande, närmast fientligt kroppspråk. Trots det besitter Nightingale en säregen, makaber skönhet. Den gyllenglittrande pälsen, de azurblå ögonen och de blåskimrande fjädrarna i hennes vingar vittnar om den skönhet till fakarg hon kunde ha varit.

Personlighet:

Låt dig inte luras av henne grace, sammetlena röst och harmoniska temperament; Nightingale har en knivskarp intelligens och är både slug och framförallt mycket, mycket stolt. Trots hennes bristande fysiska kapacitet är hon tålig och svår att slå. Mod och envishet är något hon värdesätter högt hos sig själv, men som ofta leder henne i trubbel. Hon är en väldigt välbalanserad tik, och det krävs mycket för att få henne att brusa upp. Men när hon väl blir arg blir hon verkligen arg.

Nightingale är av en sort som har svårt för och är ofta ovillig att visa känslor. Stoltheten hindrar henne från att låta en sådan sak som känslor komma i vägen, och hon anser att känslor är tecken på svaghet och ska helst ignoreras. Trots det har hon ett rikt känsloliv och finner det ofta svårt att tygla de känslostormar som kan drabba henne.

Nightingale är inte vänlig. Hela hon uppvisar en avmätt och fientlig attityd. Hon lever efter principen "skyldig tills motsatsen är bevisad" vilket ofta leder till fler fiender än vänner. Ytterst få har vunnit hennes respekt och ännu färre hennes vänskap. Dock kan du lita på att när du en gång förtjänat hennes vänskap har du en lojal vän i vått och torrt, om än hon aldrig skulle erkänna det själv. Nightingale placerar aldrig sig själv på en ond/god skala. Hon ser till individen, inte dennes principer. Trots det skulle hon snarast placeras bland de goda än någon annan stans, för sin fientliga fasad till trots är hon en god varg, om än motvilligt. Inte godhjärtad, men god.

Det finns en sida hos Nightingale som man sällan ser. En leende, valpaktig och busig sida enbart de närmaste får uppleva, och oftast inte ens de. En sida som visar glimtar av den fakarg Nightingale kunde ha varit om ödet hade varit vänligare mot henne.

Krafter:

Sirensång: Denna kraft är också den som givit Night hennes namn. Hon kan, men sin röst, förtrolla lovande varelser och påverka deras känslor. Hon kan, tvärtom vad många tror, inte styra deras vilja, men hon kan påverka den genom att påverka deras känsloliv. Nightingale har funnit denna förmåga mycket användbar i det förflutna; med en smärre nackdel. Hon är inte helt skyddad från sin sång själv heller. Jagar hon skräck i sina fiender, kommer hon själv uppleva en del av den skräcken också.

Jord (manipulation av växter): Nightingale kan få växter att växa onormalt fort, böja dem efter sin vilja, eller få dem att vissna. Hon har inte alltid kontroll över denna förmåga, och det är inte ovanligt att blommor spirar i hennes fotspår eller att träd och gräs blir lite grönare där hon går. Även om Night aldrig skulle medge det, så njuter hon av det faktum att hon inte bara sprider död och elände runt sig.

Bakgrund:
Ingen vet egentligen var Nightingale kommer ifrån, och sanningen att säga vet Night det knappt själv heller. Hon var bara några månader gammal när hon lämnade sin flock för att leva ett ensamt nomadliv, och minnena av familjen är vaga och otydliga och fyllda med sådan smärta att hon helst inte tänker på dem. Frågar du henne, påstår hon bara att hon aldrig haft en familj, utan föddes ensam för att hon var dömd att leva ett liv i ensamhet.

Det är sanning i det också. Nightingale har levt större delen av sitt liv helt på egen hand och mot alla odds överlevt (om än bara knappt, i de flesta fall). Redan som valp hade Nightingale en övernaturligt vacker röst, och ännu mer förtrollande sång. Men hon noterade aldrig effekten den hade på varelserna omkring henne, eftersom hon aldrig sjöng i närheten av andra varelser. Avsaknaden av social kontakt skapade en skygg och tillbakadragen tik av Nightingale, men hon trivdes med sin tillvaro - tills hon insåg nackdelen med att vara en ensamvarg. Hennes ringa storlek och fysiska styrka var ingen match mot de drakarger som släpade henne mot ett liv i slaveri, och inte ens Nightingales knivskarpa sinne kunde rå på dem.

I år slavade hon, och om hon var fysiskt svag redan innan var det inget mot vad hon blev då. Hon slutade sjunga, slutade tala och vägrade vika undan blicken ens om hon insåg att hon var underlägsen, men inte en gång gav Nightingale upp, inte förrän hon befann sig i en kall, fuktig håla, fängslad och frihetsberövad, misshandlad bortom vett och sans och lämnad att dö. Gudarna svarade inte på hennes desperata rop, och Nightingale accepterade sitt sorgliga öde. I sin förtvivlan började hon sjunga igen, låga, sorgliga melodier. Det tog ett tag innan hon märkte hur hennes sång påverkade vargarna omkring henne. Medfångar som fångvaktare grät till hennes toner, till och med de hårdaste och mest känslokalla grät floder till hennes förtvivlade toner. Hon började experimentera med denna nya upptäckt, och insåg snart att hon kunde med sin sång påverka varelserna som omgav henne, om än bara till en viss del. Dock vågade den sargade fakargen inte använda sin nyfunna förmåga till att försöka fly - det var flyktförsöken som fått henne dit hon var. Inte förrän en blå tik och hennes vän sattes in i hålorna bredvid hennes. Den blå tiken, Valoria, placerades precis intill Nightingale och deras gemensamma öde förde de två tikarna samman i vad som endast kunde beskrivas som vänskap. Nightingale delade med sig av allt hon visste om deras nya hem, och Valoria gav henne styrkan tillbaka att börja kämpa. När tiden till slut kom då Valoria och hennes vän att flydde, fanns inte tiden för att släppa Nightingale fri. Men nu visste hon att det var möjligt, och så lyckades även den magra kraken med hjälp av sin sång fly och ge sig av i jakt på den vän hon fick i fängelset och en plats där hon återigen kunde skapa sig ett hem. Tiden i slaveri lärde Night något - en ensam varg är en utsatt varg. Hon behövde en flock.