Det här landet var annorlunda från där han bott innan. Eller ja, den del han sett än så länge. För att vara ärlig, hade han aldrig sett havet. Det enda han sett var sjön och floden. Han lät blicken svepa ut över havet. Så långt ögat kunde nå kunde han inte se land.

"Chaiym."

Hans namn. Någon sa hans namn. Och denne person kände han så sjukt väl. Han hade växt upp med honom. Nej. Det fick inte vara såhär, för han hade ju på grund av honom lämnat sin moders flock. För att han hade förstört allting. Det hade börjat redan första natten när hans mor tagit hand om de föräldralösa valparna som Matthias redan börjat gå Chaiym på nerverna.

Den stora hannen vände sig om och kunde se hur den bekanta blonda lawarvargen närmade sig honom i en rasande fart. Det såg inte ut som att han skulle stanna, men den svarta hannen visade inte heller några tecken på att flytta sig.

Chaiyms öron låg slickade tätt mot hans nacke, hans svans var höjd på topp och han blottade ilsket tänderna. En dov morrning rullade ur honom. Det kunde inte vara sant. Vad gjorde han här? Hade han blivit förföljd utan att märkt av det? Han förbannade sig själv för att han inte kollat noggrannare.

Han tänkte inte vika av. Det stod han fast besluten i. Och det verkade som att Matthias hade bestämt sig att inte heller vika av.

Matthias kom springande och tog ett språng mot honom - och han flyttade sig inte. Det var ett tag sen de såg sist, och de båda hade växt till sig en aning. Han hade inte förväntat sig att Matthias skulle brotta omkull honom, men det hade han gjort.

Chaiym morrade och slängde ifrån sig den blonda lawarvargen. Även om han pratade på ett främmande språk, hade han lärt sig det och han stirrade ilsket på sin bror. Matthias var inte hans bror, men eftersom de växt upp tillsammans redan som små kallade han honom bror. Matthias hade sagt att han saknade honom, att alla saknade honom. Gjorde även hans mor det? För en kort liten sekund kunde man skymta den gamla Chaiym, men strax därefter var den nya grymmare Chaiym där.

"Matthias. Vad i hela friden gör du här?" sa han ilsket. Vad gjorde han här? Han hade ingenting, verkligen ingenting här att göra! Han tog några varnande steg mot Matthias med tänderna blottade och raggen rest.

När Chaiym slängde sig ifrån honom reste sig Matthias upp och ruskade på sig så sandkorn och vattendroppar stänkte från hans numer smutsiga blonda päls. Men fånflinet var kvar, precis som vanligt, och de rundade öronen var ivrigt spetsade bakom de mörka hornen. Chaiym hade inte besvarat hans fråga ordentligt.
"Jeg så dig gå væk, så jeg fulgt dig! Hvor er vi egentlig?"
Han tippade det stora huvudet lätt på sned och såg på Chaiym med en frågande blick. Varför hade hans tassar fört honom hit, egentligen? Till just denna strand? De var långt hemifrån nu, och Matthias hade en känsla av att Chaiym aldrig tänkte återvända.

[*Jag såg dig vandra bort så jag följde efter dig! Var är vi någonstans, egentligen?]

Öronen låg tätt mot hans nacke och raggen var rest. Tänderna var blottade och ögon lös av hat.
"Du ska inte vara här." morrade han lågt och tog några hotfulla steg närmare honom. Det var här Chaiym skulle vara. Det var hit han hade tagit sig, ensam. Matthias var inte med, han skulle inte vara med. Vad hade han fått för sig egentligen?


Jamen jag tar och följer efter Chaiym och plågar honom!

Den svarta hannen klippte ilsket till med svansen och öppnade sina käftar. Nej, det var verkligen inte samma person längre.
"Ge dig av. Nu."

Han ignorerade totalt när den blonda hannen gnällde. Och när Matthias gav honom en slags puss brast det. Blixtsnabbt öppnade han sina käftar och var redo att omsluta Matthias kropp. Men endast några centimeter ifrån ändrade han sig. Han kunde inte skada honom. Trots att han var gnällig och dum så var det trots allt hans bror.

Chaiym skällde till i luften innan han backade av Matthias innan han vände sig om och började gå.
"Ge dig av." sa han med kall röst. "Jag vill inte ha dig här."

Ge dig av. Jag vill inte ha dig här.

Matthias blev inte sårad, han spelade inte ens. Svansen piskade lika häftigt bakom honom och han gläfste, ryckte inte ens till när Chaiym högg mot honom. Han visste att Chaiym aldrig skulle skada honom - de var ju bästisar! Bästisar skadar inte varandra. Chaiym backade av Matthias och Matthias reste sig upp, ruskade våldsamt på kroppen så att sanden som fastnat i hans blonda tagel flög åt alla håll, innan han lyckligt med högburet huvud travade efter Chaiym, slöt upp vid hans flank. Gick så nära att deras sidor strök mjukt vid varandra. Kanske tyckte Chaiym att Matthias blev för hårdhänt... kanske var det bäst att ta det lite lugnt med honom, då.
"Men at være alene er ikke sjovt!" svarade han högt.

[* men att vara ensam är inget kul!]

Chaiym himlade irriterat med ögonen. Han kunde fortfarande inte förstå. Vad gjorde den här, den här irriterande blonda saken här? Matthias borde vara hos sin flock nu, hos sin mor. Inte här. Inte här och störa Chaiym! Det var inte så!

Den mörka lawarvargen högg ilsket i luften och när Matthias kom efter honom och stötte emot honom gick han några meter ifrån honom så att han nu istället gick precis på stranden, där vågorna vällde upp. Det kalla vattnet mötte hans tassar, vågorna som slog mot land, men hellre det än att höra tjatet av den blonda hanen.

"Men at være alene er ikke sjovt!"

Chaiym fnös när han hörde danskens ord. Han förstod precis, de hade växt upp tillsammans. Han hade lärt sig att förstå sina syskon. Han önskade att det var någon annan som var här, Anton eller Kristoffer, eller Else. Men av dem alla skulle det vara Matthias. Matthias! Den mörka lawarhanen tittade ner i marken. Han ville inte ha honom här, orkade inte. Han sänkte huvudet och gick med huvudet nästan släpandes i marken. Tassarna släpades efter honom.
"Matthias." sa han lågt. "Gå."