Så kom det sig att Kione återigen stod med stadiga tassar på savannen. Här hade han varit en gång förut. För flera månader sedan. Han hade mött en hona i samma ålder som honom. Minnet var vagt, men han kom ihåg att deras möte blev kortvarigt. Hon tillhörde TBB och han Devils. Ingen av dem verkade veta om de var vänner eller fiender. Det hade slutat med att de båda skiljdes åt olika håll. Inte som vänner. Inte som fiender.

Nu befann han sig här igen, på den här platsen, inte helt olik Öknen, men på samma gång extremt olik. Men han fascinerades av platsen, med sina ljusa, varma färger och besynnerliga djur. Han hade aldrig fått smaka på dem, de där randiga hjortarna, eller de konstiga hjortarna med långa halsar. Eller de gigantiska grisarna med horn i nosen. Kione gissade på att de smakade riktigt gott. Inte för att han ens skulle drömma om att fälla något av dessa stora byten själv. Men han skulle ta med sig Elyn och Sarabi en dag. De kunde tillsammans ha roligt med en av de där randiga varelserna. Det var Kione säker på.

Han släppte de betande djuren med blicken och fortsatte nyfiket framåt. Han spenderade alldeles för lite tid på den här platsen, så mycket trevligare och mer spännande än den torra, döda öknen. Här fanns så mycket att utforska, så mycket att lära sig mer om. Han skulle kunna spendera en livstid här och bara lärt sig en bråkdel om allt som gick att lära sig.

Han skakade hopplöst på huvudet. Han spenderade alldeles för mycket tid i Öknen, med flocken. Han ville ut och se världen! Men hur skulle han ha möjlighet att göra det när Tramptass körde med honom sin personliga slav?

(Meldew och Lorelei )

Hur lång tid kunde det ta att vandra genom den här halvt torra halvt grönskande platsen? Först hade de mött på regn, sedan en ljummen period och nu var värmen där, Värme och torr mark. Hans huvud var lågt buret och hans tunga hängde ur munnen, skulle de vila snart? De hade ju tagit sig ganska långt ifrån den där långa eländiga helvetes vägen. Inte kunde demonerna kunna komma ikapp dem nu. Inte när de kommit så långt. Eller? Han stannade upp. Ett stark men ändå energetisk ljust hade letat sig in i hans synfält. Ganska långt in, men hur?. Hur hade han missat denne? Han vred huvudet så att han såg åt vänster, och mycket riktigt där stod något brunt.

En ungvarg. Nosen sökte efter dennes doft, en hane "Stranger" Åter talade han i kort drag, orkade inte mer än så. Han backade några steg, så han hamnade mellan främlingen och hans syster. Främingen verkade lugn, just nu. Men han ar förvånad hur starkt dens ljus var. Hans huvud hade höjts igen. De lila blickade på den bruna gestalten

*peet *Lorelei? ^^

[Gomenazai för segt svar ^^'']

Lorelei gick lungt bakom sin bror, tog in området som de gick genom. Försökte lista ut vad de skulle göra härnäst. Hon log. Vad än skulle hända härnäst kunde slumpen få avgöra så länge som hon fick vara med sin älskade broder, och även efter. Nej vad som helst skulle kunna få hända så länge det inte förstörde. Hennes långa svans gungade bakom henne, den höll en tillräcklig liten gungning för att hon inte skulle tappa balansen. Hon smakade tyst till med munnen, nog var hon lite törstig, huvudet var inte lika högt buret som det brukade hållas men öronen pekade energiskt framåt.

När brodern stannade till framför henne höjde hon fort på huvudet och lyssnade till hans ord, som om hon någonsin kunde låta bli när det var hennes älskade broder som talade men de vackra röst han bar. En främling, genast tittade hon runt sig. Lite för att försäkra sig om att det inte var någon av dem. Men hon förstod snabbt att det inte var dem. Meldew reagerade inte på det sätt som han skulle ha gjort om han kände av deras närvaro. Hon ruskade till lätt, även hon, utan hennes broders kraft, skulle ha känt av deras närvaro om de var här.

[och gomenazai för kort ^^'']

Då två främmande vargar med ett annorlunda utseende dök upp stannade Kione och såg misstänksamt på dem. Den ena ställde sig beskyddande framför den andre, var de ett par? Eller nära vänner? Kanske släkt? Kione visste inte, men han förstod att den lila hanen skulle beskydda honan till varje pris. Den brune kanske var djärv ibland, men han var inte dum. Han visste att det bästa vore att hålla god min och försöka hålla sig borta från bråk när han var i underläge - Han skulle inte ha en chans emot två, fullt friska främlingar. Så istället för att visa sitt ogillande slog Kione på sin charm. De talade nimorian, ett språk Kione sällan använde sig av men som hans läromästare hade lärt honom sen barnsben.

"Well, hello there." Svarade han med ett flin. De mörkt gröna ögonen granskade dem nyfiket, de verkade inte hotfulla, men man kunde aldrig vara alltför säker. "Having a little evening stroll, have we now?" Han klippte retfullt med öronen och tog några steg närmare de två vargarna. Han var inte ute efter bråk, men han visade tydligt med sitt kroppspråk att han inte var rädd eller den som backade om det skulle bli strid.

Den bruna gestalten stannade upp och han fortsatte granska den. Dess ljusa klara skenförvånade honom fortfarande, för så vitt han kunde bedöma var det en ung varg, nästan en valp i hans ögon. Men ändock ägde han en stark energi. Vilket kunde leda till något mindre bra ifall han bestämde sig för att Meldew och hans syster var ett hot. Och den känslan hanen utstrålade var missnöje, antagligen för att de var fler än honom.

Något med tonen i den brunes röst gillade han inte så han strök öronen bakåt. "
Didn't you mum tell you not to speak to strangers, Pup?" Han orkade inte med en arrogant naiv valp nu. Speciellt inte då denna tydligt visade att om ett bråk startades skulle han inte backa undan. Skulle det bli ett bråk skulle det bli Den ungas fall. Två vargar vars ålder översteg den andra skulle inte vara så roligt att slåss emot. Han lät en känsla av lugn svepa över främlingen, känslan skulle kännas som hans egen tills det att Meldew valde att ta bort den, då skulle han märka att det bara var fejk. Men han kunde inte spela på nog säkra kort.

Ska vi fortsätta eller avsluta?

[Jag vill vänta på Lorelei, hon har bara inte någon insperation just nu]

En brun individ närmade dem och utan hennes brors kraft tog det henne motåtgärder längre innan hon märkte denna. Han stannade upp en bit ifrån dem och hon granskade honom så snabbt och så utförligt hon kunde innan hon endast höll vakande koll på honom. Något med denna individ fick henne att känna sig något orolig. Var det kanske att denna hade en kraft starkare än deras och att till och med hon kände oro för honom. Eller var det kanske på sättet som denne förde sig och talade. Något var det men hon kunde inte klura ut vad det var. Men hon av hans kroppspårk att döma tänkte han inte backa iväg från en strid. Och även om hon var övertygad om att de skulle vinna över den unga så skulle det ändå kunna sluta i skador för båda parterna.

Hon höll huvudet högt med en genomskärande blick, även om hon stod något bakom Meldew så betydde inte det att hon själv inte skulle slåss för att hjälpa sin broder. Hennes öra vinklades då brodern talade men hon själv höll tyst och yttrade inte ett ord. Hon visste inte vad hon skulle säga, det som redan sagts var svars nog utan att hon själv skulle behöva yttra något. Istället granskade hon den bruna framför, var beredd på var enda rörelse denna skulle kunna tänkas göra.

När den unga hanen svarade emot reste sig raggen längsmed Kiones ryggrad och ett dovt mullrande rullade hotfullt uppför hans strupe. Hela hans kroppshållning hade gått från retsam och avslappnad till stel och vaksam. 

"No, but one thing she did tell me was to never fear anything. Don't you dare try to scare me off, pup." Han betonade pup med ett hånfullt tonläge och ett svagt flin på läpparna. Det var tydligt att den andre hanen såg ner på Kione, han kunde känna hans dömande blick. I vanliga fall skulle det få den bruna ungvargen att morra av ilska, men hans puls hade plötsligt sänkts, ett oprovocerat lugn spred sig inom honom och hans kroppshållning blev avslappnad. Vad var det för mening att bråka egentligen? Han kände inte ens de två främlingarna framför honom. De kanske var jätte trevliga trots allt. Lite smått förvirrad över hur han betedde sig stod Kione och stirrade på de två vargarna utan att säga ett ord.

Vad fanns det att säga?

"I'm Kione." 


(HAHA. Han blev typ hög <3 )

[OFF: Sirocco är inte med i detta rollspel, jag skrev bara som honom i off för att jag råkade vara inne på honom när jag skrev det så det finns ingen Quare i detta rollspel, Meldew och Lorelei är utbölingar som precis vandrat in i numoori]

(åh, så snurrigt av mig, my bad, skriver om inlägget ^^ )

Trots den brunes ord så började främlingen slappna av och han gjorde detsamma. Bra, han kunde fortfarande lita på sina krafter, han kunde känna den andre hanens undantryckta irritation som gömdes under hans egna lugn. Det var tyst ett tag och Meldew kastade ett ögonkast mot Lorelei, så länge hon var säker, utom fara. Den brune bröt tystnade och han nickade. Visade att han hört "and I am Meldew" sade han simpelt, kortfattat. Han pratade aldrig i långa meningar eller utdragna ord. Ansåg det vara onödigt. Tid kunde läggas på annat än att prata, speciellt med främlingar, men han skulle låta tiden gå tills dess att Lorelei tyckte att de skulle fortsätta, hon var lite bättre på det där pratandet än han, därför vred han huvudet mot henne, väntade på hennes reaktion på hanen, undrade ifall hon skulle förstå att det var han som ändrat dennes beteende.

[kom på att jag älskar min meldew <3]

Hennes ragg restes långsamt, var det för att den andre visade ragg eller kanske för att hon var så osäker på om den andre verkligen gick att lita på eller inte. Det var kanske bara den där dumma känslan man fick ibland när det kändes som om något var riktigt fel och hon vred öronen bakåt. De ryckte endast till när de andra två talade och hon tittade med en genomskärande blick. Hon ville inte säga sitt namn, men det kändes fel att inte presentera sig då även hennes bror presenterat sig. Hon vände ner huvudet lite i en lite formell nickning, även om pausen innan hon talade nog skulle ta bort vad än formalitet hennes rörelse gett. Hennes blick var inte den vänligaste för den delen då hon talade.

"My name is Lorelei." Hon talade i sin lena, nästan sjungande stämma som kom naturligt för henne då hon talade. Hon hade blivit lärd att alltid tala i den finaste stämma. Och med hennes kraft kom stämman nästintill automatiskt då hon talade. Men hennes ragg stod fortfarande och hon blickade mot sin broder, hon behövde inte tala till sin broder, han kunde säkerligen känna hennes oroliga och något spända energi. Hon var inte försäkrad trots broderns blick, hon kände till hans krafter och litade på brodern. Men ibland hade man den där osäkra känslan som inte ville försvinna.

Meldew. Inget namn Kione hade hört innan, men det bekymrade sig inte den bruna om. Det fanns massvis med namn han inte hade hört. Den andre sa ingenting mer och det gjorde inte heller Kione. Han stod lugnt och såg på dem med huvudet vaggande. Då talade plötsligt honan som fram tills nu hade hållit sig i bakgrunden. Hennes röst var sjungande och nästan sövande. Kione studerade henne nyfiket, hon verkade oroad över någonting men han kunde inte förstå vad. Här verkade det inte finnas några lurande faror. Han harklade sig och svepte med svansen innan han tog till orda igen.

"Nice to meet you, Meldew and Lorelei." Han log svagt. "What brings you to this lovely place?" Vad var det med honom idag? Vilket löjligt dravel. Men hur mycket han än ville så kunde han inte bli irriterad på främlingarna. Det var som att ett djupt lugn hade kastats över honom. Egentligen kändes det skönt. Han brydde sig inte ens om att savannens andar skrattade åt honom.

Han granskade sin systers oroade anlete och nickade vagt, knappt synbart. Han önskade heller inte att få stanna här länge. Hanen må vara lugn nu, nästan som om han var euforisk, men Meldew visste att hans kraft inte var fullt utvecklad, nej han hade övar mer med Energierna. "Ah, nothing special, we are just passing trough" svarade han lugnt, höll ständig koll på främlingens energi och känslor, vilka var skickligt dolda, för stunden "We are going north" sade han sedan, utan att riktigt avslöja mer än så. Det var inte viktigt för den burna hanen, men för Meldew, allt som kunde försäkra att hans systers liv skulle fortgå var viktigt, viktigare än allt annat. Så en sådan liten ynka detalj som ett namn på en plats var allt för stort i hel hets biten. Som om ett pussel, saknades en bit skulle man inte kunna lägga färdigt det. "So I'm not sure if we have the time to stay around longer than this, Kione" Hans röst var fortfarande lugn och han stärkte på unghanens känsla av lugn, för att den inte skulle lätta för snabbt när de lämnade platsen, men han var litet irriterad för att han behövt prata mer än vad han själv gillade. Han vände blicken mot Lorelei, lät henne bestämma om det var det sista de skulle säga hanen eller om hon ville prata mer.

[Får bli ett medel långt roll då jag inte kan se att Meldew stannar allt för länge med en hane som kan vara ett hot mot hans syster]

"Oh that's nice." Svarade han med en instämmande nickning. De var ute och äventyrade. Det skulle Kione också göra snart. Snart skulle han ut på sin första riktiga långvandring - han kanske skulle känna sig rädd - men det gjorde han inte. Allt som kröp i kroppen var spänning och förväntan. Han skulle få se världen, på riktigt! Hanens röst fick Kione att spetsa öronen. De skulle ge sig av igen. Det tyckte i morrhåren på honom då han lät blicken vandra från den ena till den andre.


"Fair enough." Svarade han sedan lugnt. "I guess it's time for me to head back to the back then. Pleased to meet you guys! Have a lovey time in the north, I've heard it's pretty cold up there... " Han gav dem ett inställsamt sista leende innan han vände sig om och började gå bortåt, nynnandes på en glad melodi. Vilket trevligt möte!