| Med tanke på allt som pratats om så har vi kommit fram till att göra om det hela en aning. Kommer ta bort det som involverar valparna så får alla valpspelare var för sig skriva ihop en sammanfattning här i forumet om hur de reagerade och kände angående de olika sakerna som skedde. Det enda som egentligen måste ske är ju att valparna drar iväg på egen hand och stöter på Iwaku, som läser deras tankar och får reda på vilka som är deras föräldrar, och går sedan för att konfrontera (läs mörda) dem. Antagligen så kommer de att reagera på Mikas blixt och sedan, en stund senare på Mith's avskedsord, ni får bestämma om era valpar förstår det eller ej. De är ungefär i 7 års åldern någonting. Hur som helst, om de nu inser att nått är fel och springer hem, eller som de inte förstår och dröjer sig kvar för att sedan märka det när de kommer hem får vi se beroende på vad som skrivs. Det är tänkt att de ska hitta föräldrarna orörliga, blodiga och döda i en glänta en bit ifrån lyan, så ja, skriv hur era valpar reagerar och känner över det hela, gärna också lite om vad de känner till varandra. //Zara |

-

Mikayo förstod inte först vad det var som närmade sig. Vinden låg inte till hennes fördel denna dagen och skepnaden var smart. Höll sig i skymundan för hennes något unika syn. Vad var nu detta? Var det någon som kände henne? När vargen plötsligt dök upp några meter bort var hon först cockad, men slappnade sedan av och log.
- Far. Vad för dig hit?
Sa hon med mjuk röst. Det var länge sedan, men nog var Iwaku den av sina egna föräldrar som hon uppskattat mest av de båda. Han hade lärt henne en del. Tyvärr hade hon inte haft mycket mer tid med honom, då han sällan varit där när de själva var valpar. Hon var glad över att Mith deltagit i deras valpars uppfostran mer än nödvändigt nästan.

Den mörka vargen gjorde inte mycket. Stod där, sökte efter svar. Efter något. Skam, skyldighet, ånger? Inget. Han fnös föraktfullt efter en stund. Han svarade henne inte. Hon var inte värd att tilltalas längre. De äcklade honom och att hans egna son var med på det hela, med samma helhjärtade instast störde honom något enormt. Detta misstag skulle han genast rätta till. Utan större förvarning morrade han till och dök upp i nästa sekund intill sin dotter. Striden bröt ut i blod direkt och en kraftfull blixt lyste upp hela dalen i ett blåaktigt sken. Iwaku gurglade av morrningar och blod i käften. Det var sällan man fann sådant agg i hans ögon emot någon individ. Dottern försvarade sig genast. Elektrisiteten sprakade kring hennes mindre kroppshydda och hennes isblå ögon lös upp tillsammans med måntattueringen.

Iwaku var inte direkt den som hade en passiv stridsteknik, väntade sällan på sin motståndare. Men hans anfallande tekniker var väl uttänkta och planerade i minsta detalj. Att aggera i blint hat var något han ytterst sällan gjorde. Nästa attack kom lika plötsligt, då han enkelt använde sina krafter för att överraska sin motståndare. Blod färgade bergrunden mörkröd och blixtens hetta och kraft fägrade den svart på olika ställen omkring de kämpande. Musklerna skrek till inom Iwaku varje gång hans käftar nuddade sin dotters kropp. Ack han skulle få stå ut med detta tills hon var för svag för att orka mer.

Striden drog ut på tiden, men han kände att valparna inte var på väg tillbaka. Suveränt. Allt gick enligt planen. Äntligen fann han sina käftar lyfta upp sin dotter i strupen. Hon nådde med baktassarna i marken, men hängde så gott som och dinglade i munnen på honom. Han morrade av ren exhaltering. Det var ett tag sedan han hade en vargs liv i hans egna tassar. Det var han som bestämde tikens öde. I nästa sekund veknade hon likt en vissen ros och Iwaku släppte ner den lämmlästade kroppen på backen. Hon rörde sig inte och Iwaku andades häftigt. Nu var det bara att vänta. Mith skulle ganska snart märka att Mikayo's ljus inte längre lös. Han satte sig ner och stirrade ut i tomma intet. Det var bara att vänta.

[vsg en kort del tre x) ]

| Inspirationsmusik jag använde: https://www.youtube.com/watch?v=He3qmXo0oww
https://www.youtube.com/watch?v=1SiylvmFI_8 |

Han kunde känna en smärta skära igenom hans sinne, likt som om den varit hans egna kunde han känna tänder och klor, och han behövde inte ens söka av sinnet för att veta vem det var. Han kunde hennes sinne utan och innan, hade alltid en koppling till henne vart han än gick, även om han inte aktivt läste hennes tankar hela tiden så var kopplingen alltid där, som en vag känsla av närvaro och möjligen även trygghet. Han stelnade till på platsen där han befann sig utanför lyan, sekunden senare så lystes dalen upp av en blå blixt, följt av det dånade ljudet. Han kunde knappt röra sig, chocken och smärtan var stor och han kunde känna smärtan skära igenom Mikas kropp för vart slag och bett hon erfarade. Varför kunde han inte förmå sig att röra sig? Ta sig dit? Kroppen lydde inte tankarna, en väldigt hemskt känsla, han kunde bara stå där medans smärtan blev värre och värre, skar igenom hans sinne på samma sätt som om det vore hans egna kropp som skadades, men det var det inte, det var någonting än värre, hans älskade Mika, hans syster och partner. Det hela var oerhört frustrerande och hemskt, att inte kunna göra något för att förhindra det hela, smärtan hindrade honom från att känna vart hon befann sig, och hans muskler verkade närmast paralyserade. Vad han inte skulle ge för att kunna byta plats med henne, att hon skulle slippa smärtan, skadorna. Smärtan blev allt värre, livsgnistan som alltid annars sken så klart blev allt vekare. De mörkblå ögonen fylldes av tårar och de föll obehindrat nerför de silvergrå kinderna, varför, varför var detta tvunget att ske? En känsla av andnöd och en skarp smärta i halsen slog sedan emot honom, och han visste vad det innebar, han kunde känna hur hon gled bort från hans sinnes grepp, hur det starka, klara ljuset allt mer falnade, hur hon försvann ifrån honom. Ett vrålande lämnade hanen, han skrek rakt ut, ett fyllt av smärta och sorg, tårarna fortfarande rinnandes längs med hans kinder. Sekunden senare kunde han till sin smärre förvåning finna sig själv betrakta scenen som utspelade sig framför honom, hur Mikas lealösa kropp hänsynslöst släpptes ner till marken från ett allt för bekanta käftar. Benen vek sig händlöst under honom i samma ögonblick som ljusets sista låga falnade, och någonting brast inom honom, det som han under hela sitt liv haft närvarande, som han byggt upp, med henne, tack vare henne, all den kärleken och all den ändlösa värmen. ''Nej...nej...'' fick han fram med en kvävd röst, med blicken fäst på den sargade kroppen, han kunde inte förstå det hela, hur kunde detta ske, han kunde inte leva utan henne, det här fick bara inte hända. Efter vad som kändes som en evighet, men inte kunnat vara mer än någon enstaka minut, så vreds den mörkblå blicken upp för att möta den likfärgade och vita blicken hos hanen framför honom. Den hane som han en gång sett upp till, som han lärt av och respekterade trots att han inte känt honom så väl, deras blodsbundna fader. Det var obegripligt, han stod där, delvis täckt i blod, Mikas blod. Varför... tanken var hård, men smärtan i hans stämma gick inte att undkomma, sorgen likväl närvarande. Varför...

Hanen svarade honom inte, gav endast intrycket av att vagt höja på ögonbrynen, och han fick känslan av att hanen såg ner på honom, smutskastade dem bägge, kanske rent utav skämdes för att vara deras fader. Han anade vad det var som hanen syftade på, men han själv fann inget problem i det hela, de var vuxna, och de älskade varandra, vad hade rätten att dra dem från varandra? Enligt hanen så hade han tydligen det. Han behövde inte ens försöka sig på att läsa hanens tankar för att förstå det, den där första känslan var allt som krävdes, den var uppenbar, och avskyvärd. Blotta tanken på att hanen som stod inför honom var hans far var minst lika avskydd som hanen kände angående dem. Han kunde känna vreden inom sig överstiga allt vad hette sorg, växte ur det och tycktes inte ha någon gräns. Han blottade de vita tänderna och en morrning lämnade hans strupe innan han sekunden senare befann sig framför hanen och slog ut med tassen emot sidan av dennes hals, lyckades riva upp huden, men det var inte utan pris. Han kunde i nästa ögonblick känna hanens tänder skära ner i nacken på honom i ett bett, men han höll inte fast honom, underligt nog. Han tog några steg bakåt, höjde huvudet och mötte kort den så kallade faderns blick, han kände inte smärtan från bettet, så konstigt, eller var det bara helt enkelt så att den begravdes bland all den andra smärtan som härjade igenom hans kropp och hjärta? Troligtvis. Ingenting verkade ha någon betydelse längre, vad som än hände honom brydde han sig inte om, känslorna och smärtan dunklade hans omdöme och tankar. Tankarna på valparna var inte ens närvarande, de hade försvunnit någonstans bland virrvarret av känslor som han inte kunde kontrollera. Mika hade alltid varit, och skulle alltid vara hans allt, ingenting kunde ändra på det, och han kunde inte se sig själv leva utan henne, de där månaderna när de lämnat hemmet för första gången och vandrat skilda vägar hade varit nog plågsamma. Det var helt enkelt otänkbart, obegripligt, men nu hade hela hans värld slagits i spillror, av den vargen som han en gång sett upp till, den vargen som han härstammade ifrån, en som han trodde sig kunna lita på, men ack så fel han hade. Sedan slängde han sig återigen emot hanen, höll inte tillbaka det minsta, det fanns ingenting som var resonligt längre, ingenting som var förlåtligt eller förståeligt. Ingenting.

Ännu en blodig strid bröt ut i dalen, denna desto mer utdragen, om det var på grund av hanarnas någorlunda lika kroppshydda eller på grund av de väldiga känslorna av smärta och sorg som det pågick längre var osäkert. Ljudet av käftar som slogs ihop, klor som skrapades emot underlaget av sten, morrningar och smärtsamma läten fyllde platsen, det var svårt att undgå det om man befann sig någorlunda nära. Ingen av hanarna skulle gå helskinnade därifrån, det var uppenbart, men endast en av dem skulle faktiskt göra det. De visste de båda, ingen av dem tänkte ge sig, var fast beslutna om sina tankar och känslor. Mith hade inga förväntningar eller förhoppningar på att han skulle gå levande ur det hela, fadern visste han var stark, och desto mer erfaren, men han ville skada honom så pass mycket han bara kunde, förhoppningsvis så att han kunde få någonting som alltid påminde honom om dem, om vad han gjort, hans svek och hans avskyvärda handling. Han kunde känna hur krafterna försvann från hans kropp, övergav honom på samma sätt som han tidigare känt Mikas göra, hur livsgnistan falnade, hur kroppen slutade lyda. Han visste det då han kunde känna faderns tänder omkring hans hals, samma smärta, men denna gång fysiskt närvarande, denna gången i hans hals, i hans kropp. En känsla slog honom plötsligt, en tanke följde, en som han förbannade sig själv för att ha förträngt i vågen av smärta och sorg, en som han inte kunde låta bli att smärtas än mer över, valparna. Mina älskade valpar... stämman var svag, bräcklig, närmast obefintlig, och det var knappt att han lyckades nå deras små sinnen, det krävdes en stor ansträngning, ett sista krafttag. ...ta hand om er...och varandra... hans röst dog ut, falnade, i samma stund som gnistan och livet lämnade honom, hur kroppen blev hängandes lealös i sin faders käftar. Ännu en fallen, ännu en mördad...

Sedan dag ett hade livet bestått av en kärleksfylld och varm tillvaro. Föräldrarna hade valt att slå sig ned bland de berg där få andra vargar hade vägarna förbi, kanske för att de önskade sin nystartade familj lugn och ro under de första åren. Valparna som föddes kunde beskrivas som smutsiga, oönskade, i andras ögon. Förbjuden kärlek hade fört dem till världen, och det var förbjuden kärlek som höll dem vid liv. Men icke desto mindre, så var denna förbjudna kärlek villkorslös. Och det var den första och enda kärlek valparna möttes av och lärde känna när de anlände till världen. För dem var inte far och mor broder och syster. De var ju deras föräldrar, som älskade dem mer än något annat och skulle göra vadsomhelst för dem. Det fanns inget fel i att fadern och modern älskade varandra, att de valt att avlägsna sig till dessa berg för att starta sin egna familj. När man inte känner till någonting annat än det som omger en under uppväxten så är det mycket svårt att ifrågasätta det.
Ingen av valparna växte upp med vetskapen att de på något sätt var annorlunda, att deras utseende och sinnen var förvrängda och onaturliga på grund av incest. Två helsyskon som valde kärleken framför allt annat, som valde att avla av sig med varandra, var smutsigt och äckligt på en nivå som nog inte ens de ondaste, mörkaste och mest befläckade själarna skulle ha tillåtit. Men ingen av dem rynkade någonsin på nosen åt sina valpar. Ingen av dem sköt dem åt sidan, sade att varelserna som förts till denna värld inte var värda sina liv. De var stolta föräldrar. Kanske än mer stolta än många andra vargar som väljer att bilda familj utan blodsrelaterade band till varandra. Och när stoltheten och kärleken inför den familj som växte upp i lyan i Blodbergen var större och mer kraftfullt än någonting annat, ja vad fanns då för de små valparna att längta efter bortom bergens gränser? Vad fanns det att fundera över, när allt verkade så självklart? Ingen hade någonsin yttrat ett ord om att de inte var som andra valpar. Att de var konstiga, på grund av föräldrarnas släktskap. För dem var de som vilka andra valpar som helst. Deras föräldrar var de bästa föräldrarna i världen, deras kärlek till varandra var inte underlig på något sätt. Världen var en varm och lycklig plats. Inget ont existerade för valparna att veta om.
Tills den dag ondskan valde att vandra in i valparnas liv med självsäkra steg och ta allt ifrån dem.


Ethiezhte älskade sin far och mor mer än någonting annat. Självklart älskade hon sina syskon också, och då hon var den förstfödde i kullen så ansåg hon sig själv ha ett visst ansvar att se till så att syskonen inte hamnade i trubbel eller ställde till med alltför mycket elände för både sig själva och resten av familjen. Kanske var hon inte den livligaste av valparna, hon var en aning "dämpad" i sitt sätt att leka och bete sig till skillnad från många andra i sin ålder, men hon lekte och sprang så fort någon av syskonen eller föräldrarna bjöd in henne till aktiviteter. Men trots detta aningen dämpade sätt, trots att hennes vilja att prestera bäst och ständigt visa sig duktig för att föräldrarna skulle veta att de kunde lita på henne, lita på att hon såg efter sina syskon så de inte ställde till med något dumt, så bar hon på ett stort hjärta. När hon inte utmanade sin syster, eller retades med sina bröder, så fann hon lika mycket nöje i att lägga sig ned intill sin mor eller far för att endast lyssna på när de talade. Ibland behövde hon inte ens höra deras röster, eller känna deras varma päls intill sin. Det räckte med att hon fick ligga i närheten och bara ta in vetskapen om att de befann sig i närheten och att hon fick dela den stunden med dem. Ibland kunde hon försöka sig på det med syskonen också, att medan de lekte så lade hon sig ned en bit ifrån dem och slöt ögonen för att kunna lyssna till deras rörelser, röster och ibland tankar. Men tillfällena då hon fick ligga ifred utan att själv brutalt dras in i leken eller kallas för tråkig var få. Hennes stillsamma sätt, att hon oftast tyckte tystnaden talade högre än ord, var det nog ingen av syskonen som förstod sig på. Men det gjorde henne aldrig någonting. De behövde inte förstå sig på allt hon gjorde, så länge de respekterade att hon som äldst hade mest att säga till om och att hennes beslut skulle respekteras. Antagligen gavs hon respekt ungefär lika ofta som hon fick ligga ifred och bara vara, men syskonrivaliteten var en av de saker som gjorde vardagen spännande. Hon kunde aldrig riktigt vara säker på vad Eirocalyphtica skulle hitta på, om Ethanimero skulle vara kontaktbar just den dagen eller om Ephestherian skulle hänga med på jakt när hon och Eiro plötsligt ville avgöra vem som var den bäste jägaren. De hade alla ståtliga namn. Men allra bäst tyckte hon det var när modern kallade henne för Ethie. Ethie var ett lent, mjukt namn som hon aldrig förstod om det faktiskt passade henne. Len och mjuk var inte ord hon skulle använt om hon ombads beskriva sig själv. Ändå så kändes det så rätt när hennes mamma uttalade namnet för att få hennes uppmärksamhet, eller bara ville göra henne medveten om sin närvaro.
Livet var en lek utan slut. Men den dagen skulle allting förändras. Trots att den börjat precis som vilken annan dag som helst, trots att inget konstigt sagts eller gjorts inom familjen, så skulle allting förändras. Flera liv skulle förstöras och lämnas i spillror som aldrig skulle gå att sätta samman igen, inom loppet av endast en dag.

Föräldrarna hade gett dem lov att ge sig ut och leka. Vad de dock inte visste var att denna dag var det inte vilken vanlig lek som helst som gällde. De skulle faktiskt bege sig ut på jakt. Det kunde de dock såklart inte berätta för föräldrarna, för då skulle fadern ge dem ett sånt där varmt, menande leende som skulle göra henne medveten om exakt hur ung och oerfaren hon faktiskt var. Modern skulle säkert säga någonting i stil med "Lycka till, fäll inget för stort!" och se över dem alla med beskyddande blick. Det skulle ta dem ur rollerna som jägare, som mördare!, och återföra dem till sina små valpkroppar och valpsinnen. Nej. Så kunde de inte ha det. Därför var det bättre ifall föräldrarna trodde att de bara skulle ut och leka. Då skulle de bli så mycket mer imponerade sen när de såg vad syskonskaran kom hem med!
Eiro susade förbi henne på höger sida, var noga med att knuffa sin bog hårt emot Ethie's, och väckte henne på så sätt ur tankarna som fått löpa fritt medan hon sprang fram över den hårda marken. Systerns skratt klingade högt framför henne, och hon visste mycket väl att det var en utmaning. Diskret kastade hon en blick bakom sig, endast för att försäkra sig om att bröderna fortfarande hängde med, innan hon åter riktade blicken framåt och längde på stegen. De hade fått upp ett spår på en hare, antagligen hade den kommit vilse då så pass stora gnagare var ovanliga i det här klimatet, och nu var tanken att leta rätt på den, fälla den och ta tillbaka den till lyan för att visa föräldrarna att de minsann kunde jaga rätt på sina egna byten. Dessvärre så blev söksträckan nu mer till en löpsträcka då Eiro inte kunde hålla sig i skinnet. Men å andra sidan, det kunde inte Ethie heller. Hon dundrade fram över marken, med klorna utspretade till max och de stora öronen spetsade för att hon skulle kunna höra ifall systern fällde någon kommentar om att hon var långsam. Avståndet mellan dem kortades, hon längde ytterligare på stegen. Sprången som förde henne fram över marken fick henne nog att likna en räv mer än någonting annat, men det var hon lite medveten om då det enda hon för stunden hade i sikte var att passera systern.
Hon kunde uppfatta sin systers röst, men inte orden som nog var tänkta att peka ut hur seg storasystern var. Detta fick endast viljan att visa vem som var bäst att brinna kraftigare i bröstet på henne. Tre kraftfulla språng, och hon kom upp jämsides med sin syster. Om bröderna höll samma tempo som dem var hon för stunden inte medveten om.
"Det blir jag som hinner först fram till haren, och det blir jag som fäller den!" Kaxigheten klingade starkt i hennes röst då hon flinade brett mot sin syster innan hon med ytterligare lite kraft lyckades ta sig förbi henne. Så fort hon passerat systern tycktes det gå så mycket lättare att springa. Avståndet mellan dem längdes, och hon behövde inte vända blicken bakåt för att veta att systern nu låg längre bakom henne än vad hon nog ville. Det fick ett litet leende att smyga sig över Ethie's läppar samtidigt som hon fortsatte att i hög fart susa fram över markerna som nu täcktes av gräs och annan växtlighet. Haren måste vara i närheten någonstans, den kunde inte ha kommit så långt. Blicken svepte över omgivningen och öronen vinklades åt olika håll medan hon fortsatte att springa. Dofterna som kittlade hennes nos lurade henne att harspåret inte var lika färskt här, men hon vägrade ge upp.
Så tvärstannade hon.
Musklerna skrek under skinnet på henne, gjorde henne medveten om deras missnöje över den intensiva, korta språngmarsch hon just utsatt sin egen kropp för. Bröstkorgen hävdes och sänktes i andfådda andetag, men trots detta var andningen förvånansvärt låg. Antagligen för att hon inte ville dra till sig onödigt mycket uppmärksamhet från det som fått henne att stanna så tvärt.
Framför henne stod en hane. En reslig, mörk, skräckinjagande hane. Hon hade aldrig mött en annan varg så nära intill lyan förut. Och aldrig tidigare hade hon kunnat föreställa sig att en enda individ kunde ingjuta sådan respekt, avge sådan ondska, med sin blotta närvaro. Skräcken slöt sina långa, kalla fingrar om henne och hon flyttade instinktivt ena baktassen ett steg bakåt. Som om hon var redo att vända om och fly om det skulle behövas. Men när hon hörde att syskonen kom ikapp, att systern stannade upp just intill henne, kunde hon inte tillåta sig själv att visa hur rädd hon var. Intill sina syskon var hon tvungen att vara stark. Hon var tvungen att vara modig.
Öronen strök sig bak emot nacken, huvudet hölls i en låg position och skulderbladen kunde skymtas under skinnet och pälsen som täckte hennes manke. Den tvåfärgade blicken stirrade intensivt på den store hanen som stod framför dem. Vad ville han? Vad hade fört honom till denna plats? Var han farlig? Skulle hon tala till honom? Kände han far och mor? Frågorna ekade inne i huvudet på henne, men hon förmådde inte ge ifrån sig ett ljud. De befann sig en bra bit ifrån lyan, men han kunde ändå inte skada dem. Inte utan att far och mor skulle höra. Far skulle hinna till platsen och hjälpa dem om det behövdes. De hade ingenting att oroa sig för. Hennes syskon var säkra.
"Vem är du?" Tonen var låg, nästan bräcklig. Om hanen hört orden och kunde förstå vad hon sagt skulle det vara ett under. Men knappt hade hon hunnit stänga käftarna efter att hon talat innan hon kände av en främmande närvaro, i sitt eget sinne. Rädslan begravde tänderna i henne, fick blodet att frysa sig i ådrorna på henne och hon kunde inte röra sig. Var det hanen som grävde runt bland hennes tankar? Det var alltså inte bara de inom hennes familj som ägde kunskapen, andra kunde läsa av sinnen de också? Paralyserad, oförmögen att röra sig, stirrade hon in i hanens ögon som precis som hennes hade två olika färger. Vad det var av avläste i hennes sinne visste hon inte. Kanske skulle hon ha kunnat ta reda på det om hon fokuserat, ansträngt sin kraft, men det var som att rädslans hårda grepp fick henne att glömma allt annat. Gjorde han samma sak med hennes syskon? Grävde i deras sinnen? Kunde de känna av det lika starkt som hon gjorde? Kunde de känna ondskan, mörkret, som vilade kring hanen likt en ogenomtränglig aura? Hon hoppades att de inte behövde känna samma rädsla som henne. Hon hoppades att han nöjde sig med att bara kolla hennes tankar, att han lät bröderna och systern vara ifred.
Det kändes som att mötet drog ut till timmar, trots att det endast varade ett kort ögonblick. Hanens skräckinjagande närvaro drog sig ur hennes tankar, och innan hon hunnit förstå att han inte längre befann sig innanför hennes pannben hade han börjat röra sig bortåt. Trots att han lämnat platsen och inte längre sågs till tog det en lång stund innan hon återfick kontrollen över sin egen kropp. Hur många minuter som hann passera var hon inte medveten om. Men när hon kände att hon kunde vinkla huvudet, att benen åter lydde henne, så var hon rädd att syskonen redan hunnit se skräcken som lyst i hennes blick. Det var som att ett enormt tryck plötsligt avlägsnat sig från hennes bröstkorg, och hon tog ett djupt, tacksamt andetag samtidigt som hon vände sig om för att möta sina syskons blickar. Hon ville le mot dem, skratta lätt och säga någonting i stil med "Det där var spännande! Undrar vem han var!" men hon fick inte fram ett ljud. Inte ens ett litet leende kunde hon bjuda på när hon stirrade in i sina bröders ögon. Hon sänkte blicken, försökte förstå varför obehaget låg kvar över platsen trots att hanen försvunnit. Det var någonting i utkanten av hennes sinne som kändes... fel. Men hon kunde inte få grepp om vad det var. Försjunken i tankar sänkte hon nosen till marken, vände sig åter om med ryggen mot syskonen och började nosa efter spåret som haren lämnat efter sig. Det var trots allt den som fört dem dit. Kanske skulle hon börja känna sig som sig själv igen bara hon fick lite tid på sig.

Sorgen sköljde över henne likt en våg av iskallt vatten. Rädslan naglade sig fast i ryggraden likt en energisugande parasit som aldrig någonsin planerade att släppa sitt grepp. Faderns ord hade nåt henne, och hon förstod instinktivt att det varit en tanke menad för dem alla. Plötsligt existerade inte längre tanken på jakt eller en fet, härlig hare som skulle vara perfekt att visa upp för föräldrarna efter en hel dags jagande. Tankar på lek och skratt, lycka, verkade vara så avlägsna att hon för en sekund blev rädd för sig själv. Hon vände blicken emot sina syskon, ren och skär skräck lyste i de tvåfärgade ögonen. Var de lika rädda som henne..? Förstod de allvaret i orden som fadern just låtit skicka dem..?
"Vi måste..." men hon lyckades inte avsluta meningen. Istället vände hon om, och utan att se efter om syskonen följde efter henne så började hon springa. Mot lyan. Mot föräldrarna. Hem. Tassarna slog hårt emot marken under henne, musklerna arbetade hårdare än de någonting gjort tidigare och varje andetag skar i bröstkorgen på henne. Hem. Jag måste hem. Nu. Vinden slet i hennes päls, fick ögonen att tåras. Hon sprang snabbare än hon någonsin gjort tidigare i hela sitt liv. Det fick inte vara sant. Det kunde inte vara sant.
När hon nådde lyan kändes det som att hela världen skulle ge vika under henne. Blod. Blod överallt. Och en tomhet som inte hörde hemma där. En tomhet som talade för att här fanns inget liv. Inga hjärtslag, inga sinnen. Men mor och far fanns ju där... de låg ju där... bland allt blod...
"PAPPA, MAMMA!!!" Ett hjärtskärande skrik som innehöll all sorg, all oförståelse, all rädsla som i just det ögonblicken höll på att kväva henne.
"NEJ!!! NEEEJ!!! PAPPA!!! MAMMA!!!" Hon sprang fram till moderns kropp. Död, livlös, låg den där på marken. Täckt i blod. Det kunde inte vara den mamma hon känt hela sitt liv. Den mamma som alltid varit glad, vänlig, kärleksfull, som alltid varit glad av att se henne... Hon pressade huvudet emot moderns nacke, begravde ansiktet i den blodfläckade pälsen. Kroppen var fortfarande varm.
"Mamma... mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma..." Hesa viskningar. Hennes röst bar inte för tydliga ord. Tårarna rullade nedför hennes kinder, medan hon sträckte ut sin kraft i sökandet efter moderns sinne. Det fanns inte kvar. Det fanns ingenting. Endast en djup, mörk, bottenlös, kall tomhet som fick det att vända sig i magen på henne.
På ostadiga ben lyckades hon ta sig bort till fadern, där hon föll ihop med hakan placerad ovanpå hans huvud. Desperat sökte hon efter hans varma, välkomnande sinne... men inte heller det gick att finna. De hade gett sig av. Båda två. Och endast lämnat efter sig sina tomma, döda kroppar.
"Pappa... pappa, snälla... snälla..." Hon kippade efter andan mellan varje ord, försökte få luft men gråten täppte igen hennes hals och nos. Länge låg hon där. Tätt intill faderns döda, blodtäckta kropp. Tårarna fortsatte rulla. Det fanns ingen ände. Sorgen var bottenlös. Den höll på att riva henne itu. Den höll på att ta livet av henne.
Hur länge hon låg där, hur länge syskonen hade funnits på platsen tillsammans med henne, visste hon inte. Det enda hon visste när hon väl lyckades resa sig upp, var att hon var tom. Det fanns inte längre några tårar. Ingen förtvivlan, ingen sorg. Hon var tom. Trasig. Hon hade förstörts, fullkomligt trasats sönder, och skulle aldrig gå att sätta ihop igen. På den plats där hjärtat en gång befunnit sig gapade nu ett enormt, svart hål. Det fanns inte längre plats för smärta och sorg. Det enda som fanns kvar... var hat. I det ögonblicket stängde hon ute omvärlden. Hon skapade en sköld omkring sig och inneslöt sig i sig själv. Hon skulle hitta den som gjort det här. Hon skulle söka reda på den mörka hane de mött under sin jakt. Hon skulle finna svaren. Och hon skulle få den skyldige att betala. Med sitt eget blod och liv.
Utan förvarning vände hon sig om, och började springa. Bort därifrån. Bort ifrån föräldrarnas livlösa kroppar, bort från allt blod, bort från syskonen. Hon sprang så fort hon bara kunde. Det existerade inte längre någonting annat än den mörke hane som skulle kunna ge henne de svar hon var ute efter. Hon stannade inte ens för att se till sina syskon, säga hej då. Det fanns inte längre någon plats för dem. Hon var ensam i det här.

Slut på Ethiezhte's del.

Livet hade börjat stilla, lugnt och lyckligt. Kärlek hade delats ut utan några restriktioner, inget hade visat på att kärleken var fel, förbjuden, konstig. Ingen hade sagt till dem att de var varelser av synd eller att de var mer annorlunda än någon annan, ingen hade påvisat att deras existens var något fel, så därför var det inget som han visste, eller brydde sig om att fråga efter. Varför skulle han? Så vitt han visste så var det så världen såg ut, så den alltid skulle se ut. Det fanns inget i valpens sinne som vittnade om något annat, inget som kunde säga åt honom att allt skulle förändras. Men trots all lycka så höll han sig för sig själv, funderade djupt, men ibland kunde den valpiga instinkten ändå gripa tag om den späda kroppen och då studsande han gärna upp från sin plats i skuggorna för att flyga på en av systrarna och dra dem i öronen eller svansen. Men idag, just idag, skulle hela den idyllen brytas. Förstöras. En valps lyckliga liv skulle slås i spillror. Men det var inget som någon av dem visste, inget någon av dem kunde förutse. Det var även idag, just denna dag, som de alla vågade sig på en litet längre tur från lyan. De skuttade och lekte längs vägen, och Speciellt idag var det Extra roligt att bråka med Ephrian. Han skuttade fram mot brodern och nafsade tag om ett av hans öron. Busigt drog han litet i det innan han skrattandes släppte och skuttade efter de andra istället. Han var uppspelt över deras plan. De skulle ta och jaga, hitta ett byte som de stolt skulle visa för föräldrarna som, även dem overlyckligt stolta, skulle ge dem beröm. Och så skulle deras dagar fortsätta. Med lycka och kärlek. Det var han säker på, varför skulle han ens tvivla? Det fanns inget i hans värd som tydde på att något skulle förändras. Inget som sade honom att lyckan var begränsad.

Men kanske var det så? Kanske var det så att en person hade en viss tid av lycka, en viss mängd som de fick srida ut över livet. Och kanske ar det så att valparnas nu hade förbrukas. Kanske var det så att hans tid av lycka hade tagit slut. De hade helt enkelt varit för lyckliga. 

Plötsligt flög båda syrrorna iväg i rasande fart och han följde dem med den lila blicken innan han åter längde på stegen för att någorlunda hänga med. Han brydde sig inte om vad brodern bestämde sig för att göra, inte för stunden. Nu gällde det bara att inte komma sist ner. Sist var dåligt. Med stora, något klumpiga, språng knappade han in på systrarna innan han snubblade över sina egna tassar och tumlade fram innan ha landade på rygg. Han skrattlade hjärtligt då han sprattlade med mbenen i luften för att ta sig upp igen. Väl på alla fyra satte han åter efter dem fast besluten om att iallafall komma ikapp. Men då syster stannade in så tvärt flög han förbi henne innan han lyckades få stop, enbart en halvmeter framför. Hans lila blick fästes på systern då han vred bak huvudet för att se frågande på henne. Vad var det som skrämde henne? Skärrade henne? Han började gå emot henne men stannade upp och vred huvudet åt det håll systern stirrade. Ögonen spärrades upp och svansen piskade förvirrat bakom honom. En stor mörk varg befann sig framför dem, något större än fadern var han. Skräck beblandades med stolthet och kaxighet. Han höjde huvudet och ställningen, även om svansen glidit neråt, stelt stod den rakt ut ifrån kroppen, i ett försök att hindra den att smita mellan benen. Ethie talade men han vek inte undan blicken emot hanen. En välbekant, men ändå främmande, känsla spred över hans sinne. Det var som när fadern pratade med dem på sitt egna sätt. Kanske hade han ärkt att något var udda och kollade till dem? Ethan trodde innerligt på det. Att fadern hade koll på vad som hände, att han visste att denna främmande vargen var så nära. Sedan försvann känlan då den mörka lämnade dem, vilket gjorde att han blev mer säker på sin sak. Fadern hade hållit koll och sedan avlägsnat sig då hanen gjort det.

Han följde Ethies exempel då hon började leta efter haren igen och det var med ny glädje han struttade omkring bland träden. Men allt ändrades då faderns svaga stämma letade sig in i sinnet. En paralyserande skräck grep tag om den unga kroppen. Gjorde så att han frös i sin position med nosen till marken. Fadern skämtade, eller hur? Han hade kommit på deras plan och ville retas med dem, så måste det vara. Efter att han märkt den mörka hanen så ville han skrämma dem litet. Sakta höjde Ethan huudet, enbart för att se Ethie flyga iväg över marken. Varför hade hon så bråttom? Pappa skämtade ju bara, han bara skojade, insg hon inte det? Fort satte han efter henne, dock aldrig lika snabbt.

Scenen som mötte honom var inte vacker, han kunde höra systerns skrik då hon kastade sig mot föräldrarnas kroppar. Trodde hon fortfarande på det? De skämtade ju bara. De bara... skämtade. Det var inte fören Systern låg tyckt mot Mithriles kropp som sanningen slog sig igenom hans barriär. Hjärtat slog fortare och hans blick facklade mellan de kropparna. "De låsas bara" mumlade han då benen väl lydde honom så att han kunde gå emot dem. "De bara skämtar, ser du inte det?" Rösten brast i sista tonen och hans lila färgade ögon fastnade på systern. "De skojjar, eller hur?" tårarna steg i ögonen. och det var tydligt att han verkligen började förstå. Men han kunde inte, ville inte. Hans föräldrar var inte döda. De var glada. Levde och skojjade bara. Vilken sekund som helst nu skulle de resa sig och skratta åt dem. Blodet skulle visa sig komma ifrån ett byte de fällt och sedan skulle de äta. Det måste vara så.
Han insåg plötsligt att han låg intill modern med tårar rinnandes ner för kinderna. "Du är inte död" mumlade han vagt medan sorgen började gripa honom. "Ni är inte döda" Förtvivlat puttade han på henne innan han krälade över marken mot fadern. Blodet var fortfarande blött och det smetades in i hans päls tillsammans med smuts och jord. "Pappa? Pappa? PAPPA!" de förtvivlande mumlande lätena blev högre och förvandlades till skrin av sorg.  "PAPPA! PAPPA, NEJ!" hans kropp trycktes emot fadern och gång på gång nöp han honom, knuffade och puttade. "Pappa" åter igen dog orden ut och gruglande äten tog över. De levde. De måste leva. Tiden gick och den unga valen låg fortfarande tyckt emot fadern. Hans ord ekade tyt innanför pojkens pannben. 'ta hand om er och varandra' Vad skulle det hjälpa? Inget skulle bli bättre. Inget skulle kunna förändra den bottenlösa vanmakt som höll honom i sina klor. Inget kunde förändra det faktum att det som varit hela hans värld var trasigt. Alla tankar på den främmande hanen var borta, det fanns inget som sade valpen att han hade haft något med det att göra. Tiden gick, det kunde vara minuter, timmar eller dagar. Men det var blott sekunder, vartenda en kändes som en evighet, som en oändöigtidsrymd av enbart smärta, så stark att han trodde att han skulle gå under. Han märkte inte ens hur hans syster försvann, mäkte inte om de andra två kommit tillplatsen. Nej han låg bara där intill faderns buk och slets itu. Bit för bit kände han hur hela hans väsen slets sönder. Tillslut somnade han av utmattningen, och det var under sömnen hans undermedvetna skapade ett skydd. En varele och ett sinne. En personlighet som skulle kunna hantera allt. Den delade hans namn. Ethan och Imero två delar av samma varelse. Dock sov han fortfarande när gryningen kom, blöt av hans egna föräldrars blod. Nästa gång de lila ögonen slog upp så reste han sig bara och försvann in bland träden. Inte en gågne blickade han tillbaka, varför skulle han det var inte hans familj. Det var Ethans, inte Imeros.

Till skillnad från de andra syskonen så hade inte Eirocalyphticas liv varit fläckfritt lyckligt. Även hon hade givetvis fått känna den gränslösa kärlek som inte såg några olikheter varken mellan dem o andra valpar eller syskonen emellan. Självklart hade även hon känt tryggheten och lyckan som alltid närvarade vid den lilla lyan. Hon hade också legat vaken sena kvällar och bara lyssnat på ljudet när föräldrarna pratade. Men något var annorlunda. Ibland så ville Eiro vara ifred, ibland kände hon sig rastlöst och fastbunden i den lilla dalen. Som om något rev o slet i hennes insida. Då var hon tvungen att snabbt röra på sig, gå runt runt runt i cirklar för att stilla tankarna. Ibland så kunde syskonens lättsamma gliringar ta väldigt hårt på den lilla honan. Hon kunde sitta ensam utanför lyan om kvällarna och fundera, var hon verkligen en slöfock som inte vaknat först den morgonen? Sådana tankar fyllde henne med en väldig skuld. Det kändes ibland som om hon bara var i vägen. Som om hon var det svarta fåret som fick de andras lycka att spricka.
Som den gången hon dödat en rödhake. Eller.. hon hade inte dödat den personligen. Men hon såg den ligga där på marken, helt stel och stilla och inte alls som en fågel brukade, och plötsligt flög en tanke förbi i hennes sinne. Var den död? Och när hon nådde fram till den, petade på den med sin lilla tass, så var den det. Och någonstans inom sig så visste hon att det var hennes fel. Att det var hon som gjort det.
Tanken på rödhaken kunde fortfarande fylla henne med stor sorg. Om hon bara inte tänkt sådär.

Men denna dag hade ingen tid för sörjande, och hennes sinne hade den senaste tiden heller inte haft någon plats för det. Idag skulle de jaga. Hon och hennes syskon. Alla var glada och spända och hon var inte ens rädd för att förstöra allt. Hon var bara precis lika glad och exalterad själv. Eller gladare faktiskt.
Hon hade aldrig varit såhär glad i hela sitt liv!
Hon var tvungen att springa för att få ur sig det. Med ett klingande skratt satte hon av, rusade förbi sin syster och fortsatte framåt.
Idag skulle de jaga och sen så skulle deras föräldrar säkert bli galet stolta och på kvällen skulle hon hjälpta till med lyan för hon hade kommit på en idé om hur den skulle kunna fixas till så den blev ännu bättre än vad den redan var. Faktiskt så hade hon legat vaken hela natten och funderat på det och det var ett rent under att hon kunnat hålla sig från att börja när alla sov. Den här dagen skulle bli så bra.
Den skulle bli perfekt!
Med tankarna på helt andra ställen än vart hennes syster var, på att spåra hare eller hur omgivningarna såg ut så rusade hon framåt och kunde för sitt liv inte tvinga tillbaka skratten. Men så plötsligt kom något i hennes väg, det visade sig vara hennes systers feta rumpa och hon var tvungen att tvärnita. Med paniken i halsen satte hon sig ner – använde "stjärtbromsen" som hennes pappa skämtande brukade säga ibland - och gled mot den andra honan, lyckades stanna precis innan de kolliderade. Tänkte precis lägga en bitsk kommentar då hon såg hanen. Hennes ögon spärrade upp och hon sänkte huvudet. Makade sig lite lite närmre syrran utan en tanke på stolthet och var tvungen att lägga alla band på sig för att inte släppa fram ett gnyende. Hanen var inne i hennes sinne, hon kände det och hon gillade det inte. Det var inte alls samma varma välkomna känsla som när hennes far eller syskon gjorde det. Detta var en överträdelse, ett brott, han tvingade sig in utan skam. Hon gillade det inte.
Tjurigt sneglade hon efter hanen då han gick. Underläppen sköts ut, 'fuckface' muttrade hon kaxigt efter honom. Men obehagskänslorna hängde kvar.
Med syskonens hjälp började hon åter fokusera på jakten. Hon trodde sig faktiskt ha fått upp ett spår, tänk om hon skulle få äran för det här, när en välbeakant röst plötsligt ekade i hennes huvud.

Mina älskade valpar. Ta hand om er. Och varandra.
Hela den lilla valpkroppen stelnade till. Tänk om något hemskt hade hänt? Hon sökte sina syskons blickar för stöd men alla var lika paralyserade av känslorna faderns röst förde med sig. Så började hennes syster springa. Eiro var ingen ledare, hon var en klassisk följare, och hon kände sig djupt tacksam för att någon annan kunde ta initiativen. Blixtsnabbt följde hon efter. Lämnade bröderna bakom sig i en rasande hastighet. Det enda hon hörde var hjärtslagen som ekade i hennes öron. Huvudet var nollställt. Hon kunde inte tänka.
Scenen som mötte dem var fruktansvärd. Systern skrek och kastade sig ner vid deras moder men Eiro bara stod där. Stum och stel, stirrandes. Hon kunde inte greppa vad som hände, kunde inte ta in det. Ethan kom ikapp dem, hans röst var det första hon tog in. De låtsas bara. De skämtar bara, ser du inte det? Men varför skulle deras älskade föräldrar skämta om någon så grymt? Hur skulle de kunna göra det? Var han dum i huvudet? Hon ville skrika åt honom, eller de båda faktiskt, att hålla käften. Hon kunde inte tänka när de skrek sådär. Och haren, hon hade ju fått upp en bra spår på haren! Om hon bara fångade den så skulle hon kunna visa föräldrarna sen. Så skulle de alla få se. Så skulle det blir bra och det här jobbiga skulle försvinna.
Eiro, de är döda.
Tanken slog henne hårt. Hon ville inte ta in det men kunde inte längre kämpa emot. De var döda. De var borta. Hon hade gjort det igen. Långsamt rörde hon sig emot föräldrarnas kroppar. Nu grät hon också, när det börjat visste hon inte själv men kinderna var redan våta av tårar och ynkliga tjut lämnade hennes kropp. Just skulle hon vidröra fadern så hon såg en rörelse i ögonvrån. Ethie, hon försvann. Hon sprang ifrån dem. Men.. De skulle ju hålla ihop. De skulle ju ta hand om varandra!
Ethiezte var Eiros sista trygghet, den vuxna av dem, den som alltid var starkast och visste vad dem skulle göra. Hon behövdes nu, hon kunde inte bara springa iväg.
Plötsligt visste hon vad hon skulle göra. Hon var tvungen att springa efter. Hon skulle hämta Ethie.
Allt Eiros hopp fästes vid syster som försvann bakom de väldiga bergen, och hon själv satte av efter. Hon sa inte hejdå, såg inte ens på bröderna för hon skulle ju vara tillbaka snart, och då skulle allt lösa sig. Allt skulle komma att bli bra igen. Hon skulle bara hämta Ethie först!