Hans andedräkt blev till ånga i den tidiga morgonsolens bleka sken. Den kraftiga lawarhanen rörde sig framåt i maklig takt. Han hade lämnat vrenidioten bakom sig tillfälligt. Den halta jäkeln var för långsam, han skulle komma ikapp när Phol stannade och väntade. Och gjorde han inte det fick han väl gå tillbaka och hämta honom. Han tänkte inte vänta länge i det här vädret. Det var för kallt.

Det för stunden lätta snöfallet var resterna av det som för endast någon timma sedan formligen dränkt världen i snö. Det mjuka, puderaktiga skynket dansade i små virvlar om hans tassar när han rörde sig. Snön var lätt och porös av minusgraderna. Den torra, kyliga luften stack i hans nos. Skogens alla träd var klädda i vinterskrud, med tjocka lager snö som tyngde grenarna. De yngre, tunna träden böjde sig likt valvbågar och snuddade marken med sina kronor. Bugade då han passerade. Det var en underhållande tanke. Ett vagt leende prydde de mörka läpparna. Blicken sökte över området efter ingenting. Han kunde höra talgoxarnas tidiga vårsång, men lyckades inte lokalisera de små fåglarna. Till och från förändrades deras sång till varnande läten. De ropade om hans närvaro, varnade varandra för det rovdjur som kunde få för sig att äta dem. Den styva mankammen över hans nacke gungade när han ruskade på huvudet. De hastigt passerande molnen på himmelen skymde stundom solen, och var gång det eldiga ögat visade sig så glittrade världen. Ljuset var skarpt och tvingade honom att blinka gång på gång. Högst irriterande.

Förutom ljudet av fåglar var Phols taktfasta steg och lugna andetag det enda som hördes. Då och då sänkte han nosen till snön för att fundera över de djurspår han passerade. Han skulle behöva jaga snart. Idiotens haltande hade försämrat deras jaktlycka. Inte för att det spelade någon större roll nu. De hade ätit för bara någon dag sedan och ännu hade Phol gott om reserver kvar. Han hade inte slösat på krafterna. Han visste att all energi skulle behövas inför nästa jakt. Det var bäst att röra sig för att hålla värmen och sedan se till att vrenen läkte så att de kunde jaga.

Phol fnös kort. Idiot.

Den stora vargen stannade upp och spetsade öronen. Förutom sina egna steg tyckte han sig höra andra. Mindre. Han sänkte nacken, lystrade till ljudet. Drog in den torra luften i ett försök att känna någon doft. Men luften var för stunden stilla. Han kände inget. Med den korta svansen höjd rätade han på sig. En främling? Han stod stilla en stund till, lyssnade efter stegen och ljudet av varnande fåglar längre bort.


[Är lite trött, men det här blir lagom bra XD]

Barakiel gick med glada lätta steg igenom det vita lätta täcket. Trots den röda färgen som mestadels beklädde hans päls kunde man se en mörkare röd färg runt hans läppar. Han slickade sig själv lätt runt munnen, blodsmaken fyllde hans mun och han log rätt. Stackars det djur som nyligen blivit dräpt av honom. Det hade knappats dött en snabb och smärtfri död. Barakiel kunde inte hjälpa men att tyst för sig själv nynna på en gammal låt han hört när han var väldigt liten. Han brukade inte vilja minnas något om något från hans barndom. Allt då handlade om månguden hit, månguden dit. Det var tröttsamt och han kunde inte tro på något som aldrig bevisats. Han ville inte tro på något som om det fanns tog han föräldrar ifrån honom, men inte bara det utan lät honom se smärtan och plågan hos sina föräldrar. Och allt han och sin bror kunde göra var att gömma sig och hoppas att även de inte blev upptäckta.

Barakiel skakade till med sitt huvud. Han hade stannat medan hans tankar vandrat. Hans leende hade inte försvunnit, om ens hade det förvandlats till ett elakt och något skadeglatt leende. Han kom ihåg hans föräldrar skrik. Han skulle aldrig kunna höra sina föräldrar skricka på samma sett igen. Men han hade kommit på att även hans brors plågade skrik fick hans hjärta att rusa.
Barakiel fortsatte långsamt frammåt, inte längre i den glada lätta steg. Men med mer bestämda och tyngre steg. Hans öron spetsades fåglarna ropade varnande mellan varandra några bytte träd som att få se den främmande varelsen och andra för att komma så långt ifrån honom som möjligt. Var hans röda färg kanske så ovanlig att fåglarna undrar vad som går i deras skog. Men det var något annat som intresserade dem och skrämde dem också. Han stannade och tittade mot det håll han sett ett par fåglar lämna. Kunde de vara ännu en varg här eller kanske bara ett annat stort djur? Han spejade in i skogen i väntan på att höra eller se något som skulle berätta för honom om hans gissnigar skulle vara rätt eller ej.

Han tog ett steg framåt, ännu med huvudet höjd och blicken lugnt sökande över området. Där låg ett sakligt lugn över hans ansikte. Öronen rörde sig i jakt på fåglarnas röster, lyssnade efter eventuella steg i pudersnön eller något annat som kunde berätta vad det var för rovdjur som rörde sig i vinterskogen.

Bland skogens vita skynken, kronor och grå stammar skymtade en färgstark varelse. Den var betydligt mindre än Phol själv. Han betraktade den lilla skepnaden. En räv. Obetydlig. Han fnös kort.

Barakiel stirrade mot ett håll, det var något grön inte långt ifrån honom som rörde sig. Nog hade han ignorerat det om det inte varit för att detta gröna befann sig i en vit och grå värld. Barakiel började långsamt gå frammåt, i en liten böjd båge för att kunna ta sig ut framför varelsen. Han log lätt och försökte att hålla det gröna inom synhåll medan han, utan större försök att döjla ljudet från hans tassar i snön. Den andre hade säkerligen sett hans röda päls skina genom buskarna utan löv.

Han var tvungen att stanna till då han förlorade den andra ur sikte. Han spejade runt för att finna det gröna igen och efter en liten stund av att kolla runt hittade han åter det gröna och gick mot denna som barnden röda färgen. Han gick med en hög och dominant hållning. Hans leende var som vanligt det skadeglada leende som han så ofta tycktes bära,. Hans röda ögon var fästa på det gröna som kom närmare innan han vände runt en buske för att möta en nästan dubbelt så stor varg som han själv. Hans självförtroende minskade inte. För honom kunde de varit lika höga han såg, och har aldrig för den delen, skillnaden på höjden. Mentalt var han den största vargen.
"Oo.. Hej, såg dig inte där." Hans röst bar en lätt förvåning men hans ögon och hand leende berättade hur överlägsen han kände sig över denne han precis mött.

Den andres hånleende gav honom endast en dum uppsyn. Uppsynen hos en okunnig idiot. Räven hade inte hunnit öppna munnen förrän Phol vände om. Snön rörde sig för hans tassar men hindrade inte hans steg. När en dum röst, matchande den andres dumma uppsyn ljöd bland träden visade Phol inte att han hört. Så räven var blind också. Hopplösa kräk.

Barakiel hade nog länge haft ett litet kontrollbehov, utöver hans andra små behov, detta behov var dock mer i form av att äga situationen. Men när denne andre bara vandrade iväg från honom, det fick hans blod att nästan koka av ilska och innan han visste om det så hade han i ren ilska skrikigt ut på det moderspråk han inte ville tala:
"Taizai!*" Det tog honom inte mer än någon sekund att inse att ilskan hade fått honom att tala hans modersmål och han skakade snabbt av det. Och blängde med det röda ögonen på den andre, tittade man på honom så skulle man nästan kunna se hettan från den brinnande ilskan stiga upp från hans kropp. "Jag menar.. Stanna!" Han fortsatte inte att tala utan en morrning dödade hans tal istället. Ännu ett av hans små problem som jagade hans undermedvetna, uppmärksamhetsbehovet som kom bara från det faktum att han bara bar en svans, vilken kraftigt slog bakom honom i ilska.


[Taizai! = japanska för Stanna! :3]

Det ryckte omärkligt i Phols ena öra när idioten bad honom stanna. Han hindrade sig själv från att dra en suck och fortsatte att röra sig genom snön utan att se sig om. Rävar, patetiska varelser, var inte av någon vikt för honom. De kunde inte ge honom något. Tillföra något i hans vardag. Kanske med ett kort skådespel, men inget mer. En kort föreställning. Till ingen nytta. Han var inte på humör. Det räckte att vrenidioten sinkade deras framfart och hade blivit oduglig. Lainadan kunde inte jaga, inte hålla takten. Phol skulle behöva se till att den långbente skyndade på att läka om de skulle få någon mat den vintern. Som det såg ut nu räckte inte de magra smådjuren långt för någon av dem. Särskilt inte för Phol själv, om han skulle sköta om både sig själv och Lainadan.