Hur länge hade hon hade vandrat var oklart men det var någonting som ständigt drev henne framåt och för varje steg hon tog så blev mörkret inom henne bara större och djupare. Inte nog med att hon hade förlorat sig första dotter utan även nu hennes enda son. Men trotts det så hade hon fått höra att han fortfarande vandrar bland dom fast i en kroppslös skepnad, likt Nisha och det underlättade nog en del för den unga ärrade varginnan. Men det var någonting annat som drev henne framåt. En ilska likt inget annat. Hennes andra illröda dotter hade försvunnit. Nej inte försvunnit utan blivit bortförd av en mycket bekant varg till Thzu, dom hade tidigare varit inom samma familj men under krigets gång hade de band brutits och nu hade dom sista vaga trådar gått av i en sån hetta att inget material skulle kunna återskapa dom längre.

Med lätta steg tog hon sig fram över dom varma klipporna och stenarna och en bekant känsla sköljde likt en våg igenom den bastanta ärrade kroppen. Bergsvargen inom henne talade och ville högre upp, ännu högre upp. Upp till bergets topp, dör uppe högt ovanför molnen. Men Inferon inom henne gjorde så att varginnan höll sig vid bergets fot. Bekanta dofter trängde sig in i den svarta känsliga nosen och hon stannade upp och såg sig om. Öknen var inte långt bort och minnen av en stor bevingad hanne dök upp men lika fort som dom kom skakade hon av sig dom. Plötsligt vände Thzu blicken upp emot skyn. Ögonen blev smala och den redan så stolta hållningen blev ännu mer dominerande. Någon var här det kände hon och den vandrade bland molnen. Hon hade fått nog av fjäderkräk sen den blå lilla blixtdamen på slätten för inte allt för länge sedan.

[Bajs... Dx Men jaah här äre~]

[Men den lilla dryga kaxknölen D8< And that's why Thzu don't like birds!]

Dom mörka ögonen övergick till en glödande röd färg och hon tippade huvudet lätt på sne och kunde nu se vargen. Ett till flygfä var det sista hon ville träffa på, men det fanns någonting hos denna varg som fångade hennes intresse. Den bar en flamma inombords som hon gillade. Ja en mycket intressant flamma som inte fick gå förlorad. Ett lätt leende sprack fram och hon rätade på sig och tog ett steg tillbaka för att kunna se vargen bättre. Han var bekant på ett sätt som verkade mer intressant än behövligt och den tjocka trefärgade svansen svepte till bakom den muskulösa varginnan.

Hon hade känt vinden vina till runt om henne och känt igen rörelsen, det var inget naturligt vinddrag och hon förstod direkt att den bevingade bar på vindens krafter. Intressant. Själv lät hon ett litet osynligt klot vandra upp emot hannen och då den hamnade framför honom tröck hon in ännu mer värme i den och med ett knastrande ljud kunde kan se gnistor dansa i vinden för att sedan falla likt en stjärna ifrån skyn ner emot marken. Hon bar lika så som den bevingade vindens krafter inom sig, men hon hade även någonting mer. Eldens flammande och brinnande inre, farligare kombination kan man nog inte hitta. Hon är nog inte lika skicklig med vinden som hannen men hon är skickligare och farligare än en ren Infero någonsin kan bli.

Hon hade lyckas fånga hannens intresse och han gled sakta ner ifrån skyn.
Ett belåtet leende växte fram och hon följde honom med blickens tills han landade, en bra bit bort och hon släppte honom med blicken för att se ut över området för att sedan se upp emot honom igen.
Utan problem började hon att lugnt röra sig emot hannen med starka snabba steg. Hon hade inga som helst problem att röra sig bland bergen som på fastlandet, hon hade blod av de båda.
Då hon tagit sig en liten bit upp emot honom stannade hon och såg emot honom med en dominant och stolt hållning och kunde känna hanns vilda flamma. Den flamman som hon ville komma åt, komma över och vörda. Hon behövde den och tänkte inte lämna platsen utan den. Ett slugt flin trängde fram för att försvinna lika fort igen. Närmare än såhär hade hon inte tänkt sig utan den bevingade fick gott och väl ta och flaxa sig över hit om hon inte skulle elda över honom hit, vilket hon helst av allt slapp göra. Hon må gilla sådant men inte då hon ville ha denne, även om det frestade henne en aning bara att tänka på det.

"Ni ser bekymrad ut." rösten var hög och man kunde höra ironin vagt. Dom gröna ögonen såg emot vargen innan hon vände honom sidan till och satte sig ner för att se ut över markerna som sträckte sig under henne.

Hon kände hur hannen närmade sig med självsäkra steg. Visade ingen tvivel eller vaksamhet. Var han kaxigare än han såg ut, hur det än låg till så gillade hon hannens självsäkra hållning.
"Skenet bedrar, ni borde spela smart och inte ljuga min bästa herre." den mörka blicken släppte den magnifika utsikten och hon såg allvarligt emot honom. Det var ingen ide att försöka ljuga för henne, så länge man inte var död. Och var man redan död och ville driva gäck med henne så skulle hon välkomna dom med ett leende. Hon kunde ständigt känna livsgnistan hos varje individ utan att behöva göra som andra, att rota sin in i någons huvud. Gud vad hon avskyr sådana kräk.
Blicken talade för sig själv, hon kunde inte se på honom än på ett aningen idiotförklarat sätt. Att han inte visste vem han talade till, men det gjorde det samma. Hon var den som inte rubbades i första taget och denne varg skulle nog aldrig kunna rubba henne, inte ifall han fortsätter såhär.
Men denne blick varade så kort att man inte skulle kunna läsa av den, i stället vände hon bort blicken ifrån hannen med nosen upp i vädret. Likt en nobel tik ifrån de stora länderna som blivit förolämpad.
"Ni smickrar mig herrn, men nog trodde jag att ni hade mage att presentera er själv först." rösten var kall, spelande och lockande. Man skulle ha svårt att veta vad hon riktigt menade eller vad hon är ute efter. Som det sades.
Skenet bedrar.