Volbara kan vara svår att läsa av. Han är ofta mycket tålmodig, håller huvudet kallt i de flesta kniviga situationer sin ungdom till trots. Han möter aldrig främlingar med vrede, men inte med djupaste vördnad heller för den delen. Oftast brukar han försöka läsa av dem med sin vaksamma blick, försöka förutse deras nästa drag samtidigt som han har koll på situationen med en mjuk, dov röst. Förstås, uppskattar han gärna den respekten han tycker att han själv förtjänar. Volbara har haft svårigheter med att öppna upp sig för någon annan än hans två kullbröder, och hans bästa vän Valoria. Han är beskyddande, ofta överbeskyddande och hatar alla som ger sig på eller försöker ta hans älskade ifrån honom.

Volbara föddes och tillbringade sina första månader i livet i ett näste hans far Barrabas byggt nära havet i ett land söder om Numooris gränser. Han tillhörde sin moder Isoldes första kull hittils, och han föddes med två bröder som stod honom nära - Bael, den äldste och Vigour, den yngste. Utan större problem eller familjekomplex växte han och vid det tredje året i sitt liv förberedde han sig för sin första flygning. Vigour hade varit den första att komma i luften och flaxade klumpigt fram i cirklar runt det välbyggda hemmet. Bael kom därefter, villig att visa sina småbröder vem som egentligen regerade i luften - och det gjorde han, ty han hade ärft sin fars envishet och beslutsamhet. Kvar i nästet stod Volbara, tvekandes, sneglande över boets kant. Blotta åsynen av det mörka, virvlande havet som våldsamt slog mot klipporna boplatsen vilade på fick honom att skälva av både rädsla och spänning. Han tog ett djupt andetag, såg mot Bael och Vigour som förtjust pep över deras framgång i inlärningen. Volbara rynkade beslutsamt pannan. Han tog ett språng.

Åren efter den första flygningen gick som på räls. Han hade känt vinden fånga upp honom och hans små utsträcka vingar, burit upp hans lätta skepnad och tillåtit honom att färdas obegränsat genom luften. Det kändes just då som om han aldrig gjort något annat flyga hela sitt tre år långa liv - och det var just vad han tänkte fortsätta med.
I sina unga tonår träffade han Valoria, en ung vacker fakarghona med fjädrar och fäll blå som självaste himlen och ögon cerisa som den allra mest exotiska soluppgång. Han fann en god vän i den unga fakarghonan, ja hon hade lika väl kunnat vara hans lillasyster (ty hon var ett år yngre än honom) och kunde ibland komma att kalla henne 'kära syster', ej i blod. De tillbringade många av sina ungdoms dagar tillsammans med att fiska, ställa till med bråk eller bara ligga och slappna av medan de lugnt betraktade en vacker solnedgång.

Men en ödesdiger dag förändrades allting, bara månader efter att han fyllt nitton.

De hade flygit långt ifrån sina familiära boplatser, seglat högt över träden som tillhörde den barrskog som nu tyckes breda ut sig som ett grönt hav under dem. De skrattade högt, nafsade på varandra och försökte få den andre att tappa koncentrationen och falla mot trädtopparna, så ingen av dem märkte fienden som närmade sig bakifrån.

Ryuuko, drakargen, ackompanjerad av en trogen anhängare flög tyst bakom dem, laddade, redo att ta dem till fånga och föra dem till sin mästare i öknen. Ryuuko var dessutom mycket större än vad Volbara var, så han behövde inte ens ta till eld för att få ett bra grepp om Volbaras nacke. Ett hårt slag i huvudet, och han blev medvetslös. Han hade de blotta sekunderna innan övergreppet hunnit se Valoria ilsket fräsa och kämpa mot anhängarens farliga bett, chockade honom med sin el men paralyserades kort efter av giftet och blev även hon medvetslös. Oventade blev de förda till öster, där fängelset Volbara refererar till som 'Huset' var beläget. De stängdes in i var sin cell där de skulle komma att försvagas de närmaste veckorna för att sedan arbeta ihjäl sig för Mästaren som styrde över alla drakarger som basade i Huset.

Volbara vaknade upp ensam i den mörka, kalla cellen. Han såg sig omkring, vreden rasade inom honom. Likt en fågel var inte heller han menad att vara fängslad i en trång bur där han knappt kunde sträcka ut vingarna till fullo. Han och Valoria kunde kommunicera med varandra genom den porösa stenvägg som skiljde dem åt, planerade sin flykt. Ja, Volbara hade då inga som helst planer på att stanna i Huset en längre tid.

En vecka hade gått, tillgången till mat och vatten var låg. Hungern kröp allt närmre och Volbara visste att om de inte genomförde sin flykt snart nog skulle de aldrig ta sig ut därifrån. Så han började genast gräva genom det mjuka jordgolvet, grävde och grävde för att ta sig in i Valorias cell som hade ett litet fönster som vette ut mot havet. Planen var simpel, desperat. Efter timmar av nattligt grävande började dagen nalkas, solen steg vid horisonten. De började få ont om tid. Klorna, inte anpassade för att gräva utan för att fånga och riva byten - eller andra vargar. Men till slut nådde hans grävande sitt slut och han kunde klämma sig igenom den trånga gropen till Valorias cell. Valoria hade redan hunnit börja krafsa sönder fönstrets kant för att göra det stort nog att passa dem båda. Snart hade de trängt sig ut och med bara några mäktiga vingslag var de snart i luften. Bakom dem hörde de förargade yl och visste att Drakargerna inte hade gett upp kampen för att hålla dem fångna.

Med en rasande Ryuuko i täten förföljdes de två unga fakargerna långt ut över havet, tills dess att de vände om för att säkra resten av Huset så att inte fler frihetsbenägna fångar skulle försöka ta sig ut. Volbara och Valoria kunde nu pusta ut för stunden, lyckliga skrattandes seglade de ut över den mäktiga oceanen. De hade inga planer alls på att återvända till deras ursprungliga hem. Tiden de hade spenderat i Huset hade fått Volbara att fundera, fundera över vad han ville göra med livet, med vem och var. Morgonen innan flykten hade han bestämt sig för att utforska världen , resa från plats till plats och se allt värt att se i livet. Han ville göra det tillsammans med sin bästa vän Valoria. Ja, tillsammans skulle de flyga och se världen under sina mäktiga vingar.

Var så säker.

Volbara är en intressant syn. Rasen fakarg tillåter ett par starka vingar som låter honom flyga högt och länge. Hans svans är knappast vad man kan kalla en svans, snarare en fågellik stjärt som fungerar som roder under flygning. Det förenklar hans rörelser och låter honom svänga enklare. Hans manke når 68 centimeters höjd och vikten ligger på en sisådär 35 kg vilket inte gör hans blotta storlek till en imponerande syn. Däremot kan hans vackra päls och fjädrar få en att vända sig om för en andra titt. Grundfärgen är vit, men över ryggen, stjärten och vingarnas 'knogar' sträcker sig en vacker mörkbrun färg. Samma färg står i kontrast mot hans ögon och ramar in dem väl. Vingarnas primärfjädrar har en ljusare nyans av brun men är blekt randiga i en mörkare ton. Ögon och klor är klarröda och sticker ut från hans annars ganska färglösa fäll. Men det vackraste han äger måste vara de långa, klarröda nackfjädrarna. De växer snabbt under våren och sommaren, men Volbara har för vana att våldsamt slita av dem under kallare omständigheter för att smälta in bättre. Under senhösten får han nämligen sin vinterpäls som här helt snövit och som inte fälls förren våren nalkas.