Stranden låg öppen och öde, dagen var halvmulen och de blåste en rå vind från havet. Vintern hade sitt grepp även på detta ställe och få varelser letade sig ut till havet då en storm lätt kunde blåsa ujpp och föra in de ny isande kalla havsvattnet. Doften av fisk, saltvatten och halvruttet sjögräs låg som en matta över stranden.

Den unga svartgrå tiken rörde sig med rätt säkra steg över den kalla sandiga stranden. Trotts den matta hinnan över hennes båda ögon så verkade hon iten ha något problem av att finan fotfäste i den fuktiga sanden. Vinden slet i hennes mörka tjocka päls och fick den långa mörka luggen att dansa i vinden. Hon rörde sig emd en säkerhet fram över stranden, en säkerhet en blind varg inte borde ha.

Henens tankar var dock inte riktigt på vart hon var på väg utan på vad hon gjort. Hon hade träffat sin bror och bett om att få lämna flocken. Kanske för all framtid. Hon avr nu ensam. Henens bror hade sett på henne med sorgsna ögon men nickat. Hon var nästan helt vuxen nu och måste få följa sitt hjärta.

Tankarna var på annat håll så hon märkte inte av det främmande sinnet som henens eget sinne snuddade vid förrän hon var så nära att även doften av denna varg nådde hennes känsliga nos och hon stannade upp. Vädrade oroligt och öppnade sinnet mer för att känna av vargen lite snabbt.

Det är en mager och trött varelse som stegar upp ur havet. Det tar något längre än vanligt för vattnet att rinna ur pälsen och strax efter så försvinner fenorna. Benen skakar under honom när han tag tunga steg upp för stranden. Huvudet hänger så lågt att nosen nästan skulle kunna nudda sanden under honom. Den långa kraftiga svansen. Som även den inte är så kraftig längre släpar genom sanden efter honom. Det är ingen vacker syn kan man lugnt säga. Hanen har tappat all den forna glans som än gång gjorde honom till den han var. Han är inte säker på vad som har hänt och han är inte säker på var han är. Men minnet kommer väl tillbaka så småningom.

En bit upp på stranden viker sig benen under honom och han faller med en duns och blir liggande. En djup ihålig suck lämnar honom och han orkar inte ens resa sig igen. Han kan lika gärna ligga där en stund. Hoppas på att havet ger honom vad han behöver. Havet har alltid försett honom med allt han behöver. Men sen försökte han lämna det bakom sig. Havet's stämma är mycket gladare... lyckligare nu när den fått tillbaka sin lilla havsvarg. En krasslig hostning lämnar honom och tungan smiter ut mellan läpparna för att fukta den torra nosen. Det darrar i skinnet på honom. Öronen slokar och han ligger bara där. Som något strandat havsdjur.

Sinnet Kye nuddade vid talade om en svag varelse, svag och matt. Hennes öron klippte till. Vem var denna varelse? Vad var han för något? Att han tillhörde samma art som henen visste hon men han var en helt annan ras. Hon stod stilla. Vädrade lite och tvekade kort innan hon tog några steg närmare honom. Hennes ögon kunde inte se honom men hennes jordkraft talade om de vibbrrationer han gav ifrån sig då hans ben vek sig udner honom och hans sinne talade också om att han var svag och inget hot ännu.

Hon svepte till emd den långa lurviga svansen och lade huvudet på sned. Tvekade ännu en gång innan hon öppnade munnen. "Vem är ni?" Hon kom itne på något mer att säga. Vinden drog emd sig doften av snö och oväder så de båda borde inte stanna på stranden allt för länge. Hon borde söka skydd uppe i skogsbrynet nära stranden.

Han hade faktiskt inte märkt att han inte är ensam på stranden. Men han är helt enkelt för trött för att ens bry sig om någonting alls. Inte ens dofterna brydde han sig om. Men havet väste någonstans i bakhuvudet på honom. Så han borde kanske ha lagt märke till den unga varginnan som kommer mot honom. Men det är först när hon öppnar munnen som han blir medveten om att hon är där.

Det darrar till i nosen men han orkar inte vrida på huvudet för att se på henne. Han ligger bara där och det är endast vidgandet av bröstkorgen som avslöjar att han lever. Ögonlocken är tunga, nästan slutna. Hjärnan försöker formulera ett svar och skicka order till munnen. Men det tar ett tag innan han med en suck lyckas få fatt i rösten. Men den kommer ut endast som en svag viskning i alla fall.
"Kaine". Han vet vem han är. Han är inte säker på vem han var. Men han kommer i alla fall ihåg sitt namn.

Hon väntade på ett svar. Undrade om han verkligen levde men den magra bröstkorgen rörde sig och hans sinne levde, eller ja det var levande i alla fall på sätt och vis. Ett lite skrämmande sinne för den unga tiken.

Sedan så den viskande rösten yttrade namnet så klippte hennes öron till. Hennes skarpa öron uppfattade namnet även trotts havets brusande. "Kiane.." Hon mumlade namnet. Kände inte alls till det. "Jag är Kyeema.." Hon lät vibrationerna i marken sprida sig för att leta efter ett skydd. Han behövde hjälp det insåg hon och hon var ändå uppfostrad att ge den hjälp man kunde till de i behov.

"Orkar du resa dig upp... Jag tror det är oväder på gång och som du verkar så tror jag det kan bli din död" Hon var kanske för brutalt ärlig men hon ville hjälpa honom. "Jag vet vart det finns en gammal håla där du kan ta skydd och sedan ser det ut som om du behöver äta något.." Hon svepte till med svansne och gick närmare honom, runt så hon stod så han kunde se henne om han nu kunde se.

Kyeema. En främling. Det är ändå inte många han minns att han mött längre. Men tiken verkar väldigt ung så han har förmodligen inte mött henne förut... Innan DET hände. Vad hände egentligen? Han minns bara en stark känsla av att inte finnas till. Det rycker till i ena örat när tiken talar igen. En storm på väg. Det kan bli hans död. Han har inte kommit tillbaka för att livet ska tas ifrån honom igen. Ett svagt drag i ena mungipan skulle kunna ge sken av ett trött flin.
"Jag har redan varit där". Svarar han. Åter en viskning.

Sedan darrar det till i kroppen på honom. Han flyttar framtassarna och försöker lägga tyngd på dem för att kunna häva sig upp. Det går långsamt och benen skakar våldsamt. Men tillslut lyckas han ändå ta sig till sittande ställning. Huvudet hålls fortfarande lågt. Tungan smiter åter ut mellan läpparna och fuktar nosen.
"Vart finns den där hålan?" Frågar han och försöker höja blicken för att se på tiken. Hans röst förblir en viskning. En vek stämma. Ingen kraft. Hur lyckades han ta sig till stranden? Hur hamnade han här? Vad har hänt egentligen?

Hon kunde höra honom viska något men förstsod inte riktigt vad han menade. Han var en mycket konstig var denna hane och hon förstod inte vad han menade med att han redan varit där.

Hon kudne ana sig till hur han rörde sig, hörde hur hans kropp gav ifrån sig de små ljuden som vittnade om rörelser och kände i marken hur den vibbrerade svagt även om den lösa sanden dämpade dessa vibbrationer lite. Hon kunde inte se hur eländig han såg ut men hon kunde ana sig till att han var så svag.. Rösten var en av de sakerna som det märktes mest på och även hur hans rörelser lät som. Då han frågade vart hålan fanns vände hon på huvudet. Hon tittade inte efter utan kände och lyssnade på jorden runt henne. "Inte så långt härifrån, upp längst stranden och en bit in bland träden." Svarade hon efter en liten stund. Uppenbarligen skulle man inte kunna se vart denna håla låg även om man kunde se. Hon vände tillbaka huvudet mot honom. "Så behöver du hjälp att ta dig dit?"

Han försöker finna balans. På darriga ben har han lyckats resa sig upp. Han är ett benrangel. Musklerna äger knappt någon styrka längre. Han är en bedrövlig syn nu. Öronen slokar på hans huvud och den långa svansen ligger slappt på sanden bakom honom.
"Jag hoppas det inte är allt för långt". Säger han och försöker sig inte ens på ett leende. Ansiktsmusklerna orkar inte det. Han vill heller inte gå för långt från havet. Även om det inte är mycket så ger havet honom kraft. Helst skulle han kanske behöva sänka ner sin kropp i djupet och ta sig till någon havsgrotta på bottnen. Låta havet sköta om honom. Men han har tagit sig upp på land för att det kändes som något han behövde göra. Han vet inte varför men det kändes som en bra idé.
"Ja, jag skulle behöva hjälp". Han försöker få den svaga stämman att låta vänlig. För denna unga tik har visat sig vänlig mot honom.

[Okej, han stinker. x3 Död och förruttnelse. x3 Och hav. x3]

Den unda tiken gick närmare den andre. Doften han utstrålade förvirrade henne smått men hon ignorerade den och ställde sig bredvid honom så han skulle kunna luta sig mot henne då de gick mot den håla hon känt av. Hennes suddiga blick vilade på hanen. Hon såg inget m,en hennes krafter gjorde att hon kunde veta vart hon skulle vända blicken och huvudet för att verka "normal" även om man kunde se helt tydligt att hon var blind.

"Så stöd dig mot mig om du behöver" Sade hon med den lugna stillsamma rösten hon hade.

(Dåligt och segt svar. Ska föröska svara så ofta jag hinner med då lille killen tar sin tid numera :-P )

Han ser på tiken. Hon är ung och söt. Själv är han något som själve Chaibos spottat tillbaka. Han är ful och äcklig. Hon erbjuder honom att stödja sig mot henne. Han har redan erkänt sig besegrad. Och han kommer aldrig kunna gå särskilt långt själv utan att falla på nosen.
"Tack" Säger han och vet sedan inte riktigt vad han ska göra. Om han ska våga ta ett steg fram. Mot henne. Eller framåt? Vart är det de ska någonstans? Havet växer i bakhuvudet på honom. Förbannar hans dåraktighet samtidigt som det mjukt försöker locka honom tillbaka. Havet tycker inte om att han föredrar andra vargars sällskap. Men havet kan faktiskt inte skänka honom allt.

[Kort och dåligt. :P]

Hon hörde honom säga tack men han rörde sig inte. Huvudet tippades lite på sned och öronen klippte smått. Hon skulle inte stressa honom utan ta den tid det tog för honom att ta första steget. Hon stod bredvid honom och erbjöd honom sin hjälp men skulle inte heller tvinga sig på honom. Vinden höll på att öka i styrkan och hennes känsliga nos uppfattade doften av regn i luften. Även havets brusande bekräftade att ett oväder var på väg in över landet. Dock hade de ännu tid att ta sig till hålan så hon var lugn. 

De matta ögonen vilade på hanen. Kanske var det bra att hon inte såg hur han såg ut för då hade hon nog varit mer orolig. Hon kände på doften att han inte var frisk och hennes telepatiska kraft gjorde att hon kunde känna av till en viss del hur han mådde men hon använde aldrig den kraften för att ta sig in i andras sinnen som andra vargar gjorde med telepatiska krafter. Inte utan den andra vargens tillstånd.

Den unga tiken sade inget utan väntade bara ut hanen. Hon var osäker på om han ens i grunden ville ha hennes hjälp eller om han ville bli lämnad ifred.

Sakta sträcker han på nacken. Den havsblå blicken hålls fäst på tiken. Öronen vinklas lite lätt bakåt. Sedan tar han ett trevande steg närmare henne. Han vacklar men lyckas ändå hålla balansen någorlunda även om han vinglar till. När han är säker på att han funnit balansen igen så nuddar han trevande med nosen mot tikens päls. Osäkert. Hon står ändå rätt nära. Men det skulle kunna vara meter avstånd eftersom han har svårt att röra sig. 

[Ehm... Ja, det blev lite kort. :P]

Då den lätta trevande beröringen kändes mot hennes päls så steg hon helt enkelt närmare honom så att hennes sida lätt rörde vid hans sida så han lätt skulle kunna ta stöd från henne. Hon ignorerade hanens motsägelsefulla dofter, han verkade i stort behov av hjälp och det var viktigare än att börja stilla sin egen nyfikenhet om varför han luktade som han gjorde. Den långa svansen svepte mjukt bakom henne.

"Orkar ni gå en bit eller ska jag se om det finns något skydd närmare än uppe vid skogsbrynet?" Kanske skulle det finnas skydd lite närmare men hon var tveksam till det. Hon funderade även på om hon skulle kunna skapa ett skydd åt dem med sin kraft men hon hade inte tränat med att hantera sand så mycket. "Kanske skulle jag försöka få tag på lite mat så du kan återfå lite mer krafter?" Hon försökte tänka på vad han behövde, vad som skulle kunna hjälpa honom.

[Förlåt men jag avslutar det här rollet nu]
[AVSLUTAT]