Solen hade börjat gå ner över horisonten och sinnena hos Elorthad var nu på helspänn. Efter att ha mött två Kalla på kort tid så kunde han inte vara nog försiktig, och det skulle väl till att vara hans vanliga otur om han stötte på en tredje nu i skogen.
Han tog ett skutt upp på en nedfallen trädstam, med nosen mot barken gick han längs den tills den tog slut vid roten. Han kände doften av varg, men doften var svag, mycket svag, antagligen var den vargen långt borta vid det här laget. Han hoppade ner från stammen och strövade runt lite runt de uppryckta rötterna. Förutom att det luktade svagt av både varg och grävling verkade det vara en ganska så bra plats att tillbringa natten på. Rötterna och jorden bildade en vägg, och det fanns en lätt hålighet i jorden som utan problem skulle rymma honom.
Han drog nosen i backen igen och beslutade sig sedan för att stanna här för natten. Han tog ett steg ner i hålet och lade sig ner. Han kröp ihop till en liten boll för att försöka somna, ovetandes om den främmande vargen som var i närheten.

[ :3 ]

[Ira är ca 8m.år här, föresten ni får åldra era valpar hur ni vill, men jag åldrar Ira efter behov, med tanke på hur mkt jag rollar henne just nu x) I de senaste rollen är hon 9, tänkte bara nämna detta (A) ska skriva det till Phaba också :)]

Ira var inte direkt den mest osynliga vargen under nattens timmar. Nej, för så fort mörkret föll lös hennes gröna ögon ett svagt giftigt sken omkring sig. Något hon dock lagt märke till mer och mer var att hennes syn förbättrades under nattens timmar. Hon gillade det. Hon hade nyligen anlänt till skogen efter några dagar på slätten, det hade varit några riktigt lugna dagar där borta, men suget i tassarna hade fått henne att fortsätta tillslut. Slätten var alltså inget hem för henne. Hon funderade på att stanna i skogen några dagar, det verkade som om den var mer frodig för lovliga byten. Kanske kunde hon lära sig ett och annat innan hon fortsatte.

Doften av en främling fick henne ganska snart att bli mer uppmärksam. Hon var fortfarande otroligt liten, alldeles för ung för att vandra ensam och utan några erfarenheter. Hon hade redan lurat döden några gånger på vägen, kanske var det döden som var här för att hämta henne? Hon började bli en aning vidskeplig. Hon skuttade fram, märkte ganska snart att det var hon som följde och smög sig på främlingen, inte tvärt om. Det fann hon mod i, det var hon som hade övertaget, inte tvärt om. Hon smög sig vidare, följde spåret, det var enkelt då det var alldeles färskt och inte utblandat med andra dofter. Hon tog ett skutt fram och frös sedan, där! Nere i hålan låg något, doften var stark och Ira sjönk ihop längs marken. Hon hade nog väsnats för mycket. Kanske inte.
- Hello!
Sa hon efter att ha smugit fram till utkanten av hålan och hon syntes antagligen bara precis där nerifrån. Hon flinade retsamt och hade öronen spetsade. Svansen var höjd bakom henne och hon stirrade på varg hanen med sina giftgröna ögon. Hon inväntade mer eller mindre en reaktion från varken som skulle kunna säga henne något om hur denne var.

[Plutt-Ira <3 Jag är generellt väldigt off, svarar på roll när jag känner för det Ska försöka åldra Leviathan i takt med Ira och Phaba, men han kommer nog va lite oaktiv ^^' ]

Öron klippte till på hans huvud. Han hörde ljud som blev tydligare och tydligare, men stegen var lätta och han antog att det var en liten varelse. Doften av varg blev starkare, och Elorthad öppnade ögonen och möttes av en valps gröna blick.
"Mae govannen... Uhm, trevl... Nice to meet you", Elorthad var inte van vid att prata Nimorian, och impulssvar eller ord blev oftast först på hans födelsespråk.
Han reste på sig, skakade av sig lite jord och tog sedan ett skutt upp från gropen. Han hade inte väntat sig sällskap. Även om han var trött var valpen en trevlig överraskning.
"Who might you be?" frågade han sedan. Han såg sig kvickt om. Valpen verkade inte gammal så Elorthad väntade sig att dess mor eller far skulle vara i närheten.

[ Inser nu att Aisu är en jäkligt bra morsa som bara låter Ira vandra iväg vind för våg x') ]

Nimorian var inget som hennes föräldrar egentligen talade med henne, men språk hade aldrig varit ett problem för henne. Konstigt nog. Iwaku, farbror hade enklet lärt henne Nimoorian och det hade inte varit några svårigheter. De andra språken hade varit lite större problem med och nu hade hon inte längre någon lärare. Hennes tassar hade fört henne längre och längre bort ifrån Byomi, och nu var hon nästan säker på att hon inte skulle återvända. Språket som hanen använde var inget hon hört tidigare och genast blev hon mer nyfiken. Öronen spetsades mer intensivt och de giftgröna ögonen glimmade till. Hon tog ett steg fram och la huvudet lätt på sned.
- The language, the language you speak, what is it?
Sa hon genast och la på ett svagt leende. Hon var ute efter kunskap, hon hade viljan att utvecklas som valpar vanligtvis var. Hon lyssnade och såg en aning ursäktande ut. Hon hade egentligen avbrutit honom i hans uttalande. Hon var valp, framfrusig, intensiv och en aning naiv. Det var nackdelar hon jobba med, hon växte upp precis som alla andra. Såsmåningom.
- My name is Ira. Who are you?
Sa hon sedan och tog ett steg tillbaka och placerade sin lilla valprumpa på marken i stället för i luften. Hon var tvungen att lugna ner sig lite. Det var inte alla som var vana vid valpars intensiva beteende. Hon ville trotts allt inte skrämma bort en så intressant varg som denna.

Elorthad lade huvudet lite på sned och log åt valpens nyfikenhet.
"It's called Núrlaer and it's my birth language", svarade han med ett leende. Han uppskattade hennes nyfikenhet, men det gjorde inte alla vargar, men det var väl något som valpen skulle lära sig med tiden.
"Nice meeting you, Ira. My name is Elorthad", han kunde inte låta bli att charmas av den unga valphonan. Vad gjorde hon här? Och framförallt; varför var hon här ensam? Men hon såg inte bekymrad ut över det faktumet, så Elorthad lät frågan vara för stunden. Istället gjorde han som Ira; placerade rumpan på marken med en duns.

- Awesome!
Sa hon med mörk stämma. Ja Ira hade alltid haft en smak för språk. Hon visste inte varför riktigt, kanske för att morbrorn kunde så många olika. Kanske för att det låg i släkten? Hon visste inte. Det hon visste var att språk Fascinerade henne, något extremt. Det var möjligtvis den ända faktorn som kunde få henne valpigt nyfiken. Hon ville lära sig språk, språk var något som betydde att man gjorde sig förstådd. På alla sätt och vis som gick.
- Where do you come from?
Sa hon sedan och spetsade öronen emot den stora främlingen. Hon gav honom ett svagt leende då denne valde likt hon själv att slå sig ner. Då kändes de mer trevligt. Som om han inte alls hade något emot att tala med henne. Trotts att hon är valp, naiv och kanske inte den bästa talkamraten.

[Hörre du Möllis, jag tror vi måste avsluta det här rollet nu va. Så de kan väl gått skilda vägar som bekanta/vänner haha Ira kan vara trevlig ibland (A)]