Natten hade nästan helt dragit sig inpå världen, och under Kaiwoods täta trädkronor så var det redan ganska så mörkt. Det var inte på många ställen som något ljus från den vaga halvmånen eller den så gott som nedsjunkna solen slapp igenom. Att sikten snart inte skulle vara mer än ett par meter åt vardera håll störde inte den unga honan som vandrade mellan trädstammarna i de norra delarna av Kaiwood. Hon kunde skogen utan och innan, det var en sak som de hade behövt lära sig tidigt, även om den på senare tid hade förändrats en aning av alla de stormar och naturkatastrofer som härjat landet och skogen. Vissa av träden som en gång rest sig ståtligt emot himlen hade fallit, andra var endast förkolnade minnen av sitt forna jag. Det var på ett sätt lite likt de förändringar som skett i TBB, de vargar de förlorat och de som ersatt dem, även om det verkligen inte var rätt ord för det hela. Thzuki skulle aldrig kunna ersätta Blossom för henne, inte den otroliga respekt och de känslor hon faktiskt hyst till honan. Thzu skulle kanske kunna bli en värdig ledare, men aldrig lika stor, respekterad och värdig som Bloss. Kali var förevigt trogen den honan, hennes mormor och mentor. En kort fnysning lämnade henne innan tankarna sköts undan, det var inte därför hon hade tagit sig upp hit, inte för att tänka, hon var inte sådan, och det var speciellt inte någonting som hon skulle behöva söka sig bort ifrån flockens närvaro för att göra. Den vita blicken svepte ointresserat över omgivningen framför henne, det fanns ingenting levande att skymta, ingenting som var värt att ägna någon uppmärksamhet och intresse åt i vart fall. Svansen piskade till bakom hennes vilket fick röda gnistor att slå genom luften bakom henne, ingenting intressant, ingenting alls, det var i alla fall vad hon uppfattade det som. Det var först då hon fick syn på skepnaden mellan träden som hon lade märke till den andres närvaro, men hon kunde inte känna någon vargdoft ifrån denne, inte utan att söka efter en i alla fall, för det enda hon kunde känna doften av var föruttnelse, och någonting hon inte riktigt kunde identifiera. Hennes steg stannade tvärt upp och blicken smalnade av, inkräktare på reviret var ingenting som någon i flocken tyckte om eller accepterade, hade man inget viktigt ärende till någon i flocken, oftast ledaren, så hade man inte där att göra, någonting som många förlorat livet för. ''Vem där??'' hävde hon ur sig med en irriterad och allt annat än vänlig stämma och en låg morrning lämnade hennes strupe, en varning.

| Haha, så dåligt, har inte rollat varken henne eller en ond karris på länge, så tar nog ett tag att komma in i det. Paxat till Detrena |

Om det var varmt eller kallt spelade ingen roll. Om det var fullt av ljud eller knäpptyst spelade ingen roll. Om det var ljust eller mörkt spelade ingen roll.

Eller jo.

Det var lättare att se när det var ljust.


Mörkret föll stilla över skogen i takt med den lågt stående vintersolens vandring ned bakom horisonten. Den rangliga skepnaden, fel på så många vis, hade tyst stannat upp bland de mörka trädstammarna. Den flagnade, torra nosen ryckte då den inkompetenta hjärnan gjorde ett tafatt försök att fånga upp rörelsens doft. För någonting hade rört på sig. Där fanns en rörelse i mörkret. De bleka, insjunkna ögonen försökte fokusera på någonting som hjärnan inte riktigt kunde uppfatta. Ögonlocken klibbade samman av gammalt smuts och var, och tycktes för var blinkning nära att fastna i slutet tillstånd. Kroppen stod stilla, orörlig som en av Ken-Yaks klippor. Inga andetag, inga hjärtslag, inga... tankar. Där fanns ingenting. Ingenting.

Trädens stammar var här och var fläckade av varelsens kroppsvätskor där den hade vandrat fram. Stapplat... fram. En klibbig massa, ej längre värd att kalla blod, som hon lämnade efter sig där hon snavade och slog sidorna emot stammarna. Så här års, då vinterns kyla hade landet i sitt grepp, var flugorna som följde liket inte lika många, och i den brutna kroppens långsamt ruttnande kött låg insekternas ägg i väntan på våren och värmen. Där fanns ingen värme i den kropp som var död. Den enda värmen som fanns bildades av musklerna då de rörde sig, men det var knappt nog för att hålla kroppen fri från frost och is. I den stripiga pälsen frodades frostpärlorna.

Så rörde sig kroppen långsamt. Ett av de sargade frambenen lyftes, för att placeras endast ett kort stycke från där de tidigare stått. Bakbenen rörde sig ryckigt och hotade att trampa på det som hängde under den trasiga buken. Innanmätet hängde fritt i luften, täckt av den där klibbiga massan, gräs, torra bladdelar och annat som hade fastnat under varelsens vandring. Den sänkte på nacken, lät tungan falla ned genom underkäken och stannade sedan på nytt upp i sina rörelser. Försökte fokusera blicken. Ryckte med den flagnade nosen. Försökte...

Försökte finna liv.


Så hördes ett ljud, ett läte, en... röst, i tystnaden. Reptilhjärnan i likets huvud skrek med ens ut impulser genom kroppen, piskade igång musklerna. Tungan for in i munnen på nytt tillsammans med ett hastigt, djupt, rosslande andetag. Ett onödigt andetag för en kropp som inte behövde syret. De insjunkna ögonen vidgades. Det ryckte i benens klena, döende muskulatur. Liv. Liv! Hjärnan skrek om liv! Benen sprätte igång och med en förvånansvärd hastighet - den sargade, brutna, lemlästade kroppen till trots - kastade sig varelsen mot röstens ägare. Mot livet i mörkret. Utan att själv ge ifrån sig mer ljud än de av tunga steg och dansande kött. Med käftarna vidöppna.


[Ååh, har inte rollat med Detrena på länge. En spännande utmaning var gång att skriva som en karaktär som inte kan tänka/betrakta/resonera eller något liknande XD]

*påminnelsepet* C:

Hon stod där, stirrandes på skepnaden i mörkret framför henne, väntade på ett svar, en reaktion av någon sort, men nej, ingenting, inte ett ljud annat än det då en tass flyttades. Hon var verkligen inte upplagd för irriterande inkräktare denna kväll, men som en del av flockens mest grundläggande regler så var hon tvungen att ta reda på vad denne gjorde här. Om inte anledningen var god nog, vilket det sällan var, så skulle vargens liv tas, åtminstone jagas bort om inte annat var möjligt. Hon fick dock en känsla av att det här inte skulle vara lika lätt att få överstökat, att bli av med vargen. Tankarna vandrade, funderade kring hur det kunde komma sig att ingen doft ifrån vargen låg i luften, hade denne någon kraft som förhindrade den ifrån att spridas? Var denne en av nattens barn? Hon var inte säker, för i vinkeln som denne stod i, i det becksvarta mörkret bakom ett träd så kunde hon inte avgöra mycket annat än att det var en varg, av någon sort. Och vart kom den där stanken ifrån? Det hela började gå henne på nerverna, morrningen blev allt mer framträdande och hon tog ett par steg framåt, hon menade allvar, hon var inte den som var en massa ord och ingen handling. Den vita blicken var fastnästlad vid den mörka skepnaden, och desto längre hon stod där, med blicken fäst på vargen så märkte hon att allting inte var som det skulle, skepnaden stämde inte helt överens med en vargs, i alla fall inte en normal sådan. Huvudet sänktes, tänderna blottades och blicken var intensivt fäst vi varelsen. Knappt hann hon reagera innan denne utan förvarning eller minsta antydan till det slängde sig emot henne. Hon hann nätt och jämt med att slänga sig åt sidan, ur dennes väg, och synen som slog henne då varelsen klev in i den något ljusare delen mellan träden fick henne att i förvåning och kanske chock stanna upp efter att ha vänt sig mot denne. Vad skulle det där föreställa, inte kunde det väll ändå vara en levande varg, det skulle man inte kunna tro med tanke på de omfattande skadorna som beklädde varelsens kropp, men ändock så rörde sig denne, hade siktet inställt på henne. Hennes sinne kunde inte riktigt greppa tag om det, olikt allting som hon någonsin tidigare sett. Röda gnistor började dra sig i hennes päls, slog med ett knastrande och sprakande ljud ut i luften. Hon visste inte vad det var som stod framför henne, men hon tänkte inte ta några chanser eller risker, för något sade henne att den där varelsen bar på någon sorts smitta, en levande död, en som hon verkligen inte borde komma i kontakt med om hon ville ha sitt liv, sitt levande liv, i behåll.

| Underligt svar, men ja, visste inte riktigt vad jag skulle skriva |

Miss. Så snart den inkompetenta hjärnan bekräftade att den missat bytet tvingade den musklerna att spänna sig, bromsa. Sprattlande på ett obehagligt ryckigt vis började den ruttnande vrenkroppen vända sig i språnget, endast för att med full kraft slå emot en av skogens tjocka trädstammar med sin sida. Ett tyst, smackande läte följde den första smällen då inälvorna slog emot stammen, fläckade den med sitt stinkande blod. Luften tvingades ur likets lungor med ett grymtande läte. Den tomma blicken flackade hastigt över platsen innan den åter fokuserade på livet. Det varma, gnistrande livet.

Nacken sjönk då varelsen spjärnade mot marken för att försöka räta på sig. Pälsen klibbade mot trädstammen, som en tunga mot djupfryst vatten. Ett nytt, rosslande andetag tvingades ner i lungorna. Tungan dansade upp genom den ihåliga käken för att forma de ljud som följde luften när organen på nytt tömdes på luft. Ett hemskt, gurglande läte. En ofullständig, guttural röst.

"Llleeeehhhh..." Rösten steg i styrka, kroppen andades in för att på nytt forma ljudet. Benen spändes och varelsen lutade framåt, mot livet, för att sedan ta ett steg. "Llllllng.." Ett till steg. Närmare. "Llliiiihf..!" Trådar av dregel hängde från varelsens haka och ur hålen i kinderna blandade sig vätskan med det torkade varet. "Liiiihvkrr..." Rösten bröts i ett rosslande läte, som nästan förde tankarna till en hostning. Liket verkade dock inte lägga märke till det. Livet... Livet var allt.

Vrålande, med ett ljud som fick slemmet i halsen att bubbla, kastade sig varelsen på nytt efter vargen, livet. Utan tankar. Utan att se eller veta. Endast på den inkompetenta hjärnans kommando.

[Men usch så illa det här blev. Jah... Hon försöker säga "Liv"]

*påminnelsepet* C:

Off:

Tänkte peta lite här *pet* C:

Vill du fortsätta eller ska vi avsluta?

Hon skulle slåss mot mycket, sällan backa eller undvika en strid eller sammandrabbning, om så endast sparrning eller en fråga om liv eller död, men detta, detta var någonting som hennes instinkter sade till henne att undvika. Backa, undvik, ducka, spring. Hon hade aldrig ställts emot den här sortens intuitioner förut, och än mindre visste hon hur hon skulle agera till dem, skulle de följas, eller motstridas? Var det verkligen värt det? Å andra sidan, om hon inte gjorde det, vad sade då att denne inte gick efter en annan flockmedlem? Tankarna var många, för ovanlighetens skull, även om hon egentligen visste att det inte var ett alternativ att fly, vad skulle det säga om henne? Exakt. Hon iakttog scenen då...vargen... slog emot en av de robusta trädstammarna, och lätet som följde, det av någonting som i efterhand slog emot stammen, lät minst sagt underligt, någonting man inte väntade sig höra just då. En fnysning lämnade honan, hon visste inte riktigt vad hon skulle göra, för första gången i sitt liv så fanns tanken om att vända om i hennes huvud, en väldigt ovan och underlig tanke, en tanke som hon inte uppskattade. Någon form av ljud lämnade varelsen, något som nästan lät som att det var ord, men någonting som hon aldrig hört förut, ofullständiga, nästan som då en valp precis lärt sig tala, men mycket, mycket underligare. Röda gnistor slog omkring hennes kropp, och de nu nästan helt röda ögonen följde varelsen med blicken, släppte den inte för ens en sekund, litade inte på vad denna galenskap skulle sluta upp i. Varelsen kastade sig sedan än en gång emot henne, befann sig alltför nära för att hon skulle kunna undvika denne på samma sätt som tidigare. Istället så samlades de röda gnistorna ihop sig och ökade i volym innan de mindre än sekunden senare sköts iväg emot varelsen i något som var mycket likt blixtar. Området omkring dem lös för en kort stund upp i ett matt rött sken, nog mycket för att göra det möjligt för henne att få en god uppfattning om det skeva, obegripliga utseendet denna varelse var. Vad var detta för galenskap, var det verkligen en varg det skulle föreställa? Ingenting som hon någonsin tidigare hade stött på, någonting som faktiskt, konstigt nog bekymrade henne, det var väll vad andra kallade denna känslan.

[Jag tycker det här är alldeles för roligt :'D]

Hjärnan förstod inte det sprakande. Knastrande. Röda. Den förstod inte och kunde inte koppla det till något farligt. Livet fanns där. Det var bara livet. Kroppen han inte mycket mer än att kasta sig mot det innan platsen lös upp av ett matt, rött sken. Likets gutturala vrål ströps i dess strupe när luftröret drog ihop sig. Musklerna, de som den inkompetenta hjärnan skrek ut impulser till, spändes okontrollerat. Smärtsamt, även om kroppen inte förstod smärta. Spänd i kramper blev liket stelt. Det föll framlänges. Luften pressades upp i halsen när bröstmusklerna tvingade ihop lungorna. Tungan trycktes bakåt, upp i gommen och in i halsen. När luften bubblade förbi tungan och ut ur strupen följde det med strängar av dregel och oidentifierbara vätskor. Käkarna pressades samman. Låste sig. Det slog i marken. De långa, magra benen stela av krampande, döda muskler. Hjärtat - det som varit dött så länge - ryckte i bröstkorgen när elektriciteten passerade. Det skulle aldrig slå igen. Det skulle aldrig leva. Men när det nu ryckte sprack ådror där blodet sedan länge torkat. Ruttnat. Pressade fram det lilla stinkande blod som fortfarande kunde kallas vätska. En oigenkännlig sörja. Mörkt av ålder. En hög smäll dog ut bland träden när varelsens nacke veks i en onaturlig vinkel. Inälvornas stumma smackande följde kroppen till marken. Den slog över sin egna, brutna nacke och landade på sidan. Stel. Ryckande i kramp. Det ena ögat sprack. Rann ut över det magra, smutsiga ansiktet.

Så blev allt stilla. Kramperna dog ut. Nacken förblev vikt i en onaturlig vinkel. Benen raka och spända. Käkarna hoppressade. Det öga som förblivit helt var vilt uppspärrat, men tycktes inte längre se. Dött, så som lik borde vara.

[Så mycket elektricitet som jag antog att det var borde ha slagit ut allt i Detrena. Tar nog ett gott tag innan hjärnan lyckas sparka igång igen XD]

Hon följde scenen framför sig, då hennes blixtar utan vidare träffade...varelsen, fick en rejäl chock av elektriciteten som for igenom dess deformerade kropp. Med ett likgiltigt uttryck såg hon på där kroppen låg och skadade, sprattlade och ryckte på marken, hur än fler oidentifierbara vätskor rann ur denne och hur kroppen trasades sönder ytterligare. Hon hade svårt att tänka sig att en så pass sargad kropp kunde vara levande, fast, det kanske den inte var, kanske var det det som var hela grejen, att den inte levde, men ändå vandrade. Hon hade hört myter om det hela, men aldrig trodde hon att det fanns någon sanning i dem, hade endast avvisat det som nonsens som var till för att skrämma upp andra. Tydligen hade hon haft fel. För vad annars om inte det kunde denna varelse vara? Ingenting. Stanken blev om möjligt än värre omkring henne, det var en obeskrivlig stank, en hon inte skulle glömma i första taget. Hon tog några tvekande steg bakåt, övervägde om hon skulle lämna platsen eller ej, varelsen var för tillfället utslagen av den otroliga mängd elektricitet som hon skjutit mot denne. Nu fanns en chans att komma undan, även om hon totalt hatade tanken på det, även om det fick henne att känna att hon till viss del svek de två honor som uppfostrat henne, till en hänsynslös och kallblodig mördare, skadeglad utan någon sympati i själen. Detta var så fel dock, ovargligt, något inom henne, det lilla förnuft hon hade, sade åt henne att vända om, att detta inte var någonting hon borde slåss emot, att det endast skulle leda till problem. Vad exakt visste hon inte, men hon visste att det inte var något bra. Ännu ett steg bakåt. Hon kunde inte begripa att hon faktiskt gjorde det hon gjorde, det gick emot så gott som alla principer hon hade, stred emot hela hennes skruvade moral. Det fanns ju dock tillfällen där det kanske var bäst att fly, som detta, även om hon hatade sig själv för det. En låg morrning steg ur hennes strupe när hon snodde om och lät stegen i en snabbare takt bära henne tillbaka emot lyorna. Hon hoppades att varelsen inte skulle vakna till och följa efter henne, det hade inte gynnat henne eller flocken. Den nu vita blicken slängdes kort bakåt, konstaterade att varelsen fortfarande var utslagen, bra det. Hon hade aldrig tidigare flytt fältet likt nu, men någon gång skulle väll vara den första för allting, hon behövde dock inte gilla det för det.

| Avslutat |