Åter befinner sig påfågeln framför honom.
Saturn möter de blå ögonen med kyla och likgiltighet.
Han står tyst. Obrydd. Lyssnar på påfågelns tjatter.
Låter denne tala till punkt innan denne bestämmer sig
för att gå. Saturn har på ett underligt sätt börjat se
detta som en katt och råtta-lek. Något han finner
ytterst underhållande. Vill han avbryta allt här nu?

Nej.

Han vänder sig om. Ser på påfågeln när denne struttar iväg.
Sedan travar han med stroppiga steg förbi Azazel och
ställer sig i vägen. Stirrar denne i ögonen.

"Inte ska du väl gå emot Nevada's order". Säger han och
höjer på huvudet. Ser med retlig överlägsenhet på påfågeln.
Varför är det så kul att reta denne? Men han känner att han
bara inte kan låta påfågeln vara.
"Visa mig reviret så är ditt uppdrag avklarat. Och ju fortare
blir du av med mig". Säger han och ett kyligt flin
sprider sig på hans läppar. Onej, det sista han säger är inte
alls seriöst.

Bli av med honom? BLI AV MED HONOM?! Azazel fnyser den mindre fakargen rakt i ansiktet. Den blå tungan fuktar nosen och smackar sedan av ful vana i gommen. Bli av med?! Nej, han ville INTE umgås nu! "Godnatt Saturn." svarade han helt sonika på den randiges uppblåsthet. Han tänkte inte fortsätta i de spåren nu. Ännu med det sarkastiska leendet tog han ett steg för att passera den andre, men hejdade sig. Kom på ett bättre svar. "Kanske borde du vila den där kroppen, så att den inte struttar så när du går. Det tar en del av charmen ifrån dig. Vi kan fortsätta imorgon." Han höjde på ögonbrynet och studerade den andre kort innan han fortsatte det steg han påbörjat.

[Kort igen, lalala~ ]

Saturn kniper ihop ögonen för en stund när han får den
andres fnysning i nyllet. Flinet lämnar inte hans läppar.
Påfågeln går åter förbi honom. Han vänder huvudet mot
denne när han åter stannar och talar. Öronen har spetsats
på tigern huvud och han får ett lätt fundersamt uttryck
i ansiktet för en stund.

Plötsligt börjar ett brummande spinnande läte växa sig ut hans
bröstkorg och en duns hörs. Saturn ligger på marken. På rygg.
Vingarna är utfällda över sanden på var sida om hans kropp
och han halvrullar på marken. Hela tiden ljudligt spinnande.

Han verkar gosa sig mot marken. smågrus kliar härligt i pälsen
och ett nöjt leende pryder hans läppar. Ögonen är slutna.
Han beter sig som en liten kattunge som försöker locka till sig
de vuxnas uppmärksamhet genom att göra sig så söt som möjligt.

[Ja, Saturn kan spinna. <3]

Azazel passerar den andre och börjar röra sig bortåt. Öronen ligger slutna mot nacken, men ändå pryds ansiktet av ett kort, sarkastiskt, leende. Han ville slippa den andre nu. Ville slippa ilskan och slappna av. Ville ta det lugnt för ett ögonblick och vara fri. Fri.

En duns hördes bakom honom, men till att börja med ignorerade han denna. Han förstod att det var den randige som givit upphov till ljudet och antog därför att denne beslutat att sluta störa. Men så uppfattade hans små öron ett ljud han inte väntat sig. Gamen stannade upp, stod stilla, och bara lyssnade. Spann den jäkeln? Spann?! Smått frustrerad, men ändock aningen road, vände han blicken mot Saturn. De blå ögonen möttes av en minst sagt oväntad scen. Den randiga hade lagt sig på rygg och låg nu och gned sig själv mot sanden likt en uppmärksamhetsgirig kattunge.

Azazel suckade och ansiktet slätades ut på nytt. Vad ville den andre egentligen? Ena stunden var han arg, kall och frånvarande och i nästa var han mjuk och len och kelgod. Vad var det för fel på honom?

Med långsam gång vände Azazel om på nytt och rörde sig bort mot den andre. Än en gång stod han och såg på den randige. Än en gång undrade han varför. Och han avskydde det. Men ett litet, förvånat, leende fick det att rycka i mungiporna innan ansiktet på nytt slätades ut. Varför? Men han sade inget, utan lyssnade till den andres spinnande och såg på när denne gned sig mot marken. Vad var det han ville?

Han fortsätter gnida ryggen mot sanden och
spinner kelsjukt och glatt en stund till. Han har märkt
att han lyckats fånga den andres uppmärksamhet.
Energin verkar ha förändrats lite. Men den verkar
fortfarande vara full av mörker. Mörker som är
riktad mot Saturn. Han ville inte ha sådant mörker
riktat mot sig. Kanske är det det mörkret han försöker
sudda ut.

Sen blir han stilla. Ser upp på Azazel. Ett leende som
inte riktigt kan läsas. Kan inte tydas det minsta, vilar
på hans läppar.
"Skulle inte du gå". Frågar han lite lustigt och
halvt retligt. För det var det som hade varit vad
påfågeln tänkt göra. Gå därifrån och lämna Saturn
ensam.

Ensam. Kanske det är det han inte vill vara. Bli lämnad
ensam. Varför värker det i bröstet så? Han har kunnat
vara ensam förut. Han har alltid varit ensam. Så varför
vill han inte lämnas ensam nu?

"Kanske är det mer rätt att jag frågar varför du beter dig som en kelsjuk kattunge?" Varför igen. Han började irritera sig på den frågan. Varför, varför, varför... Det ekade i hans redan sargade sinne. Nej, ett svar räckte så skulle han vara nöjd. "Jag ska gå. Jag kände bara att jag inte kunde lämna en kattunge att leka i sanden mitt i natten. Vad skulle hända om schakalen kom och kände för att äta den lille?" Han tog ytterligare ett par steg framåt, placerade sig ovanför Saturn, dock noggrann med att inte trampa på vingarna. Han visste mycket väl hur ont det kunde göra.

Än en gång höjdes det ena ögonbrynet och han inväntade ett svar. Oavsett vilken typ av svar det skulle bli. Han var redo att backa, vända, och gå så snart den andre skulle mulna ihop och ryta åt honom igen. Egentligen brydde han sig inte alls. Egentligen brydde han sig för mycket. Kluven, sliten åt två håll. Men det fick vara. Han hade en natt att sova på det sen.

Flinet ligger åter på hans läppar. Retligt.
Men även... lockande?
Han ser på påfågeln som nu står över honom igen.
En sorts panik sprider sig inom honom.
Samma känsla som fick honom att knuffa undan
Azazel förut. Men nu ignorerar han den.

"Jag kanske är en kelsjuk liten kattunge".
Kontrar han och spinnandet fortsätter.
Öronen står spetsade på hans huvud.
Tätt på huvudet. Den långa luggen har trillat
förbi ansiktet mot marken.

Saturn ligger med tassarna indragna mot kroppen,
svansen rakt ut bakom honom och vingarna platt
på marken på var sida om honom. Han ser upp
i de blå ögonen och ser retlig ut som en liten
kattunge som just blivit avslöjad efter att ha hittat
på något bus.

"Jahaaa. Men, om du nu är en liten kattunge, så kanske jag, som äldre, borde sätta kattungen på plats. Den borde veta bättre än att leka i sanden i natten." Han vände huvudet så att det ena ögat kom närmare tigern än det andra. Ögonbrynet sköt ytterligare i höjden och det ryckte lätt i morrhåren. Vad höll han på med? Vad var det för lek han lurat in sig själv i? Varför hade han påbörjat den där konversationen från början? Varför igen.

Med ett självgott flin lade sig det tunga lejonet helt sonika ner. Ovanpå Saturn. Bakbenen stod ännu upp aningen, mest för att han inte hade någon anledning att mosa den andre, medan frambenen helt vek sig och lät honom lägga tyngden över den andres bröstkorg. Där. Nu hade han satt den andre på plats. Nu kom han ingen vart. Vad han skulle göra sen visste han inte ännu, så långt hade han inte tänkt.


[Failanatomi över hela skissen, men skit samma XD ]

Ett busigt morrande ersätter spinnandet för en stund.
Ett ljud som visar att han inte tänker ge sig så lätt.
Men sedan byter de åter plats igen.
Morrandet blir åter ett mjukt spinnande.
Saturn grymtar till när Azazel lägger tyngd på hans
bröstkorg.

Han kommer ingen vart. Vad ska han göra nu?
Han ligger stilla. Koncentrerar sig på andningen en stund.
Han kan inte låta bli att känna sig lite generad.
Men som vanligt döljer han det väl.

Han lyfter på framtassarna. Lägger den sedan kring
påfågelns nacke. Håller fast denne. Nu ligger de båda två
i en rävsax. Klorna är lätt utfällda på framtassarna så
att de trasslar in sig i lejonets man. Ger ett extra grepp
utan att göra någon skada.

Det går inte att förstå sig på Saturn om man inte är
tankeläsare. Saturn kanske inte ens förstår sig på sig själv.
Inte i detta läge i alla fall. Han verkar inte tänka alls.
Därmed blir hans rörelser oförutsägbara.

Så nu var det inte vassa ord och morrningar? Nu gick det an? Azazels min byts för ett ögonblick mot en förvånad sådan när Saturn tar tag om hans man med framtassarna. Snabbt lyckas han släta över minen med ett kort, aningen förföriskt (läs: Don Juan), leende. Vad ville den randige egentligen. "Jag måste få påstå att du är aningen ombytlig." Leendet brednade aningen med svalnade sedan åter. Vad var det den andre ville? Spinnandet fyllde hans öron och vibrationen från den andres bröstkort kändes i hans egen kropp. Det var en spänd känsla. En... orolig... nej, nervös, känsla. Och han kunde inte riktigt placera den. Varför kände han så?

Vagt, och endast vagt, började det vibrera även i lejonets bröst. Tyst så tyst blandades hans eget spinnande med den randiges. Osäker på varför kände han sig på ett sätt spänd, vaksam, men samtidigt ville han nästan tro att han var lugn. Spinnandet steg aningen i kraft, men slätades snabbt över när han insåg att han själv deltog i ljudet. Vad var det som hade flugit i honom nu då? Kanske samma som flugit i Saturn...

Han sänkte ansiktet och rörde vid Saturns nos med sin egen. Sedan lyfte han huvudet lika fort igen, så högt den andres kolförsedda och intrasslade tassar tillät. Varför? Alltid denna fråga.

[Leeeeejit pp. (A)]

Ombytlig må han vara. Men endast på grund av att han
inte kan förstå sig själv i denna situation. Han är inte så
ombytlig annars. Eller? Han minns inte längre vad som är
äkta och vad som är skådespel av hans fasad utåt.

En varm känsla sprider sig i honom när Azazel trycker sin nos
mot hans. Hade han kunnat rodna hade han nog gjort det
nu faktiskt. Spinnandet har upphört utan att han märkt det.
Han ser in i de blå ögonen när Azazel åter har lyft huvudet.

Saturn vill inte släppa sitt tag om manen. Han vill inte.
En konstig känsla. Vad sysslar han med? Ett lågt uffande
ljud lämnar honom. Han drar lätt med framtassarna. För
att sänka påfågelns huvud mot sitt. Samtidigt lyfter han
på sitt huvud så gått det går och pressar sin nos och mun
mot påfågelns. Han sluter ögonen för en stund.

HAN VET INTE VAD HAN GÖR!

Azazel fnyser mjukt när Saturn gör så och ger ifrån sig ett liknande ljud som den andre. Han känner hur den andre drar i hans man, men förstår först inte vad det rör sig om. Han är mest förvånad, förundrad, över att den andre bytt personlighet och taktik så hastigt. Vad hände med den ilska, kalla, och frånstötande Saturn som alldeles nyss inte ville lyssna? Han hade själv bytt om hastigt, men sig själv förstod han. Han hade bytt för att han inte orkat. Det hade gått alldeles för lång tid då han varit arg och arg endast. Han ville lugna ner sig. Få känna sig lätt och fri. Segla på termiken och känna vindens smekning. Han förstod sig själv, men inte den andre. Och nu förstod han verkligen inte.

När hans eget ansikte sänks för att tigern drar i hans man klickar det lätt i hans hjärna. Kanske. Kanske är det så. De blå ögonen spärras upp av förvåning när den mindre fakargen pressar sitt ansikte mot hans. Nos mot nos. Mun mot mun. En klar, tydlig, rysning for genom den bruna kroppen och fjädrarna darrade när de burrade upp sig. Osäker på hur han borde reagera slog svansen till bakom honom, men stannade upp lika snabbt. Han ser på den andres slutna ögon, ser in i den andres ansikte. Känner den andres andetag och han känner sig med ens varm. Luftens kyla verkar avlägsen och han glömmer för ett ögonblick att det är torr, sprucken, och död mark de befinner sig på. Han ser inte längre öknen runtom dem. Han ser inte när det sista röda försvinner på himmelen och ersätts med en djup blå nyans. Han hör inte vinden som drar i dem. Han ser inte stjärnorna. Allt var fokuserat på att förstå. På att reagera.

Han böjer nacken, pressar sin nos mot Saturns nos och rullar ansiktet mot den andres så att deras pannor snuddar varandra. Vingarna rycker lätt och han lägger dem ut åt sidorna. Det vida vingspannet sträcker sig över en stor yta och döljer falkens vingar helt från ovan. Svansen dansar till på nytt, men inte lika hetsigt som tidigare. Han vill. Han vill så gärna. Men en svag röst undrar om det är rätt. Om han borde backa och gå. Men han vill så gärna stanna. Ett lätt, vibrerande, ljud tog åter plats i lejonets kropp. Och han spann. Han spann för allt.

Det känns så rätt. Men samtidigt gör det så ont.
Varför gör han så här mot sig själv. Varför tillåter han det?
Saturn har för länge sedan insett att hans liv kommer
vara i ensamhet. Även om han lyckas finna en flock som
kan acceptera honom så kommer han ändå för alltid
att vara ensam.

Så varför skadar han sig själv på detta vis?

Värmen sprider sig i kroppen ännu mer och det känns
som att hjärtat tar glädjeskutt när lejonet mjukt pressar
sin panna mot hans Spinnandet upphör inte.

Varför tillåter han sig själv att vara så sårbar?

Det är inte rätt. Inte rätt mot honom själv. Det kommer bara
göra smärtan ännu värre senare. Han borde genast resa
murarna omkring sig själv igen. Men det går inte.

Klorna fälls in på framtassarna och han släpper sitt grepp
om lejonets man. Han borde verkligen inte hålla på som han
gör. Men det gör ont vad han än bestämmer sig för att göra.
Han vill inte vara ensam längre. Han låter sen äkta Saturn
ta kommandot. Den Saturn han försökt ta död på i alla år.
Han borde åter resa murarna. Men han fortsätter spinna
och ett varmt leende vilar på hans läppar när han ligger där
under lejonet, med slutna ögon och dold för världen.

Klorna trasslades ur hans man och han kände trycket (eller kanske rättare sagt draget? ) om nacken försvinna. Den brune fakargen lät sin panna lämna den randiges och studerade dennes ansikte med sina blå ögon. Det var ett mindre ansikte än hans eget. Ett varglikt ansikte, med runt nos och små ögon. Luggen låg på den mörka marken under dem. Ett leende lekte i den andres ansikte. Och även i Azazels ansikte skymtade ett leende. Deras spinnanden var det enda som hördes i nattens tystnad. Vinden lekte i deras päls och fjädrar. Försökte dra dem tillbaka till verkligheten. En verklighet som nu tedde sig långt borta. För en gångs skull på mycket länge tillät gamen sig själv att slappna av helt. Han släppte allt, ignorerade den hackande rösten i bakhuvudet och lade allt på nuet. Han ville så gärna stanna tiden. Han ville så gärna stanna här.

Stjärnorna tindrade på den djupblå himmelen. Dess sken var det enda som gav natten ljus. Ingen måne skymtades på det vida himlavalvet. Och ensamma levde de i nuet. Levde för den stund som var. Ovissa om vad morgondagen hade att ge.



[Avslutat]