[Reserverad för Tehhi.]

Detta snöandskap hade hon aldrig sett tidigare. Det verkade nästan som om sommar vore en omöjlighet här. Trots att hösten var tidig låg snön i ett lager som var tjock, marken fanns ingenstans att se och kylan i luften var påträngande.
Solen sken på en klarblå himmel. Det var en vacker dag.
Det vita landskapet bländade henne nästan där hon vandrade. Hon hade sett snö förut, men aldrig i denna mängd. Här fanns endast detta vita, och inget annat. Hennes ögon, som för det mesta var vana vid milda färger, såsom skogsgrönt och kanske gult och brunt, hade nu svårt att klara det skarpa ljuset som snön kastade mot dem. Det var nästan obehagligt, men hon höll ut. Hon var nyfiken.

Så den vita honan fortsatte framåt och bakom sig efterlämnade hon en lång rad av tassavtryck i den vita snön. Ifall man följde dem skulle de leda till Erinarii, stället hon kom ifrån. Eller egentligen var det Silverpile. Men hon hade tänkt att nu när hon skulle börja ett flockliv kunde det inte vara fel med en sista upptäcksfärd, och det var den tanken som hade lett henne hit, till snöslätten.
Ett ställe som hon aldrig sett förut, faktiskt ganska passande för en sista upptäcksfärd.

Solen här var en liten och silverfärgad på den klarblå himlen. Den fick allt att skimra och lysa, ovana ögon skulle lätt bli blinda här. Hon var nästan osynlig bland den skimrande silvervita landskapet. Hennes vita päls fick henne att smälta samman med omgivningen, gömde och beskyddade henne. Här var det betydligt varmare än hemma i Glaciären. Hon kunde inte längre höra det ständiga väsandet som skapades då hennes utandningsluft frös till is eller känna den kittlande känslan som skapades när norrvindrarna for genom landet och tog med sig mikroskopiska men ack så vassa ispartiklar. Här var marken så mjuk att hennes spår trycktes ut i snön och hon själv kunde hitta fler renspår och små spår från arktiska harar. Solen värmde hennes rygg och fick den långa pälsen att gnistra som snön runt henne. Det var en konstig känsla som hon aldrig upplevt tidigare men hon kunde inte säga att det var något obehagligt. Snart kunde hon känna doften av något hon mycket sällan upplevt, varm doft av en levande varg. Hon spetsade öronen, lyfte på huvude och mycket riktigt kunde hon urskilja en rörlig prick bland den vita, bländande, solreflekterande snö. Hennes syn var utvecklad till den punkt att hon kunde utan några som helst problem se något bland snön men var i princip blind i skymning och natt. Hon började springa mot den lilla pricken med lätta, vana för denna kalla området steg, rent instinktivt välja rätta ställen att ställa sina tassar utan att riskera halka eller falla genom en ostabil del av snö. Hennes tassar var betydligt större än andra vargars och gav henne en god balans som hjälpte henne.

Det var inte förrän den andra var mycket nära som Xhie märkte dennes närvaro. Först kom doften, vilket fick henne att börja granska det vita landskapet lite bättre. Och då kunde hon urskilja rörelser inte alls långt framför sig.
Det fick henne att stanna upp, försöka få ett grepp om vem eller vad det var som närmade sig henne. Men det fick hon inte, då hennes ögon var bländade av det klara skenet som skapades då solen träffade snön.
Så hon fortsatte att försöka få grepp om vem den andre var med halvöppna ögon.
"Vem där?" undrade hon med en frågande ton i rösten samtidigt som hon försökte urskilja mer än konturerna av den främmande vargen som verkade komma allt närmare.

[kortis, men skrev snabbt för måste gå ;p]

Hon kom allt närmare och sänkte farten när det var några få meter mellan de två. Hon granskade honan och var precis på väg att hälsa när hon hörde frågan. Tehhi såg sig omkring på jakt efter någon annan som var där, oförstående om att honan förmodligen var bländad av snön och inte såg henne. Hon la huvudet på sne, de stora öronen spetsade och safirblåa ögonen återigen fokuserade på honan. "Vem menar du?" undrade hon och såg sig omkring. Det var bara de två på flera mil. "Jag är här.." sa hon sedan och log generat innan hon satte sig bekvämt i snö och såg intresserat på honan.


[sorry, också kort]

Konturerna av den andre blev allt tydligare, och hon kunde urskilja mer och mer. Men hon tyckte att det var aningen obehagligt, hur en varg kunde smälta ihop så pass bra med omgivningen... Det kunde vara en himla fördel för främlingen, men det var ingen fördel för Xhie.
Hon hörde då hon fick svaren, och för några sekunder slöts ögonen och huvudet ruskades. Sedan öppnades de igen, och hon kunde se vargen som stod framför henne. Denne var reslig, bar en snövit päls och verkade nästan vara en del av landskapet. Fortfarande sken solen, fortfarande reflekterades ljuset i snön vilket bländade Xhie. Men när främlingen var så pass nära som denne nu var, var det enklare att se.
Xhies gröna ögon mötte den andres blick.
"Ja, självklart vet jag väl att du är här," svarade hon med en aning besvärad röst. Hon visste inte ifall den andre bar på onda tankar eller inte. "Jag undrar över ditt namn?"
Och hur den andre kunde vistas på denna ljusa plats utan några problem att se. Det var ett mysterium för Xhie, för själv kunde hon inte förstå det. Hon mindes den storörade vargen hon mött som inte kunnat se i vanligt dagsljus, men sett mycket bättre i mörkret. Kanske det var något liknande för den andre, att denne kunde se i ljus men inte mörker?
Hon ruskade på huvudet, orkade inte ägna sina tankar åt det. Först och främst ville hon veta vem hon talade med.

Den främmande honan verkade vara en ton mörkare än Tehhi, hur som helst var det inga problem för henne att finna främlingen bland allt snö omkring de. Honan verkade förvirrad likt Tehhi själv, hon lutade huvudet åt sidan och de safirblåa ögonen såg hela tiden uppmärksamt på främligen, dock inte misstänksamt eller fientligt. Bara nyfiket och uppmärksamt. Hon fick inte ofta se levande vargar som inte var födda glaciären. Ibland kunde man stöta på kvarlevor av sådana, eller till och med ett helt bevarat lik som frös till is i det kyliga landet. Inte många kom som besökere dit. Tehhi förundrades över den främmande honans malakitgröna blick. I solen var pupillerna så små att det tillät Tehhi att i fulla grad se den gröna färgen med alla dess skiftningar kontraster. Underbart vacker blick. Tehhi log vänligt. "Jag måste ha missförstått!" ursäktade sig hon och fortsatte. "Jag heter Tehhi, och du?" hon satte sig ner i den mjuka, fluffiga snön och försökte få sin skugga ligga över främligen, hon kunde se hur besvärad hon verkade av den bländande ljusen som kom både från himlen och marken.

För varje sekund som gick blev främlingen allt klarare. Det var som om henne ögon vande sig, bara hon fokuserade ordentligt på det hon ville se. Och i detta fall var det just den främmande honan, som hade presenterat sig som Tehhi. Kanske denne skulle tro att Xhie stirrade, för hon anade att det kunde uppfattas på det viset. Men förhoppningsvis tänkte Tehhi inte på det så. Xhie försökte ju trots allt endast att fokusera blicken, för att kunna se den andre ordentiligt.
Och mycket snart kunde hon urskilja ansiktsdragen, kunde se de klart blåa ögonen och hur smal och smidig den snövita kroppen såg ut att vara. Hon noterade också att den andra honan verkade snäll, ja, denne såg snäll ut. Och det var ett bra tecken.
"Jag heter Xhie," svarade hon samtidigt som hon blinkade några för att vila ögonen lite grann. Hon log sedan lite svagt samtidigt som hon såg på främlingen. "Hej, Tehhi!" Svansen rörde sig svagt i luften bakom henne, inte i en direkt viftande rörelse som visade på glädje, men nog var det något åt det hållet.

Tehhi brydde sig inte om att främlingen, eller Xhie som honan hette stirrade, hon märkte det inte ens. Tehhi var själv fullt upptagen med att granska och studera honan. "Hej Xhie!" svarade hon och speglade hennes svansrörelse, dvs slog den lite lätt från sida till sida för att visa att hon var vänligt inställt. "Kommer du härifrån Xhie eller är du från söder?" undrade hon, Tehhi hade en vacker röst, behaglig att lyssna till och vänligt lätt att komma ihåg på grund av den egendomliga sättet hon drog ur på vokalerna. Det gav en känsla att hon läst dikter högt och inte talade. Solen värmde hennes rygg trots att det var minusgrader ute och fick allt omkring de att glänsa. Tehhi förundrades över hur andedräkten syntes då Xhie talade, själv lämnade hon inte sådan som om hon var själv gjord av kyla.

Xhie försökte fortfarande att klara sig mot det starka ljuset, och kunde fortfarande inte förstå varför den andre inte verkade ha några problem med det. Det var underligt, men säkerligen fanns det också en förklaring. Hon övervägde att fråga efter den, men innan hon hann säga något talade den andra. 
- Jo, jag kommer från söder. Från Numoorislätten, faktiskt. Det var där min resa började.
Hon mindes den ljuva tiden med mor, far och syskonen. Det hade varit underbart att få uppleva den igen, men tyvärr hade hon inte sett varken mor eller syskonen på länge. Men säkerligen skulle hon få se dem snart igen.
Hon log lite vid tanken på det innan uppmärksamheten åter riktades mot Tehhi. 
- Och du? Kommer du också från söder?
Ifall så var fallet undrade Xhie vad den andre gjorde på denna plats. För inte var det ett ställe som Xhie kunde tänk sig att stanna på en längre tid, även om hon tyckte om det till viss del. Men det skarpa ljuset... Kanske det var bättre om natten. 

Tehhi skakade på huvudet. "Jag kommer från norr där världen har sin start och Gudarna talar till oss när himlen brinner.." sa hon med lätt sorg i rösten. Ju mer hon tänkte på sitt hem desto mer undrade hon var hon gjorde här. "Men när jag förlorade mig mor ville jag se vad som fanns över bergen, jag vandrade över de och märkte att himlen slutade brinna, det blev varmare..jag trodde att jag kom till världens ende..menar du att det finns fler marker efter dessa?" undrade hon och såg intresserat på Xhie. Hon var övertygad om att det fanns två marker. En var hennes hemland och en annan var över bergen som hon trodde befann sig nu.

Xhie blinkade, flera gånger på rad. Och det var en lindrande känsla för ögonen då mörkret slöt sig runt dem, en känsla som gjorde att hon fann kraft till att sedan öppna dem igen. Men hon var tvungen att erkänna, att när hon hade den främmande honan att fästa blicken på var det inte lika ansträngande att se. Och det var hon tacksam för, även om hon fortfarande kände sig misstänksam mot främlingen, och självklart gillade hon inte övertaget denne hade då hon faktiskt verkade kunna se i detta skarpa ljus.
Men hon ruskade på kroppen i ett försök att skaka bort den misstänksamma känslan en aning, för trots allt verkade den andra honan vara vänligt inställd.
"Ja, under detta område är landet väldigt stort," svarade hon med en smått fundersam röst. "Det som finns ovanför Snöslätten som vi nu befinner oss på är endast en bråkdel av Numoori."
Hon kände sig lite stolt när hon talade, stolt över att hon visste så mycket. Åtminstone mer än denne Tehhi.
"Och om du tycker att det här är varmt så kan jag säga dig att du kommer att få uppleva mycket värre värme söderut." Hon tänkte på Numoorislätten en sommardag då solen stod som högst, eller värmen i Ken-Yak som hade varit så pass outhärdlig att hon varit på väg att bli galen några gånger. Hon log lite svagt emot den andre.

Tehhi's blåa ögon blev stora av häpnad. Så det fanns mer land efter denna. Otroligt. "Är det sant? Kommer du därifrån?" undrade hon och hennes blick blev fundersam och borta en stund, hon drömde sig bort till de främmande områdena och ställen hon ännu inte har haft en chans att besöka. Sedan såg hennes blick på tiken igen, hennes kroppshållning verkade en aning stel och ögonen blinkade irriterat som om hon fick något i ögonen. Den kyliga luften kring de var så frisk att Xhie omöjligt skulle kunna ha fått damm i ögonen. Det måste vara en annan anledning. "Stört du av solen?" undrade hon plötsligt och såg på Xhie innan blicken vändes mot himlen, blå och klar med en guldig soldisk som strålade glatt och fick allt omkring att glänsa. Inte en chans för skugga. "Jag kan hjälpa dig..vänta.." Tehhi fokuserade blicken på marken mellan de och under hennes blick började ett underligt träd växa fram, eller träd och träd - En runt påle av vit is växte upp ur marken likt ett träd och började formera en slät tak på toppen så det liknade en geometrisk svamp eller eller parasol men med en slät tak istället för kupol. Isen var ganska tunn men kylan omkring de var stark nog att inte tillåta den smälta ner. Detta skapade inte så mycket skugga men fick iallafall snön att glänsa mindre och ljuset bli en aning mildare, ungefär som om solen fick ett tunt moln över sig.

Med en förvånad min och en smått misstänksam känsla inom sig såg Xhie hur snön och isen verkade böja sig efter den andra honans önskemål. Och när skuggan lade sig över dem kände hon att hon för första gången kunde se den andre ordentligt. Ögonen kändes trötta, men de ansträngdes inte längre vilket var som en befrielse.
Hon drog ett djupt andetag.
"Så, du kan kontrollera is?" frågade hon med en smått misstänksam ton i rösten, men den var knappt hörbar då förvåningen som blandades med lättnaden inom henne hördes tydligast.

Hon kom sig själv med att inte ha svarat på frågan som tidigare hade ställts. Och det var med ett litet ursäktande leende som hon fortsatte tala.
"Ja, jag kommer söder ifrån. Och allting jag nu har sagt är sant. Det är varmare där, på vissa ställen finns det ingen snö. Och det finns väldigt många ställen också."
Hon tystnade, men förväntade sig att få berätta mycket mer då hon anade att den andres nyfikenhet nu hade vaknat till liv.

Tehhi såg leendes på främligen. "Javisst.. Kan inte du det också? Jag trodde du var en isvarg som mig..din päls.." hon nickade mot Xhies vita skepnad och sedan mot sin egen. "Är likadan som mig, jag trodde att alla vita vargar kunde kontrollera is och kyla?" avslutade hon med en frågande ton. Hon kände verkligen inte mycket till om världen. Bara den isöknen hon växte upp på. Tehhi lyssnade uppmärksamt på honans ord och blev förvånad för och intrigerad för varje bit av information hon fick. "Är det sant..? Ingen snö? Alls?" undrade hon och såg förvånat på honan. "Vad läskigt.." sa hon sedan med eftertryck och förfäran över hela ansiktet. Hur kunde då dessa stackars vargar som levde utan snö ens sova? Sov de bara på hård mark sådär? Inte ens något mysigt snötäcke att gräva sig in i ? Tehhi rös och skakade på huvudet. "Finns det någon flock här omkring?" undrade hon sedan. Kanske fanns det någon flock hon skulle gå med i utan att tvingas resa till de sydliga länderna och riskera smälta av värmen.

Xhie ruskade lätt på huvudet. "Nej, jag kan inte kontrollera is, inte heller något annat element," svarade hon med ett allvarligt uttryck i ansiktet. Hennes far hade vind som kraft, hon undrade varför hon inte hade fått ärva den gåvan. Det verkade som att den inte var menad för henne, men hon hade faktiskt fått ärva den andra av fadern krafter och det var hon mycket stolt över.
"Men jag kan teleportera mig!" sade hon sedan och sken upp. Hon gillade den kraften, mycket för att det var ett arv från fadern som hon älskade så högt.

Den andres förundrade röst fick henne att le lite smått. Nej, det fanns inte snö på alla ställen i söder. Vissa ställen fick aldrig snö. Men hon valde att inte säga något mer, eftersom att orden som den andre sade verkade vara höga tankar och inte frågor som var riktade emot henne.
Att det var läskigt kunde Xhie dock inte hålla med om. Hon gillade sommaren, en årstid som var fri från snö. Den var vacker, naturen spirade och allt liv kunde verkligen leva fullt ut.
"Du borde besöka ett sådant ställe någon gång. Det är fint." Svansen rörde sig lätt bakom henne innan hon satte sig ned på det vita underlaget.

"Flockar?" sade hon sedan med en smått fundersam min. "Rakt söderut ligger Kaiwood, en gammal skog, och där hållet The BloodBlooms till. De är onda, du bör hålla dig borta om du kan. Söder om det ligger Numoorislätten, och där har Qu sitt revir. De är goda, så länge man är trevlig åt dem så är de trevliga tillbaka."
Hon tystnade, funderade lite.
"Och åt sydväst finns Pravada Vox, och den flocken är jag med i." Hon log glatt emot Tehhi när hon kände att hon besvarat frågan om flockarna nog bra.

Tehhi ryckte lätt upp på ögonbrynen. "Teleportera? Vad betyder det?" undrade hon och såg på Xhie med intresse. Hon har förut inte stött på det ordet så den kraften var helt ny för henne.

Hon log tveksamt och funderade, hon ville inte gå söderut, inte så långt ut iallafall, värmen kunde vara dödande för henne även om Xhie verkade gilla det. Hon hoppades att stöta på en flock som bodde i norr men det verkade inte finnas någon sådan.

Kaiwood skulle hon inte besöka, Xhies ord fick henne att rysa lite. Hur kan vargar vara onda? Hon såg på honan och undrade allvarligt. "Dödar de andra vargar?" För Tehhi fanns det inte någon större Tabu. Hon var uppväxt i den kallaste och kanske en av de mest farligaste stället i Numoori. Där gjorde man allt för att överleva och livet var väldigt dyrbart. Många valpar som råkar födas utan iskrafter dör enbart på grund av kylan även om modern försöker göra allt i sin makt att rädda sitt barn. När det är så svårt att överleva dras man till varandra i hopp om att någon klarar sig. "Vilka är ni då? Pravada Vox? Onda eller goda?" undrade hon sedan.

"Vet du inte det?" Förvånat såg hon på den vita vargen medan hon fortsatte att le ett varmt leende. Det var underligt för henne att stöta på någon som inte visste vad teleportering var, med tanke på att hon hade växt upp med det. Redan innan hon hade upptäckt sin kraft hade hon sett sin far använda sin teleportering, så det hade alltid varit en naturlig del av hennes liv. Men såklart kunde hon inte heller förvänta sig att alla skulle veta samma saker som henne, så hon ruskade lätt på huvudet. "Jag ska visa dig."
Hon slöt ögonen och försvann. Ögonblicket senare dök hon upp en bit från den plats hon tidigare hade stått på. Fortfarande med ett lätt leende på läpparna slog hon upp ögonen och vandrade tillbaka till sin ursprungliga plats. "Det där är teleportering."
Hon satte sig ned på snön, lade svansen om sig och fokuserade sedan på de andra frågorna som den vita hade.
"Ja, The Bloodbloms är onda vargar. De dödar alla som kommer in på deras revir, utan att tveka. Kaiwood ska man hålla sig borta från så gott man kan." svarade hon med en allvarlig min i ansiktet. Sedan gled leendet åter upp på läpparna när hon kom att tänka på sin egna flock. "Pravada Vox är däremot en bra flock. Hos oss finns det plats för alla som vill ha en familj och vänner som stöttar dem."
Hon kände sig glad när hon tänkte på flocken, glad över att ha hittat ett hem där. Med sin far och allt. Det enda hon önskade var att modern och syskonen också kunde hitta dit. Men flocklivet kanske inte var något för dem. Men hon hoppades.

Tehhi såg fascinerat på hur Xhie som förut befann sig framför henne försvann och dök upp en bit ifrån. Det var väldigt häftigt men Tehhi blev lite ledsen över bristen på vackra visuella effekter. "Vad häftigt. Min mor kunde omvandla sin kropp till snö och på så sätt följa med vinden. Det gick snabbare att vandra på det sättet. Kan du teleportera dig vart du än vill?" Tehhi var förtjust som en valp, hennes stora blåa ögon såg på Xhie med en nyvaken nyfikenhet.

Hon nickade fundersamt åt Xhies ord om Pravada Vox. Det lät som en bra flock. "Jag kanske kan besöka dig någon gång..Men jag vill se världen innan jag bestämmer mig för att stanna i en flock. Jag har trots allt bott i Glaciären hela mitt liv, nu när jag är här måste jag få veta vad som finns häromkring." hon log mjukt åt xhie och ruskade på sig. Hon hade lång väg framför sig. "Jag måste gå, men tack för din hjälp. Jag ska till havet, har aldrig varit där det inte finns någon istäcke över." Hon log lätt åt sina tankar, vägen manade. Hon ville iväg.

(avsluta?)

[Åh, hade glömt svara på detta roll, såg det nu. Sorry, men det var ju ändå på väg att avslutas, så vi kan ju säga att det är avslutat ^^]