[Reserverad för Wind.]

Varför han än en gång sökte sig till Lövskogen kanske var ett mysterium för vissa, men för Kaiito var det helt klart varför han skulle vandra dit. Visst, han hade sitt liv på Numoorislätten, men saker hade börjat vändas upp och ner igen. Och kanske var det därför som han inte kunde hålla sig borta. Förra gången han hade varit förvirrad hade Lövskogen gett tröst och trygghet. Och även om han själv inte direkt tänkte på det, så var det därför han vandrade dit. 
Och samtidigt kunde han inte låta bli att hoppas på att stöta ihop med en medlem i Cierzo. 
Visst saknade han flocken, men han hade inte klarat av att vara en del av den. När pakten med Qu slöts betydde det att han var tvungen att vara nära sin far, och det ville han inte. Det vägrade han. Därför hade Cierzo inte längre varit ett tänkbart hem. Och Kaiito önskade ibland att det aldrig blivit så, men nu var det som det var och kanske det var lika bra. Kanske han inte hade funnit kärleken i Echo annars. Han log vid tanken på henne. 
Han vandrade stillsamt genom skogen, lyssnade till fåglarnas ljuva sång. Det var en blåsig morgon och regnet verkade hänga i luften, berett att börja falla när som helst. Men ändå sjöng fåglarna, och deras röster gjorde honom glad. 

Hon vandrade omkring i skogen, eller snarare patrullerade runt Cierzos revir. Hennes blick följde minsta rörelse vaksamt och hon klipper smått med öronen, det ena halvt trasigt.

Ärren på hennes kropp tydde på strid, men det var inget som störde henne, hon hade dock ett litet ärr i pannan, det hade hon fått efter att ha fått en stor träd över sig och vars grenar hade träffat henne i pannan när de hade fallit över henne, bara för hon klumpigt nog missbedömde avståndet och det var ett riktigt oväder då när detta hände. ärret hade blivit efter att såret hade läkts ihop fint och det syntes ju inte så mycket på grund att hennes eldröda långa lugg dolde det.

Men det var något annat som var annorlunda med henne, hon kände det, djupt inom sig, och det hade börjat synas på hennes mage, den är rund, vilket tydde på att hon väntade valpar.
Pappan är hennes älskade Zodiac, hon hade inte träffat honom på länge och hon hoppades att han är okej.

Hon ler för sig själv där hon går på skogsstigen när hon tänker på sin partner och valparna de skall ha ihop. Hon kände bara en stor lyckorus i hela kroppen och hon lyssnar på fåglarnas sång, trots att det blåste och regnet hotade att komma, men inte ens vädret skulle få förstöra hennes lycka.

Hon stannar upp när vinden för med sig en doft, en väldigt välbekant doft. Hon spetsar öronen, och styr stegen åt det håll hans doft kom ifrån. Snart får hon syn på den bruna gestalten framför sig och hon ler glatt, glad att få se honom igen. - Goddag Kaiito säger hon med en glad och varm röst. - det var länge sedan.

Allting runt omkring honom kändes bekant och hemtrevligt, och han fick lust att bara lägga sig ned och inte göra något annat. Men han hindrade sig själv, för han ville inte stanna för länge. Ville inte inkräkta på reviret, trots att han visste att han alltid skulle vara välkommen. Det skulle bara kännas fel, även om han var saknad på denna plats.
Men att vandra runt lite skadade inte. Han kände sig lugn i Lövskogen, kändes sig säker och nöjd. Detta var en plats som alltid skulle betyda något för honom och alltid kännas lite som hemma.

En doft slog emot honom utan förvarning och han stannade upp. Vädrade. Efter några sekunder hörde han en röst, och han vände sig om med ett leende i ansiktet.
- Wind!
Han hade haft tur, han hade stött på en Cierzo precis som han hoppats på. Till och med en gammal vän. Han kände sig nöjd med det hela och rös till i kroppen då han såg emot henne. Det var länge sedan de hade setts, han hade förändrats. Den gängliga ungvargen han varit då hade växt till sig en aning, och kroppen var nu mera ärrad från kriget. Pälsen hade blivit aningen strävare och även om kroppen fortfarande var slank var den muskulösare och mer välväxt.
Och han kunde se att även hon hade förändrats en del, vilket endast fick honom att le ännu mer.
- Ja, det var inte igår. Hur är det med dig?

Hon tar några steg mot honom men stannar upp så det är bara någon meter mellan dem, hon betraktar honom där hon står och hon ler för sig själv inombords. Han har förändrats sist de sågs, han hade vuxit till sig.

Hon klipper med öronen och möter hans blick med sin. - Det är bara bra med mig Kaiito. Hon sveper lite med svansen och sätter sig ner på marken. - Hur är det med dig. Vad har du haft för dig sist vi sågs?

Hon är glad att träffa honom, även om han inte tillhör Cierzo längre så är han en av henne närmaste vänner och hon har saknat honom . Det kändes fortfarande lite ovant att inte se honom bland flockmötena, men han är alltid välkommen hit oavsett vad som händer.

Hon ryser till när vinden river tag i hennes päls och får hennes långa lugg att fladdra till och avslöja det lilla ärret i pannan. Men hon är lite orolig just för att vädret verkade ju lite opålitligt. Det kunde blåsa ena stunden och nästa så kunde det komma en störtskur. Men det fanns alltid skydd i närheten så länge inte blixten var igång.

Han log med hela ansiktet emot henne. Med smidiga rörelser satte han sig ned och lade svansen över tassarna, samtidigt som de blåa ögonen, det ena ljusare och det andra mörkare, hölls fästa på henne. Han kände en upprymdhet inom sig, det var underbart att vara tillbaka.
Och det var underbart att se någon ur flocken igen. Det hade gått ett tag sedan han lämnade dem, och mycket hade förändrats i hans liv. Säkert hade mycket förändrats för dem också, och han kände sig nyfiken på detta. Han undrade hur det såg ut för dem alla, hur de hade det och hur saker och ting fortflöt. Och han kunde känna en viss saknad efter att vara en del av flocken igen. Men den tiden var förbi nu, han hade ett nytt liv som han inte kunde lämna.
- Vad skönt att höra. Jo, tack, det är bra med mig med.
Han gjorde en kort pus, och funderade över hur han skulle välja sina nästa ord. Det fanns så mycket att berätta.
- Jag har mött min kärlek, och snart kommer jag även att bli far.
När han sade de orden lös det runt omkring honom. Det syntes att han var både glad och stolt, men vem skulle inte vara det? Han hade trott att det inte fanns något hopp för honom, men han hade haft så fel och det var nu bevisat. Nu hade han något att vakna för varje morgon och se fram emot varje dag.
- Och det verkar som att även du ska få valpar snart.
Han kastade en menande blick emot henne.

Hon ler ett glatt leende mot honom när han berättar om att han har mött sin livs kärlek och skall bli pappa. - jag är glad för din skull Kaiito. Hon kunde se hur det lyser runt honom när han berättade det. hon ler inombords för sig själv. - Hon måste vara väldigt speciell. Hon ler mjukt mot honom, hon är glad att han har funnit kärleken mitt i allt detta chaos.

Hon ser hans menade blick mot hennes mage och hon lyser upp även hon. - Ja, jag har också mött min kärlek och ja vi skall också ha valpar snart.

Men även om det fanns ljusa glada stunder som den här så fanns det även dystra och mörka. Hon möter hans blick igen, hon undrande om han visste vad som hade hänt med Violet. - Men det har inta bara varit glada stunder Kaiito. Hennes röst för en allvarlig sorgsen ton i sig.

Han kunde inte låta bli att le. Livet var underbart, uppenbarligen för alla han höll av. Och han kunde inte låta bli att leka lite med tanken på att hans valpar skulle få leka med Winds. Visst, de höll inte till i samma område, men tanken var roande och fick honom att le lite bredare. 
Munnen öppnades medan han såg på henne med tindrande ögon då han tänkte fråga vem fadern till hennes valpar var. Men han hann inte uttala sin fråga innan hon helt bytte samtalsämnet.  
Vad då inte bara glada stunder?
För några ögonblick såg han fundersamt på henne och leendet dog bort samtidigt som en misstänksam ton blev allt starkare i hans ögon. Vad menade hon med det?
- Inte? 
Ordet var frågande, nästan som om han verkligen inte förstod vad hon sade. Och sanningen var den att han inte riktigt gjorde det heller. Han hade levt i en värld där allting varit dåligt så länge, att när han nu funnit lyckan inte längre ville tro att något dåligt kunde existera. 
Hon måste tala osanning, vad annars? 

[Mobilinlägg, sorry för eventuella stavfel xD]

Hon möter hans blick, en aning förvånad. Så han visste inte, vad som hade hänt med vi.. - Så du vet inte vad som har hänt? Hon hade trott att tocho eller att han hade stött på någon från flocken som hade berättat för honom. Hon klipper lite med öronen och suckar sedan djupt och hennes ögon får en sorgen blick i sig.

Hon visste inte hur hon skulle säga det, om hon skulle säga det rakt ut eller säga det mer finkänsligt. Hon beslutar att det är nog bäst att bara säga det rakt ut. - Det gäller violet. Hon... Hon är död. Hennes röst darrar till och hon sväljer. Saknaden efter Vi är enorm, det kändes konstigt och tomt utan henne-.

Det var som någon kastade en sten på honom, en sten som krossade den lyckliga bubblan han befunnit sig i. Och med en häpen min stirrade han på Wind, oförmögen att säga något. Munnen var halvöppen, han ville säga något. Men vad sade man då ens bästa vän inte längre fanns till hands? 
- Hur?
Känslorna gjorde uppror inom honom, kastade sig fram och tillbaka, letade en väg ut. Men det fanns ingen. Han stod där, helt uttryckslös, och väntade på svaret. 
Violet, hans Violet... 
Han ruskade lätt på huvudet, försökte få luggen från ögonen. Men den föll envist tillbaka, dolde den klart blåa blicken. Det brände i ögonen, världen kändes underligt tom trots fågelsången runt dem. 
En rörelse fångades han uppmärksamhet, en mörk skugga i ögonvrån som fick honom att vrida på huvudet. Det var ju hon, det var ju Violet! Men när spöket som hans hjärna skapat sakta tonade bort byttes glädjen han känt mot förtvivlan, och med en bedjande blick som talade om ren desperation vände han åter huvudet mot Wind.

Hon ser på honom, på hans häpna min och hon visste inte vad hon skulle göra eller säga. När han bara säger ett enda ord "Hur" Så mörknar hennes blick en aning och hon stryker öronen smått bakåt mot nacken.
- En eldtik från TBB dödade henne. Säger hon och man kunde höra en återhåll vrede i hennes röst.

Hon ser han bedjande blick, hans desperation i blicken och hon tar några steg mot honom och stryker med huvudet vid hans hals, hon försökte trösta honom.

(Kort (A))

Orden slog mot honom med en kraft som nästan fick honom att vackla där han stod. Han kunde inte förstå det, ville inte tro det. 
Violet, mördad. 
Hennes beröring uppmärksammades, men den gav ingen tröst. Han kände sig tom, ihålig. Och de känslorna som tidigare rusat inom honom lugnade sig, samlades. Och han kände hur en brinnande känsla tog över i hans kropp. Ett hat växte sakta, ett har riktat mot den eldtik som Wind talade om. 
- Vet du namnet på denna eldtik?
Den klart blåa blicken var tom. Oförmögen att visa några känslor fokuserade han nu på den varg som hade mördat hans älskade vän. Violet hade varit långt ifrån perfekt, men han hade behövt henne. Han behövde henne fortfarande, men nu fanns hon inte längre. Och den vetskapen skar inom honom. Men det värsta av allt var att han inte kunde känna något. 
Hon var borta, och han kunde inte ens sakna henne. 

Hon ser på honom, visste inte vad hon skulle göra eller säga. Men samtidigt förstod hon honom, att förlora en vän, en älskade ledare är fruktansvärd. hennes ilska och hat ligger som en pyrande låga inom henne, mot denna eldtik.

hon möter hans blick när han frågar om tiken namn men hon skakar smått på huvudet- Nej jag vet inte hennes namn Kaiito. hon ser sorgset på honom. Hon ville säga något mer men hon finner inga ord.

Hon ville också veta vem den här eldtiken, men det var en chans på miljonen att de skulle få veta vem det är.

Hon buffar på Kaiito igen, för att trösta honom.

Han såg bara stumt på Wind. Var det verkligen sant? Kunde det verkligen vara sant? Han hade fortfarande svårt att förstå det, men inte heller kunde han neka till det.
Han Violet...
En brännande känsla började växa i hans magsäck, sökte sig sakta genom bröstkorgen och upp mot ögonen. Han vände bort huvudet, svalde. Tvingade ned känslorna igen. Han klarade inte av det här något mera. Han orkade inte. Det var för mycket, för fort. Alting var ett rent helvete, och hur han än gjorde blev det inte bättre.
Vad skulle han ta sig till? Vad hade han gjort för att förtjäna att ha det såhär? Varför hatade Gudarna och världen just honom?
- Jag...
Han visste inte vad han skulle säga, vart han skulle ta vägen.
- ... måste gå.
Han behövde tid, han behövde ensamhet. Han behövde en mening med livet, och det kunde han inte få. Han behövde få vara ifred, han ville inte längre vara här. Han orkade inte.
- Det var kul att se dig igen. Lycka till med valparna.
Ett kort leende kastades mot Wind innan han vände hennes ryggen och började röra på benen. Det hade varit dumt att återvända till Lövskogen. Det här var en sanning som han hade klarat sig bättre utan.

[Tänkte att vi kanske kan ta och avsluta, det händer så mycket i Kaiitos liv att det inte är sant ^^ haha, vill inte att min tidslinje ska bli helt fuckad.]

Hon ser på honom, ett litet leende syntes på hennes läppar, ett leende som visade att hon förstod honom. Hon hade reagerat samma som han om hon hade varit i hans ställe nu. - jag förstår säger hon milt mot honom när han säger att han måste gå.

hon sätter sig ner på marken och granskar honom medan han börjar gå bortom.- tack, lycka till med din familj Kaiito. hon klipper svagt med öronen och suckar lite. Men hon öppnar munnen och säger efter honom - Du är alltid välkommen hit när du vill Kaiito.

( ja det kan vi göra, de kan ju träffas någon gång senare när allting e lite bättre? :) )