Vattnet brusade och föll i skummande kaskader ner i den lilla sjön nedanför.
Lejoninnan kom störtande ut ur skogen och föll ihop i en hög i det mjuka gräset vid vattenfallets fot, hon andades i korta, flämtande stötar.
Hon hade sprungit i flera dagar.
Sprungit tills lungorna värkte och tassarna tappat känseln.
När hon återhämtat sig en aning, såg hon sig omkring.
Det var vackert, och växterna verkade trivas särskilt mycket.
Allt var frodigt och grönt, med lummiga träd och lite näckrosblad i sjön.
Angelique satte sig ostadigt upp och andades i djupa, lugnande andedetag.
Samlade tankanrna.
Sedan såg hon upp mot toppen av vattenfallet.
Vilken utsikt det måste vara där uppifrån, tänkte hon. Jag vill se efter.

Hon reste sig långsamt upp och slöt ögonen.
Det här hade hon gjort många gånger.
Hon koncentrerade sig, och den varma, välbekanta känslan spred sig i hennes majestätiska lejonkropp.
Plötsligt var hon fågel.
Åh, så fri hon kände sig!
Hon lyfte mjukt från marken och flög upp till vattenfallets början, där hon satte sig ner på en klippa och pustade den snövita fjäderdräkten.
Sedan såg hon ut över landskapet.
Solen glittrade på vattenytan i sjön där nedanför, och skogen bredde ut sig omkring henne.
Några berg, en djungel, och långt därborta slätt.
Himlen var djupt blå och molnfri.
Ja, det var en fantastisk syn.
Om hon inte hade haft näbb hade hon lett.

|| GLAHAHAHHAHHA swedishforum hatar mig D: nu måste jag skriva om allt
**************** :evil: ||

Ljudet utav någon som närmade sig platsen hon befann sig på dränktes
utav det dånande brusandet från vattenmassorna som föll, så hon ryckte
till då en främmande varelse trädde in i hennes synfält.
Öronen vinklades osäkert bakåt och raggen reste sig smått vid manken.

Blicken var stelt fäst på främlingen försökte avgöra om denne var vän eller
fiende. Ena örat klippte till innan dem båda vinklades framåt då denne främling
sjönk ihop. Skulle hon gå fram till denne? Var den andre död? Tankarna surrade
i huvudet men hon hade inte hunnit fatta något beslut förrän den andre reste sig
och hon stelnade till igen. Raggen hade däremot sänkt sig och den stela blicken
hade ersatts nyfikenhet. Svansen svepte till och huvudet tippades något på sned.

Plötsligt försvann den lejonlika varelsen. Men hon behövde inte undra länge
då en vit duva ögonblicket senare befann sig på samma plats. Kanske var
det för att nyfikenheten slutligen hade tagit över eller så var det för att
hon inte kände någon andledning att vara rädd för en fågel men hon manade
fram benen i rörelse.Hon stannade på den plats främlingen hade befunnit sig
på innan och satte sig ned. Blicken sökte sig genast upp mot skyn.

|| jag. hatar. swedish.forum. som. raderar. mina. inlägg. D: ||

De kvicka små ögonen fästes på en främmande varghona nere på marken.
En grå en, med lila manlugg.
Den vita fågeln lade huvudet piggt på sned och blinkade ner mot denne.
Den lilla näbben öppnades och hon gav till ett mjukt, kuttrande läte.
Huvudet lades över åt andra sidan och hon kikade på främlingen.
Det ena, späda benet lyftes lätt från klippan och sattes sedan ner.
Hon sträckte på halsen och undrade vem denne var.
Det var iallafall ingen hane, men denna hona litade inte på någon.

Men hon bestämde sig, trots en stunds tvekan, för att låta nyfikenheten ta över och flyga ner.
Och det gjorde hon.
Hon bredde ut vingarna och flög nästan ljudlöst ner på marken där hon landade ett par meter ifrån främlingen och kuttrade till.
Såg på honan med glittrande ögon.
Vad kunde hon vilja henne?
Hon såg inte särskilt ond ut, tyckte fågeln och tog ett par tvekande steg närmare.

Fågeln försvann och där satt lejoninnan med ett misstänksamt ansiktsuttryck.
"Mitt namn är Angelique, men du kan kalla mig Angel."
Hon rynkade ögonbrynen så att de ljust rosa små smyckena glimmade till i solskenet.
"Du är inte från flocken." konstaterade hon.
"..men krigarna är efter mig. Vet du någonstans där jag kan gömma mig typ... resten av livet?"

Även om hon i slutet hade en ganska skämtsam ton fanns där ändå en gnutta panik under.
Hon hade precis flytt med krigarna från flocken hack i häl, sprungit i månader, efter att ha av misstag dödat sin alfa, sin farbror.
Den smala svansen svepte bakom henne, och kattblicken betraktade tyst främlingen.


(kort, stressigt)

Hon nickade bekräftande vid honans ord.
En gren knäcktes plötsligt i skogsbrynet, och Angel spärrade upp ögonen och fräste till, öronen ströks bakåt och hon flög upp som om marken var het som lava.
Men det hade bara varit en räv, och den verkade lika skrämd av Angels reaktion som Angel var för minsta ljud.
Hon andades ut vid åsynen av räven och öronen tippade långsamt framåt igen, hon vände sig nervöst till Rosie igen.

"Eh... det hände en sak" mumlade hon tvekande och bet sig i underläppen, flackade hela tiden med blciken mot skogsbrynet som om hon skulle få se våldtäktsvargen i hans flock komma störtande som vanligt, men nej, inte ens en liiten krigare syntes till.
Hon darrade svagt.



(koort xD)